Anti-mode på Wall Street

– Jäkla odds på det då, småskrattar jag.

– Vadå?

– Benmosche.

– Huh?

Och så berättar jag för Axel – kollega och fotograf – om att jag precis, om än väl korthugget, har avhandlat Robert Benmosches hälsa i ett inlägg på bloggen och att nyheten som visas upp på tv-skärmen blir lite av ödet ironi. Hälsan är bättre väntat, förklarar en jäktad reporter och Benmosche kommer att sitta kvar på vd-posten i AIG fram till och med nästa år.

– Oh well, så blir det ibland. Men bra för honom förstås, säger jag och ser hur Axel börjar glupska i sig av världens näst största nachotallrik, enbart slagen av en som vi delade på i Tucson, Arizona, i samband med dödsskjutningen för några veckor sedan.

Det är måndag eftermiddag och vi sitter på en av alla restauranger på Stone Street som snarare kanske är att betrakta som bar och väntar in finansmänniskorna.

De borde ta en after work och vi måste prata och reda ut en och annan sak till ett par jobb för tidningen.

Men just denna dag är det upp mot tio grader minus i New York (jag skulle snarare gissa på -20 eftersom kylan forcerar sig rakt in i de djupaste delarna av märgen) och det så vanligtvis pålitliga intervjuhaket gapar tomt.

– Kylan, muttrar en av servitriserna när jag frågar vart allt folk är. Det är ingen som orkar hit, alla vill bara hem. Och så kanske de har större saker än öl och mat att lägga pengarna på nu när bonusarna har kommit.

– Och jag som piffat till mig och allt, säger jag och visar upp hemstickade raggsockor som nog skulle ligga till grund för avsked på en vanlig finansfirma där strikta klädkoder är vardag.

Responsen är noll. Kanske allra mest för att skämtet inte är vidare kul men också för att jag återigen påminns om att jänkarna (allra minst på Wall Street?) inte är några höjdare på ironi. Axel, som sitter i någon slags lusekofta, skrattar dock smått men börjar också bli otålig.

– Ska vi gå ut och jaga ifatt någon att prata med istället.

– Ingen kommer att stanna och prata i det här vädret. Kan vi inte vänta lite till, försöker jag.

Sagt och gjort.

Så vi väntar och väntar lite till innan vi slutligen också får napp.

När vi väl går därifrån, jag nöjd och Axel mätt, passerar vi Museum Of American Finance och jag ser genast chansen till att värma mig men allt för att mötas av låsta dörrar på grund av att det är måndag.

Jag har inte varit där sedan invigningen men det var helt klart värt ett besök just då, särskilt som det en gång i månaden anordnar rundvandring i finansdistriktet.

I artikeln som publicerades till tidningen skrev jag följande, inte helt sylvassa, ingress:

”På väg till The Big Apple? I så fall kan det vara läge att planera för tid kring Wall Street. Idag öppnar nämligen portarna till Museum of American Finance – som inte bara är fyllt av historia utan där också besökarna ska lära sig att fatta klokare ekonomiska beslut.”

Artikeln publicerades för tre år sedan, den 11 januari 2008.

Ganska exakt åtta månader senare kraschade Lehman Brothers.

Med historien som facit kan man konstatera att Museum Of American Finance nog borde ha skickat ut något slags välkomsterbjudande till finansmänniskorna på Wall Street. En och annan behövde vid tiden uppenbarligen nämligen hjälp just med det där att fatta kloka ekonomiska beslut.