Flykten från Kina

I juli 2005 flög Kenneth Lewis, dåvarande vd på Bank of America, till Kina med 3 miljarder dollar på fickan. Hem vände han med 9 procent av ägandet i en av landets största banker, China Construction Bank.

Sju och ett halvt år senare, med otaliga kriser och en explosiv höjdpunkt i 2008, minskade Bank of America i november ägandet till runt 1 procent.

Exemplet, som lyfts fram i dagens Wall Street Journal, fungerar väl som startpunkt till de siffror som statliga China Banking Regulatory Commission publicerar.

Mellan 2004 och 2009 öste de globala bankhusen in 33 miljarder dollar i de kinesiska bankerna i förhoppning om att ha börjat gräva upp en ny guldåder från världens snabbast växande ekonomi.

Men sedan dess har många följt just Bank of Americas exempel. Enligt uppgifter från Dealogic har de globala företagen sålt av tillgångar i en rasande takt – 44 miljarder dollar bara förra året, 11,3 miljarder dollar högre än 2011. Bland de som dragit sig tillbaka syns även Goldman Sachs.

En av förklaringarna stavas, precis som tidigare nämnts, de krishärdar som bankerna tvingats parera. En annan förklaring, tätt sammanflätad med den första, är de nya regler som väntar, däribland de omdiskuterade Basel-reglerna som på sina håll började implementeras vid årsskiftet och som gör minoritetsägandet i finanshus dyrare och ökar kraven på likviditet. De amerikanska finanshusen pressas också av kraven från nya stresstester, utannonserade av centralbanken Federal Reserve. En tredje förklaring är förstås det snåriga regelverk som Kina lever under.

Många banker har däremot inte lämnat Kina tomhänta – minst 10 miljarder dollar beräknas man ha plockats hem i vinst under det senaste årtiondet. Flera av dem håller också hoppfullt fast vid sitt innehåll: Deutsche Bank ruvar exempelvis ännu på 20 procent i Hua Xia Bank, brittiska HSBC ungefär lika mycket i Bank of Communications och spanska CaixaBank sitter på 16 procent i Hong Kongs Bank of East Asia.

Men det är i och med flykten från de kinesiska aktörerna uppenbart att de potentiella vinsterna, på den framväxande medelklassen och den kraftiga ökningen av förmögna, som man drömde om i styrelserummen inte förverkligats. Inte heller kan det talas om någon stor framgång när man försökt penetrera marknaden på egen hand.

När China Banking Regulatory Commission publicerade uppgifter i somras betonades det ytterligare hur svårt det är att göra vinst i ett land där storleken ständigt pekas ut som nyckeln till framgång.

De utländska finanshusen hade då blott 387 filialer i Kina, vilket kan ställas mot 66 600 styrda av Kinas fem största banker. De utländska företagen ruvade enbart på 1,6 procent av nationens 13 000 miljarder dollar i insättningar, lån och vinster. Enligt IMF brukar utländska banker vanligtvis ha en motsvarande siffra på runt 50 procent i utvecklingsländer.

I en intervju från sommaren konstaterade Ivan Liu, analyschef på Kim Eng Securities Hong Kong, att de utländska bankerna genom sitt tillbakadragande missat en av sina största chanser någonsin. Genom att inte satsa fullt ut har de globala företagen lämnat walk over på en av de viktigaste framtidsmarknaderna av dem alla.