Därför måste finansfolket tjäna miljoner

Så var det den här saken med pengar, igen.

Efter en finanskris där enbart 30 procent av alla arbetstillfällen som skövlades kommit tillbaka har Wall Street-drakarna börjat göra nya rekordvinster. Bonusarna har förstås inte låtit vänta på sig – i fjol växte de med 8 procent för att landa på cirka 20 miljarder dollar.

Det gav en snittersättning på 362 900 dollar eller 2,4 miljoner kronor om du så hellre vill eller fem gånger högre än snittersättningen för andra jobb inom New Yorks privata sektor. Här finner vi också de som klassas som 1 procent av befolkningen, hävdar det amerikanska skatteverket.

Likväl är pengarna en bristvara. I alla fall om vi frågar bankirerna själva.

– Det är inte ovanligt att Wall Street-bankirerna nästan klassar sig själva som bankrutta, säger Gary Goldstein, medgrundare till Whitney Partners. Vissa sliter verkligen för att klara sig.

Citatet kommer från en artikel på en brittisk rekryteringssajt och syftar till att förstå/förlöjliga hur en bankir resonerar. Här görs också ett stort verbalt snedsteg när det kommer till att förklara/rättfärdiga varför ersättningarna måste vara så höga.

De som klagar över vidlyftiga utbetalningar förstår inte att Wall Street-folket måste betala ”lån och underhåll för bostäderna i Hamptons och Manhattan, för att ha tre barn i privatskolor” och en barnflicka. Än värre blir det om bankiren (som här antas vara en man) har en ”trophy wife” sedan de ”dumpat den gamla universitetsflickvännen.”

Att något annat skulle vara möjligt – som en bostad i Brooklyn-stadsdelen Bushwick och ungarna i publika skolor – avfärdas eftersom finansfolket närmast luras till att ha så höga utgifter eftersom alla andra har det.

Det kan man både skaka på huvudet och sucka åt. Vilket också är precis vad jag gör.

Men artikeln, som är måste-läsning, hittar du här. Och tre andra som söker bankirernas själ här, här och här.