Annons
X
Annons
X

Wall Street-bloggen

Daniel Kederstedt

Daniel Kederstedt

I all hemlighet har det amerikanska näringslivet, intressegrupper och handelskammaren öst ur sig pengar för att påverka det politiska maktspelet. Bara under de senaste två åren ska det ha handlat om miljardbelopp. Ett nytt lagförslag ämnar öka transparensen, men möter stort motstånd.

När Högsta Domstolen för tre år sedan banade vägen för så kallade Super-PAC:s innebar det i ett svep att den amerikanska politiken fått nya maktspelare. Genom de nytillkomna kampanjrörelserna fick företag, organisationer och privatpersoner möjlighet att skyffla in obegränsade summor för att påverka utgången i fjolårets val – allt under förutsättning att de inte hade kontakt med kandidaternas kampanjstaber. Totalt tog grupperna emot över 800 miljoner dollar och satte sprätt på 75 procent av den summan.

En deltanke med Högsta Domstolens utfall var att öka transparensen kring pengarna inom politiken. Men i den finstilta lagtexten stod att läsa att icke vinstdrivande politiska grupper som står fria från skatt, och inte klassas som PAC-rörelser, har kunnat fortsätta ta emot pengar utan redovisning. Enligt Huffington Post tog de här grupperna emot runt 400 miljoner dollar under de två års tid – pengar som användes till att stödja allt från presidentkandidater till kongressledamöter.

Pengarna ska ha kommit från näringslivet, den amerikanska handelskammaren Chamber of Commerce samt inte minst fyra konservativa rörelser som rymmer flera framträdande profiler. Bland dem synd den republikanske maktspelaren Grover Norquist och hans organisation Americans for Tax Reform samt Americans for Prosperity, som stöds av bröderna David Koch och Charles Koch.

På den amerikanska finansinspektionens bord ligger nu ett förslag som ämnar sopa undan möjligheten att donera pengar utan redovisning. Bakom kravet på förändring står en samling politiker, fackföreningsledare och investerare.

I ryggen har de bland annat ett avslöjande om hur försäkringsbolaget Aetna ska ha donerat runt 7 miljoner dollar till handelskammaren och den konservativa gruppen American Action Network, utan att uppge det för aktieägarna.

Förslaget har mötts av över en halv miljon kommentarer på finansinspektionens hemsida, merparten av dem positiva. Men motståndet är från sina håll stort.

Bland annat har läsktillverkaren PepsiCo, lobbygruppen National Association for Manufacturers och den inhemska handelskammaren slagit bakut. Myndigheten har flera gånger tidigare ställt sig på tvären rörande nya lobbyregler och hänvisar nu till att nya regler skulle medföra onödiga utgifter och administrativ börda.

Bland motståndarna syns också just bröderna David Koch och Charles Koch, som tog stor plats under presidentvalet. De styrs bolaget Koch Industries och har en förmögenhet på cirka 34 miljarder dollar vardera. Under fjolåret närmast hotade de sina anställda med varsel såvida inte de röstade på Mitt Romney.

Koch Industries spenderade 2,1 miljoner dollar på lobbying under årets tre första månader

Om bloggen


Daniel Kederstedt är SvD Näringslivs korrespondent i världens ekonomiska huvudstad – New York. Med utgångspunkt från Wall Street rapporteras här om finansvärlden, börserna och det internationella näringslivet.

@kederstedt på Twitter

Daniel Kederstedt

När guldpriset plötsligt slog bakut förra veckan satt vi med det procentuellt största raset i våra knän sedan den 28 februari 1983.

Den direkt anledningen till raset var de högljudda funderingarna från Mario Draghi, den europeiska centralbankschefen, om inte Cypern rent av borde sälja av sin lilla guldreserv för att såväl lugna ekonomin som finansiera sin del av räddningspaketet för de inhemska bankerna.

Den indirekta anledningen var att guldhandlarna började fundera i SvD:s Andreas Cervankas banor:

”I finansvärlden är inställningen högsta mode. Den som är utrustad med en skeptiskt färgad fantasi har blivit omsprungen av verkligheten. I början av året beslutade den tyska centralbanken Bundesbank att flytta hem en del av det guld som landet förvarar hos utländska centralbanker. Manövern var en reaktion på en fråga som bubblat upp i den tyska opinionen: ligger guldet verkligen där det påstås ligga?”

De största förlorarna när guldpriset slår bakut är centralbankerna, som äger merparten av ädelmetallen. Störst tillgång har USA och just Tyskland, vars innehav motsvarar 70 procent av ländernas totala valutareserv. Enligt en artikel minskade värdet på centralbankernas totala valutareserver med 500 miljarder dollar efter det senaste raset.

En dokumentär från tv-kanalen CBC hävdar att bara runt 1 procent av allt guld som uppges existera faktiskt gör det. Om vi dessutom smälter ner allt skulle det bara vara nog för att fylla tre olympiska simbassänger, säger de.

Sant?

Ingen vet.

Men jag tycker dokumentären är sevärd i alla fall. Den går från historiska skeppsvrak till dagens handel, bjuder på manipulationsexempel och ett påstående som kittlar: Utgör guldet grunden till en stor subprimeliknande skandal?

Daniel Kederstedt

Har en besvärlig tid just blivit något lättare för Apple?

Även om det finns plumpar och frågetecken i dagens kvartalsrapport tyckte i alla fall vd:n Tim Cook det. Och i bara farten slet han också upp dörren till kassavalvet, som i slutet av mars rymde 145 miljarder dollar.

Inte bara höjs nu utdelningen med 15 procent. Dessutom ökar Apple på aktieåterköpen med 50 miljarder dollar, eller cirka 330 miljarder kronor. Det ska läggas på de 10 miljarder dollar som tidigare har utannonserats. Summa summarum innebär det, enligt Apple, att vi just har presenterats det största återköpet i amerikansk börshistoria.

Därmed var väl lyckan total på börsen vars investerare grymtat högljutt över att pengar bara samlar damm?

Näpp.

Till en början lyfte visserligen aktien med runt 5 procent men skvalpade strax därefter på plus minus noll.

Kvartalsrapporten rymde många positiva bitar, men också flera sänken.

Intäkterna landade på 43,6 miljarder dollar, upp från 39,2 miljarder dollar ett år tidigare. Av det återstår runt 9,5 miljarder dollar i ren vinst, eller 10:09 dollar per aktie.

Totalt sålde Apple 37,4 miljoner mobiltelefoner, vilket var 2,3 miljoner fler än ett år tidigare. Härifrån hämtar företaget sina största intäkter. Samtidigt är konkurrensen stor.

– Marknaden för smartphones har alltid varit konkurrensutsatt. Namnen på våra konkurrenter har ändrats. Tidigare var det RIM, nu är det Samsung som har gift sig med Google rörandet operativsystemet. Dom är onekligen tuffa motståndare, men vi känner att vi har de bästa produkterna. Vi fortsätter att investera för att skapa innovativa produkter, sade vd:n Tim Cook i den efterföljande telefonkonferensen.

Datorförsäljningen låg närmast stilla på 4 miljoner enheter, medan antalet sålda Ipad lyfte kraftigt – upp från 11,8 miljoner ett år tidigare jämfört med 19,5. Försäljningen ökade kraftigt i Kina och Japan.

I rapporten finns som sagt några orosmoln.

Det här var första gången på väldigt länge som vinsten per aktie. Ett år tidigare redovisade Apple en vinst på 12:45 dollar per aktie – idag kom motsvarande siffra alltså in på 10:09 dollar. Dessutom landade vinstmarginalen på 37,5 procent, vilket var marginellt under förväntningarna och ska ställas mot 47,5 procent ett år tidigare.

Samtidigt sätter bolaget upp ett närmast förvånansvärt svagt mål inför kommande kvartal. Då spår Apple att intäkterna ska landa någonstans i intervallet 33,5-35,5 miljarder dollar. Väntat var 38,4 miljarder dollar.

I den efterföljande telefonkonferensen konstaterade Tim Cook just att tillväxttakten saktar in och marginalerna minskar. Men han försökte också skapa optimism för framtiden. Företaget ”arbetar på ny hårdvara, mjukvara och tjänster” och vilka ”är fantastiska” lät det. De kommer att lanseras tidigast i höst och sedan rulla ut under 2014.

Let the speculation begin…

Daniel Kederstedt

Trovärdighet, konkurrens och ett överfullt kassavalv. Det är tre av fem punkter som vi söker mer information kring när Apple idag, cirka klockan 22.30, släpper rapport. Rapporten bevakas här på Wall Street-bloggen.

1: MOBILKRIGET
Att Apple betytt mycket för vidareutvecklingen av mobiltelefonen kan ingen förneka. Men på senare tid har de tydligt förlorat stora delar av det konkurrensförsprång som följde gentemot konkurrenterna. Under det sista kvartalet 2012 överträffades exempelvis försäljningen av bolagets telefoner, Iphone, av Samsungs Galaxy S3.

För ett år sedan sålde Apple runt 35 miljoner telefoner, från vilka bolaget håvade in 22,7 miljarder dollar. Analytiker förväntar sig att de siffrorna ska överträffas, men samtidigt visar tidigare rapporter att försäljningen stretar i motvind. Istället för den nya, lite dyrare modellen, har konsumenterna föredragit äldre och billigare. Samtidigt gör rykten gällande att företaget har en revolutionerande vidareutveckling på gång (se skissen), vilket kan slå mot den existerande försäljningen. Det är ifrån Iphone Apple håvar in mest pengar. Även konkurrenterna höjer insatserna, såväl på mer utvecklade marknader som i exempelvis Indien.

2: INTÄKTERNA OCH VINSTEN
Ska vi lita till Apple (vilket vi kanske inte ska, se punkt 5) så kan bolaget komma att visa upp sitt bästa andra kvartal någonsin. I alla fall när det kommer till intäkterna, som väntas lyfta med 2-4 miljarder dollar. Allt från 39,2 miljarder dollar ett år tidigare. Men samtidigt har bolaget pekat ut att vinsten per aktie väntas till 9-10 dollar, vilket i så fall skulle vara första gången på väldigt länge som den krymper på årsbasis. Ett år tidigare låg vinsten på 12 dollar per aktie. Tillsammans med marginalen, punkt 3, är det härifrån som börsen initialt kommer att få sitt bränsle i efterhandeln och eventuellt skicka ner aktien ytterligare.

3: VINSTMARGINALEN
Apple är en vinstmaskin, men företaget har tappat i kraft. Se bara på nedanstående kurva:

För ett år sedan låg vinstmarginalen på 47,4 procent, men sedan dess har det pekat utför för att senast landa på runt 38 procent – en nivå som är att vänta även den här gången. Det är på inget sätt en kris, men för Apple innebär sådana ras att tilltron till företagets framtid minskar kraftigt. Särskilt samtidigt som företaget får kritik för att inte komma med nya revolutionerande produkter och det finns ett missnöje bland investerarna och farhåga för att glansen är borta. Bland annat har finanshuset Goldman Sachs strukit aktien från sin lista över rekommenderade köp och storägaren Fidelity minskat sitt innehav.

4: KASSAKISTAN
Det finns en sak som aldrig får glömmas bort kring Apple, oavsett vilka krisrubriker som kan sättas i samband med en rapport. Företaget håvar in enormt mycket pengar. I kassavalvet ligger i dagsläget närmare 140 miljarder dollar, alltså runt 1000 miljarder kronor, och samlar damm. Eller nåväl, en del går ju till ledningen förstås. Men kritik hörs från aktieägarna, som börjat ta emot utdelning, om att pengarna borde sättas sprätt på. Att vi skulle få några indikationer om att det är på gång är däremot tveksamt.

5: TROVÄRDIGHETEN
Vid den senaste kvartalsrapporten erkände finanschefen Peter Oppenheimer det vi alla vetat under en längre tid: Apple har konsekvent satt för låga riktlinjer för sina framtida siffror. Mer än realism har de fokuserats kring miniminivåer, vilket var ett lockbete analytikerna med jämna mellanrum slukade gång på gång. När siffrorna sedan kom in över förväntningarna skenade aktien.

På sistone har det inte varit mycket som har skenat med Apple. I alla fall inte åt rätt håll. Efter att taktiken misslyckats under de senaste kvartalsrapporterna uppgav Apple att de skulle justera sina framtidsförväntningar. Istället för att ge exakta siffror ger de nu ett spann på möjliga resultat.

Problemet löst?

Nej, nej.

När it-jätten meddelade att de väntande kvartalsintäkterna skulle landa på 41-43 miljarder dollar och vinst per aktie landa på 9-10 dollar var siffrorna i det lägre spannet av vad som förväntats. Farhågor blossade genast upp huruvida Apple ändå försöker hålla fast vid sin tidigare taktik, eller om bolaget ärligt uppger att det är mer pressat än många tidigare anat. Om Apple krossar förväntningarna lär trovärdigheten raseras på nytt, och det lär inte dröja innan analytikerna gjorde som för några kvartal sedan: Låter framtidsförväntningarna skena fullständigt.

Daniel Kederstedt

Att Jamie Dimon har fått se kungakronan hamna på sned vet vi sedan länge, men nu tas det intern strid för hans framtid.

Som det ser ut idag sitter välavlönade Jamie Dimon på dubbla roller, dels som vd och ordförande inom JP Morgan Chase. Men förändringar kan vara på väg att klubbas igenom vid nästa månads aktieägarmöte.

För att motverka att Wall Street-profilen förlorar sina dubbla roller har nu styrelsemedlemmarna kallat till privata samtal aktieägarna för att övertyga dem om att 57-åringen är rätt man även för framtiden.

Enligt uppgifter är kampen ovanligt intensiv i år. Även medelstora och mindre aktieägare får ta emot telefonsamtal från styrelsen sedan Jamie Dimon, som tidigare slagits hårt för minskade regleringar av Wall Street, stått med byxorna nere. Inte minst sedan derivatförlusterna skenat till 6,2 miljarder dollar.

Ett fåtal banker har olika personer på de två positionerna. Men precis som New York Times uppger hänger sådana rollfördelningar ofta samman med en större omgörning inom banken. Ta exempelvis Bank of America, eller än hellre Citigroup där vd:n Vikram Pandit slutligen petades på ett mycket uppmärksammat sätt förra året.

Om Jamie Dimon tappar sina dubbla roller finns förstås risken att han slutar i ren protest. Förstås ett argument för att faktiskt låta situationen vara status quo men knappast gångbart i längden.

Jag har tidigare ställt frågan om det är hög tid för Jamie Dimon att avgå. Men jag ser i dagsläget ingen anledning till att just derivatförlusterna i sig skulle vara nog för att peta honom från en, eller båda, rollerna.

Förlusterna på 6,2 miljarder dollar kom från satsningar på runt 100 miljarder dollar inom en bank som officiellt sett har tillgångar på 2300 miljarder dollar men inofficiellt snarare det dubbla. Rent siffermässigt landar vi i en situation som må hända just är den ”storm i ett vattenglas” som Jamie Dimon vill göra sken av.

Utåt sett är det däremot en helt annan sak. Det visar exempelvis att faktorerna bakom krisen, som att just banken spelar med stora delar av sitt kapital, hänger kvar. Och dessutom har inte Jamie Dimon skött krishanteringen särskilt väl – mer än något har det gastats och gormats.

Hur nästa månads omröstning slutar?

Omöjligt att svara på.

Men redan förra året röstade 40 procent av aktieägarna för att Jamie Dimon, som är omtyckt av personalen som en man med hårda nypor, skulle petas från en av rollerna.

Foto: Jin Lee/AP

Daniel Kederstedt

Mary Jo White har tagit sig an terrorister och maffiaprofiler. Nu har hon officiellt tilldelats rollen som Wall Streets blåslampa.

Men som nyvald chef på den amerikanska centralbanken, Securities and Exchange Commission (SEC), kommer samtidigt uppgifter om att vi kommer få stifta bekantskap med något utav en tandlös chef.

Under det senaste årtiondet har Mary Jo White ägnat sig åt att som advokat försvara finansaktörer och storföretag. Och för att undvika att den så uppmärksammade svängdörren mellan Washington och Wall Street inte ska skapa slå Mary Jo White rakt i ansiktet så har hon gått med på att inleda sin sejour med ett slags sabbatsår.

För att undvika intressekonflikter har Mary Jo White gått med på att inte fatta några som helst beslut i ärenden som rör företag hon tidigare arbetat för. Bland dem hittar vi Bank of America, JP Morgan Chase och Morgan Stanley.

Problemet är uppenbart eftersom inte minst de två förstnämnda företagen har trampat i klaveret otaliga gånger under de senaste åren.

För Bank of America har de senaste åren präglats av anklagelser och uppgörelser kring bolåneverksamheten. Här hävdar kritiker att Wall Street-bolaget kommit allt för billigt undan. Och kring JP Morgan Chase, som Mary Jo White arbetade för 2010-2012, finner vi ett av de mest uppmärksammade ärendena på väldigt länge – derivatförlusterna på 6,3 miljarder dollar.

Enligt anklagelserna ska toppledningen ha varit medvetna om hur stora förlusterna riskerade att bli men ändå försökt vifta undan dem för investerarna. Eller som vd:n Jamie Dimon betecknade problemet: ”En storm i ett vattenglas”. Här ska SEC besluta om huruvida toppfigurerna ska stämmas eller inte.

Andra uppdragsgivare Mary Jo White haft är Deutsche Telekom, Deloitte, General Electric, Microsoft och Verizon – av dem är Deloitte, som enligt Huffington Post sköter bokföringen på 902 börsbolag, särskilt intressant eftersom dess kinesiska enhet stämts för bedrägeri.

Inofficiellt finns dessutom tre ytterligare bolag som Mary Jo White har arbetat för men som hon vägrar att namnge på grund av tystnadsplikt som advokat.

Tystnadsplikt ska förstås respekteras. Men det blir också problematiskt om transparensen inte är total kring en person som, enligt sig själv i alla fall, från och med nu är investerarnas röst till 100 procent.

Mary Jo White har samtidigt lovat att ingen institution ska vara för stor för att åtala – något hon fick mothugg på från självaste justitieministern som medgett att han inte gått vidare med ärenden på grund av rädsla för effekter i ekonomin.

Foto: Carolyn Kaster/AP

Daniel Kederstedt

– Det är dags att vi slutar subventionera de riskfyllda metoder Wall Street ägnar sig åt. Vi har sett hur ”too big to fail” även är ”too big to manage”, ”too big to regulate”, och ”too big to jail”.

Så lät det 2010 när den demokratiske senatorn Sherrod Brown plötsligt krävde att USA:s storbanker skulle splittras upp.

Han håvade totalt in ytterligare 32 röster från andra senatorer – 18 för få för att få majoritet i frågan.

Tre år senare tycks frågan ha fått än mer stöd i såväl Washington som Wall Street. Sanford ”Sandy” Weill är bara en av många som har överraskat och menat att dagens Wall Street växt sig allt för stort.

I politikens korridorer har Sherrod Brown funnit en allierad i den republikanske senatorn David Vitter. Och tillsammans har de tagit på sig uppgiften att försöka förändra banksystemet.

Förslaget finns att läsa nedan men sammanfattningsvis handlar det om att avkräva de amerikanska bankerna en kapitaltäckning på 10 procent samt att de finansinstitut som har mer än 400 miljarder dollar i tillgångar (det vill säga alla stora banker ni kan rabbla upp…) ska bunkra upp ytterligare pengar beroende på storlek och risk. Dessutom ska bankerna förbjudas att ens undkomma nya regler, centralbankens möjligheter att hjälpa finansvärldens skuggsektor i stort sett försvinna och USA dra sig ut ur Basel III.

Enligt de nya reglerna skulle ingen av de amerikanska storbankerna ha klarat de nya kraven under fjolårets andra kvartal.

Det internationella regelverket Basel III är ifrågasatt. Många företrädare för hårdare tyglar har länge menat att kapitaltäckningskraven gör det allt för enkelt för bankerna att manipulera siffrorna. Kollega Andreas Cervenka var nyligen inne på ämnet i sin blogg. Om USA skulle överge Basel III är frågan hur mycket bärkraft det skulle få internationellt – nog för att leva vidare?

Sherrod Brown och David Vitter har surnat till för att deras förslag läckt ut och anklagar nu Wall Street lobbyister för att stjäla det så att den kan fortsätta räddas av skattebetalarna.

Duon tror själva att de kan få 50-60 röster i senaten, vilket skulle vara nog i den instansen. Men vägen till att införlivas är däremot lång och lita på att Barack Obama lär kunna sätta sig på tvären.

För några år klottrade presidenten dit sin namnteckning på reformen Dodd-Frank, ämnad att garantera att skattebetalarna aldrig mer skulle behöva rädda Wall Street. Det var en prestigeförändring som han stolt hållit fast vid även om den inte har nått sina mål – något som till och med centralbankschefen Ben Bernanke nu medger.

Brown-Vitter Draft

Daniel Kederstedt

Trots att bara 88 000 nya jobb skapades i mars sjunker den officiella arbetslösheten i USA från 7,7 procent till 7,6 procent.

Eftersom USA behöver över 200 000 nya jobb varje månad bara för att hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen är det en ekvation som inte borde gå ihop. Men förklaringen finner vi främst i den något deppiga verkligheten att närmare en halv miljon människor har övergett arbetskraften och därmed exkluderas ur beräkningarna.

Av befolkningen ingår nu bara 63,3 procent i arbetskraften. Det är ned från 63,5 procent en månad tidigare – och den sämsta siffran sedan 1979.

Antalet långtidsarbetslösa minskade något – från 40,2 procent till 39,6 procent. Att det är positivt är alltså inte säkert. Mycket väl kan det just vara så att många har blivit så pass uppgivna om att finna ett nytt jobb, alternativt satt sig i skolbänken på nytt eller pensionerat sig, att de exkluderas ur beräkningarna.

I snitt står en person som Jeremy Silverman, som jag mötte upp med inför dagens jobbsiffror, utan arbete i 36 veckor.

Arbetsgivarna argumenterar för att kompetensbristen är stor och att det därför är svårt svårt att anställa. Men för de långtidsarbetslösa är problemet också att många av de jobb som försvann under krisen har ersätts av sådana som har låg lön.

Spana exempelvis bara in den här grafiken från National Employment Law Center:

I en analys inför dagens statistikuppgifter argumenterade Reuters för att USA framstår som världsekonomins lysande stjärna. Förklaringen fanns främst i att arbetsmarknaden är urstark trots de automatiska nedskärningarna i mars.

Inte för att vara den som släcker stjärnor, det gör BLS så bra åt oss. Men sanningen är snarare den att effekterna av nedskärningarna ännu inte syns till fullo, de beräknas vi snarare bli varse mellan april till juni.

Visserligen kan nedskärningarna vara en förklaring till den låga siffran på 88 000 nya jobb. Men hos myndigheterna är det lite status quo för tillfället, och det är där som de stora konsekvenserna av åtstramningarna förväntas synas. I mars förlorade 7 000 myndighetsanställda jobbet, vilket låg i linje med tidigare månader.

Sedan USA officiellt sett lämnade recessionen och började växa igen har man snittat runt 160 000 nya jobb varje månad.

Först när USA kan visa en varaktig ökning där fler ansluter till arbetsmarknaden och faktiskt får jobb, där arbetslösheten närmar sig mer hälsosamma nivåer på 4-5 procent, och centralbanken drar ner på sin aggressiva penningpolitik går det att tala om lysande stjärna.

Några minuter efter öppning pekar börserna nedåt, Dow Jones är minus 1 procent.

Daniel Kederstedt

Efter flera år av rykten verkar det slutligen vara dags för Facebook att lansera sin smartphone.

Och enligt 9to5Google ser den ut som ovan.

På en presstillställning klockan 19.00 svensk tid idag väntas Facephone/Fphone/Facebook Home (i ryktesstadiet har kärt barn många namn…) släpas fram i ljuset för att analyseras sönder och samman av analytikerna.

Enligt medieuppgifter kommer telefonen vara byggd av HTC och drivas av Googles Android-system och ha ett pris i mellansegmentet. Telefonen ska ha 16 GB lagringsutrymme, dubbelkärnig processor samt en kamera på 5 megapixel och en på 1,6 megapixel. Skärmen kommer vara 4,3-tum stor och ha en upplösningen på 1280 x 720 pixlar. Att man försöker spetsa till användandet av den sociala mediesajten,, samt bihanget tillika fototjänsen Instragram, får vi väl närmst ta för givet.

Tanken är förstås att ta upp kampen mot Apples Iphone och Samsungs Galaxy S4. Men om konsumenterna verkligen efterfrågar en Facebook-mobil återstår att se. Det här är inte första gången som det lanseras en mobiltelefon specialanpassad för it-bolaget. För några år sedan lanserade exempelvis HTC två mobiler som hade en särskild Facebook-knapp. De ser man inte så ofta idag…

It-bolaget lär se den nya telefonen som ett sätt att öka intäkterna från mobilanvändarna.

I den senaste rapporten framkom att över 60 procent av de 1,1 miljarder aktiva användarna som Facebook säger sig ha varje månad, loggar in via mobiltelefonen. Ett tydligt bevis på tillströmningen hittar vi bara ett år tillbaka i tiden – sedan dess har antalet mobilanvändare växt med hela 57 procent.

Problemet för Facebook har varit att man inte lyckats göra särskilt stora pengar på mobilanvändarna. För Facebook är annonspengarna A och O, under det senaste kvartalet kom 84 procent av intäkterna härifrån. Men bara 23 procent av dem hämtades in via mobiltelefonen. Investerarna har inte varit helt imponerande, vilket är förståeligt. Allra senast höjdes också ögonbryn kring en kraftigt fallande vinstmarginal.

När Facebook debuterade på Nasdaq OMX för närmare ett år sedan, i maj 2012, sattes introduktionspriset till 45 dollar. Ett större teknikstrul senare hade investerarna surnat till och aktien tagit fart nedåt. Sedan dess har den aldrig varit i närheten av sitt premiärpris.

Idag handlas Facebook för 26:58 dollar. I förhandeln lyfter aktien med närmare 2 procent.

Miriam Olsson Jeffery på SvD:s Silicon Valley-blogg kommer liveblogga direkt från Facebooks presskonferens.

Daniel Kederstedt

I helgen skrev Andreas Cervenka mycket föredömligt om ett ämne som i åratal lyfts upp på den här bloggen – Wall Streets orättvisa ställning gentemot Main Street.

Allt nedkokat i följande slutsats:

”Varför gnälla om det här? Kanske för att det är en del av en mycket större trend som kan sammanfattas med följande formel: Litet brott=hårt straff. Stort brott=inga straff.

I ett av de mer intressanta ärendena under senare år har nu världens storbanker tagit ytterligare en storseger. Allt sedan en federal domare här i New York viftade bort över ett dussin stämningar mot 16 banker, däribland Bank of America, Barclays, JP Morgan Chase och UBS, för att ha fifflat med libor – en ränta som används för att styra allt från bostads- och billån till kostnader för företagsskulder och derivat.

Hennes motivering: Ärendet är för komplext.

De målsägandena – privatpersoner, företag, kommuner… – har nämligen inte kunnat bevisa exakt hur de har skadats av fusket. Och hur skulle de?

Liborräntan sätts varje dag. Och att veta exakt hur den medvetna felbedömningen slagit mot var och en är förstås omöjligt. För att ens attackera ärendet måste man göra en uppskattning.

Beskedet från den federala domaren sänder två tydliga besked:

1: Eftersom ingen någonsin kommer kunna bevisa den exakta summan sitter bankerna plötsligt med något av trumfkort på hand. Det öppnar för ekonomiska uppgörelser istället för rättsprocesser som kan fläcka ner deras namn.

2: Tidigare uppskattningar handlade om att bankerna skulle få betala allt mellan 7,8-176 miljarder dollar för liborgate. Inte mycket talar för att det högre spannet kommer bli verklighet. Det här var det tyngsta ekonomiska hotet som bankerna stod inför rörande liborräntan, exklusive myndigheternas utredning, uppger Reuters.

När liborgate avslöjades höjdes röster för att referensräntan borde slopas eller göras om i grund och botten. De kraven har minskat på sistone, men förtjänar stort fokus än idag – ärendet måste få utrymme nog och ges stor insyn, bankernas lobbymakter är stor. Att finansjättarna har möjlighet att sätta, och därmed manipulera, en viktig ränta är inte exemplariskt.

Finns det pengar att tjäna finns det alltid människor – såväl på Wall Street som Main Street – som kommer att ge sig efter dem.