Wall Street-bloggen
Daniel Kederstedt
Daniel Kederstedt
När guldpriset plötsligt slog bakut förra veckan satt vi med det procentuellt största raset i våra knän sedan den 28 februari 1983.
Den direkt anledningen till raset var de högljudda funderingarna från Mario Draghi, den europeiska centralbankschefen, om inte Cypern rent av borde sälja av sin lilla guldreserv för att såväl lugna ekonomin som finansiera sin del av räddningspaketet för de inhemska bankerna.
Den indirekta anledningen var att guldhandlarna började fundera i SvD:s Andreas Cervankas banor:
”I finansvärlden är inställningen högsta mode. Den som är utrustad med en skeptiskt färgad fantasi har blivit omsprungen av verkligheten. I början av året beslutade den tyska centralbanken Bundesbank att flytta hem en del av det guld som landet förvarar hos utländska centralbanker. Manövern var en reaktion på en fråga som bubblat upp i den tyska opinionen: ligger guldet verkligen där det påstås ligga?”
De största förlorarna när guldpriset slår bakut är centralbankerna, som äger merparten av ädelmetallen. Störst tillgång har USA och just Tyskland, vars innehav motsvarar 70 procent av ländernas totala valutareserv. Enligt en artikel minskade värdet på centralbankernas totala valutareserver med 500 miljarder dollar efter det senaste raset.
En dokumentär från tv-kanalen CBC hävdar att bara runt 1 procent av allt guld som uppges existera faktiskt gör det. Om vi dessutom smälter ner allt skulle det bara vara nog för att fylla tre olympiska simbassänger, säger de.
Sant?
Ingen vet.
Men jag tycker dokumentären är sevärd i alla fall. Den går från historiska skeppsvrak till dagens handel, bjuder på manipulationsexempel och ett påstående som kittlar: Utgör guldet grunden till en stor subprimeliknande skandal?
