Annons
X
Annons
X

Wall Street-bloggen

Daniel Kederstedt

Daniel Kederstedt

När nyheten slog ner att Astra Zenecas tidigare vd David Brennan håvade in över en halv miljard kronor i lön och bonusar lät inte reaktionerna vänta på sig.

Ett skräckexempel, skrev till exempelvis kollega Torbjörn Isacson.

David Brennan är förstås inte ensam om att tjäna mer pengar än nogå någon av oss som läser den här bloggen någonsin kommer att kunna lägga vantarna på.

Så här lagom till påsk avslöjas exempelvis att James Mulva fick 260 miljoner dollar när han lämnade sin vd-tjänst på oljebolaget ConocoPhillips. Det motsvarar inte bara cirka 1,7 miljarder kronor utan också den summa som företaget betalade i ersättning till Kina på grund av flera oljeläckage.

James Mulva är inte ensam om att landa på säker mark efter att ha visats ut från ett företag. En undersökning från övervakaren GMI visar att minst 21 vd:ar har tagit emot fallskärmar till ett värde över 100 miljoner dollar sedan 2000.

I topp finner vi John Welch, som styrde General Electric mellan 1981-2001. Han fick 417 miljoner dollar för sitt arbete.

När vi ändå är inne på temat pengar så är de ekonomiska räkenskaperna inte lika roliga för alla.

Okej. Mark Zuckerberg håvade in hela 2,3 miljarder dollar bara på Facebooks aktienotering. Men nu kommer CNN med en uppskattning som visar att han också lär få pytsa upp enorma 1,1 miljarder dollar i skatt. Alltså cirka 7 miljarder kronor.

Det motsvarar cirka 0,05 procent av den totala skattebördan för hela det amerikanska folket, enligt CNN.

Summan känns totalt orimligt – kryphålen är många i det amerikanska skattesystemet och Mark Zuckerberg lär inte skilja sig från andra genom att inte använda dem.

Om bloggen


Daniel Kederstedt är SvD Näringslivs korrespondent i världens ekonomiska huvudstad – New York. Med utgångspunkt från Wall Street rapporteras här om finansvärlden, börserna och det internationella näringslivet.

@kederstedt på Twitter

Daniel Kederstedt

Under en längre tid har S&P500 tassat omkring strax under sin rekordnivå.

Slutligen kom idag nyheten som får oss att damma av Tipex-burken och dra ett streck över det tidigare rekordet på 1565,15 punkter – satt i oktober 2007 vilket är omkring samma tidpunkt som finanskrisens effekter började framträda.

Nytt rekord lyder istället 1570,28 punkter även om börsen stängde på 1 569,19.

Frågan är vad som väntar härnäst?

Pessimisterna talar om att en korrigering måste stå för dörren. Omkring sex månader efter toppnoteringen 2007 hade börsen slagit bakut. Något liknande bör vara att vänta nu.

Optimisterna däremot hävdar att rekordet är ytterligare ett tecken på att börserna faktiskt rymmer en styrka som måste tas på allvar. Att Dow Jones slår rekord är en sak, att S&P500 gör det en annan eftersom det anses väga tyngre då det samlar de största bolagen i landet. Om dessutom Apple skulle få fart igen – bolaget är en riktig tungviktare i S&P500 – lär inget hindra index från att skjuta i höjden. It-bolaget handlas idag på en förhållandevis låg nivå – 447 dollar per aktie, att jämföra med rekordet på 705 dollar.

Historiskt sett brukar börsen fortsätta uppåt så fort ett nytt rekord slås. Allra senast såg vi det hända när Dow Jones tidigare i mars nådde nya toppnivåer tio dagar i sträck.

Då var analytikern James Brumley ute och ställde en relevant fråga som även bör dryftas idag:

– Finns det fundamentala motiveringar till de här nya rekorden, eller har uppgången enbart att göra med att börsen slår nya rekord?

Tiden får utvisa vad som är rätt. Men det James Brumley, liksom flera andra analytiker, pekade på var att antalet negativa faktorer nog var lite för många och lite för starka för att faktiskt ge börsoptimisterna rätt.

Den starka återhämtningen på börsen har exempelvis ackompanjerats av en inte lika stark revansch i ekonomin. Idag kom exempelvis nya siffror som visar att USA:s BNP bara steg med definitiva 0,4 procent i beräknad årstakt under det fjärde kvartalet. Återhämtningens brister har fått centralbanken Federal Reserve att i åratal pumpa in otaliga miljarder dollar för att stärka systemet – var skulle börserna vara utan det? Det finns dessutom en enorm osäkerhet om eurons inverkan på världsekonomin och ett politiskt arbete i Washington som strör frågetecken omkring sig.

Vi ska också minnas att en förklaring till de nya rekorden kan finnas i att USA precis klivit in i en ny rapportperiod. Officiellt sparkar den igång den 8 april i och med aluminiumbolaget Alcoa, men inför tidigare rapportfloder har vi sett hur kommande vinster räknats in redan på förhand och därmed trissat upp index. På USA-börsen väntas i år vinster som är runt 30 procent högre än när det gamla rekordet slogs, skriver Dagens Industri.

Även Dow Jones pekar uppåt. Index har lyft 11 procent hittills i år och därmed haft sitt bästa första kvartal på 15 år. Nasdaq Composite är ännu väldigt långt ifrån sin toppnivå, satt under it-bubblan 2000.

Imorgon, fredag, håller börserna stängt.

Daniel Kederstedt

När Barack Obama klottrade dit sin namnteckning under Jumpstart Our Business Support – eller JOBS Act som den heter i en slagkraftigare variant – för ett år sedan var det för att underlätta för växande företag att plocka in nytt kapital och skapa jobb.

Lagen innebär framför allt att företag som årligen har under 1 miljard dollar i intäkter inte behöver skicka in mer än två års ekonomiska räkenskaper till finansinspektionen inför sin börsnotering, eller anlita en extern revisor för att granska räkenskaperna.

Wall Street Journal har tagit tempen på JOBS Act och kommit fram till att den inte alls mår särskilt väl. Mer än något har antalet bolag som är har intäkter under 1 miljard dollar och är på väg mot börsen snarare minskat i antal – från 80 till 63.

Marknaden hämmas visserligen ännu av Facebooks vingliga väg in på börsen och den finansiella osäkerheten från såväl Washington som Bryssel. Vi ska också komma ihåg att många bolag kan ha tagit chansen att förbli i privat ägo, då JOBS Act höjer gränsen för hur många aktieägare ett bolag kan ha utan att tvingas ansöka om notering – från 500 till 2000.

Men när Daniel Gallagher, ledamot i finansinspektionen och republikan, ska ge sin förklaring till den uteblivna effekten fokuserar han snarare på en del i JOBS Act som ännu inte implementerats. Den handlar om att bolagen ska kunna hämta in upp till 50 miljoner dollar i börsnoteringen utan att ge insyn – en del i lagen som finansinspektionen pressas att ge godkänt. Med den i hamn kommer bolagen strömma till, resonerar Daniel Gallagher.

Varningsklockor, någon?

När lagen klubbades igenom hördes kritik. Men sedan dess har det varit ganska lugnt. För ett år sedan sammanfattade Elliot Spitzer, tidigare guvernör i New York, farhågorna på ett utomordentligt sätt.

– Det är som en dålig uppföljare till en film. Det borde inte kallas JOBS Act. Det borde kallas Let’s Bring Fraud Back To Wall Street Act.

Mark Morze, som dömdes till fängelse för att ha fifflat med bokföringen i välkända ZZZZ Best under 80-talet, stämde in:

– Det är lagar som den här som gör att såna som jag kan bli rik.

Vad hittar vi då i kön till börsen?

Hetaste bolaget är, förstås, Twitter. It-bolaget väntas skicka in sin börsansökan under året och enligt medierapporter uppges bolaget vilja använda sig av JOBS Act. Regeln kring att man bara får hämta in 50 miljoner dollar i noteringen borde däremot förstöra den möjligheten. Värdet väntas bli 10 miljarder dollar och bolaget lär inte nöja sig med att ta in 50 miljoner dollar om det väl kliver in på börsen.

Enligt en ny undersökning från Emarketer väntas Twitter för övrigt håva in 950 miljoner dollar i intäkter i år och 1,3 miljarder dollar nästa år.

Daniel Kederstedt

Panik över att utgifterna tycks vara lite för stora lite för ofta?

Du borde inte vara ensam.

I en ny undersökning försöker analysfirman Compass Point Research & Trading, som Wall Street Journal hänvisar till, uppskatta de totala utgifterna för de amerikanska storbankerna sedan investerare, försäkringsgivare och kommuner kompenserats för bolånekraschen och manipulationen av liborräntan.

Resultatet skrivs till minst 100 miljarder dollar, alltså 650 miljarder kronor.

Bara den här månaden har exempelvis det statligt kontrollerade bolåneinstitutet Freddie Mac stämt över ett dussin banker för Liborgate. Och Citigroup har betalat 730 miljoner dollar till en samling obligationsköpare som anklagade banken för att ha vilselett dem kring hypotekslån och högriskpanter.

Enligt undersökningen har de fyra största bankerna – Bank of America, Citigroup, JP Morgan Chase och Wells Fargo – betalat 61,3 miljarder dollar för att kunna göra sig kvitt anklagelser som riktats under de tre senaste åren.

Ytterligare minst 24,7 miljarder dollar lär behöva pytsas upp för slarvet/fusket med bolånen och minst 14 miljarder dollar till liborskandalen. Enligt uppskattningar kan den sluta med uppgörelser som har ett värde från allt mellan 8 till 176 miljarder dollar.

Om bankerna bryr sig?

Självklart.

Mer än något annat vill de förstås ha problemen överstökade. De ständiga anklagelserna fortsätter svärta ned deras varumärke och pressa dem ekonomiskt. Titta bara på Deutsche Bank som i fjol fick kapa sin vinst med hela 60 procent på grund av oväntade utgifter i USA.

Någon panik däremot?

Säkerligen. Men utåt sett är den närmast obefintlig.

Istället hörs det från chefsrummen hur bankerna står extremt starka 2013, att man har ökat kapitaltäckningen mer än väl och hur aktierna om något är undervärderade. Man borde förstås också få styra och ställa lite mer som man vill – aktieutdelning och återköpsprogram borde inte vara centralbankens uppgift att reglera.

Eller borde det vara det efter en nota på 100 miljarder dollar and counting..?

Daniel Kederstedt

Med alla ögon riktade mot Cypern går det amerikanska nyhetsflödet på tomgång. Till och med så pass att CNBC känner sig tvingade att uppdatera sajten med en omröstning om huruvida Google eller Microsoft förtjänar att få se sina respektive aktier (58 % röstar för Microsoft) lyfta.

Lite i skymundan har Mark Zuckerberg beslutat sig för att sätta sprätt på en bråkdel av sina miljarder genom att ge sig in i politiken.

Facebooks 28-åriga vd håller enligt uppgifter i Politico på att skapa en intressegrupp som ska fokusera på att förbättra ekonomin och utbildningsväsendet, ökade forskningsanslag och inte minst förändrade immigrationslagar. Det sistnämnda är något som storbolagen, och då inte minst i Silicon Valley, tryckt på en längre tid för i ett försök att kunna knyta till sig spetskompetens från hela världen.

Genom att göra organisationen icke vinstdrivande hoppas Mark Zuckerberg kunna locka till sig flera tolvtaggare inom det amerikanska näringslivet. Att man inte är ute efter att tjäna pengar innebär nämligen också att gruppen inte kommer behöva redovisa sina välgörare.

Bland de som redan anslutit till organisationen syns Joe Grenn – medgrundare till it-bolagen Nationbuilder och Mark Zuckerbergs gamla rumskamrat på Harvard. Han har i sin tur lockat till sig flera konsulter, däribland den republikanske strategen Rob Jesmer som var John McCains kampanjchef under presidentvalet 2008.

Det här är inte första gången som Mark Zuckerberg kliver in i politiken, men det är ett steg som visar att han menar allvar.

I februari var han och hustrun Priscilla Chan värdar för en välgörenhetsinsamling i hemmet för New Jerseys guvernör Chris Christie, som själv fanns på plats. Under 2011 arrangerade han en insamling för Barack Obama som fanns på plats i Facebooks högkvarter för att svara på frågor. Och i fjol skänkte Mark Zuckerberg 10 000 dollar till Facebooks egen PAC-grupp, som totalt pytsade ut 269 000 dollar med en viss övervikt till republikanerna i representanthuset och demokraterna i senaten.

Under 2012 ökade Facebooks lobbyutgifter med närmare 300 procent för att landa på strax under 4 miljoner dollar. Fokus riktades mot it-säkerhet och immigration.

Daniel Kederstedt

Fannie Mae kan vara på väg att betala tillbaka 61 miljarder dollar som det fick av staten i nödlån, Citigroup ingår en ny förlikning på 730 miljoner dollar och Xerox vd Ursula Burns ger karriärrådet att gifta sig med en äldre man.

Dra på trissor om inte till och med den amerikanska centralbankschefen Ben Bernanke nu publikt slår på trumman den inhemska ekonomin ännu hotas av finanshusen. Fortfarande för stora för att falla, lyder omdömet efter gårdagens presskonferens.

Uttalandet kring banker som är ”too big to fail” är intressant av flera anledningar. Nyligen framstod det snarare som att Ben Bernankes åsikt var den raka motsatsen. I ett samtal med den högljudda och kritiska senatorn Elizabeth Warren lät centralbankschefen förstå att problemet var löst, inte minst genom Dodd-Frank.

Reformen, som bland annat ökar kapitalkraven på bankerna, är däremot bara en urvattnad kopia av sitt forna jag och fördröjs dessutom av enorma förseningar, hävdar kritikerna. Av måhända den anledningen konstaterade han därför – och det är här det blir riktigt intressant – senare att om ”vi inte når vårt mål” med Dodd-Frank ”kommer vi genomföra nya åtgärder. Det är viktigt.”

Exakt vad Ben Bernanke tänker sig för åtgärder kan vi bara spekulera i. Men möjligt är väl att han har lyssnat till Richard Fisher, centralbankschef i Dallas, som driver frågan att staten borde stycka upp bankerna eftersom de i dagens system har en orättvis konkurrensfördel gentemot de mindre aktörerna och dessutom tillåts växa sig större och farligare.

De tolv största finanshusen sitter på ungefär 70 procent av tillgångarna i USA:s banksystem.

Daniel Kederstedt

Alla är vi jagade av någon eller något.

Söndagsmåndagsångest, ett nedsvärtat förflutet eller skattekrav från EU.

Steven Cohen har den amerikanska finansinspektionen, Securities and Exchange Commission (SEC), efter sig.

Och det kostar, minst sagt.

Med en förmögenhet på runt 9,3 miljarder dollar är Steven Cohen inte bara en av USA:s mest förmögna individer. Genom sin oerhört framgångsrika hedgefond SAC Capital Advisors ses han dessutom som en av Wall Streets mäktigaste personer. Förklaringen finner vi främst i att hans avkastning snittar på fullständigt enorma 30 procent.

Suspekt?

Finansinspektionen och övriga myndigheter tycker alltså så och har under flera år tassat runt SAC Capital.

Hittills har runt tio anställda kopplats till insiderhandel, med ett starkt blågult inslag. Allra senast kom dock nyheten att SEC nått en uppgörelse med två dotterbolag till SAC Capital i vilket hedgefonden pytsar upp 616 miljoner dollar – det högsta beloppet SEC någonsin lyckats få fram.

Hur det togs emot inne på SAC Capital?

Med jubel.

Trots att Steven Cohen i praktiken får ta pengarna ur egen ficka eftersom han äger 100 procent av företaget, var kritikerna snabbt ute och hävdade att notan inte ens var jämförbar med en örfil. SAC Capital tjänade exempelvis 585 miljoner dollar 2011 och när Bradley Simon, tidigare statsåklagare i New York, skulle kommentera beloppet lät det så här:

”Normalt sett skulle 616 miljoner dollar vara ett gigantiskt straff, för Cohen är det snarare bara som en droppe i en hink.”

Om SAC Capital fortsätter vara oroat är det för att även investerarna börjat bli misstänksamma, samt att SEC och övriga myndigheter troligtvis har fått blodad tand. Utredningarna kommer fortsätta på individnivå har man låtit hälsa. Det innebär att satsningarna mot det uppenbara målet som man har snöat in på – Steven Cohen – rullar vidare.

Vid det här laget lär det inte förvåna den 57-årige miljardären.

Med framgångar som 616 miljoner dollar är det onekligen svårt att ta ifrån dem att de i alla fall får valuta för pengarna. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att SEC nog också lär känna ett uns av misslyckande när man sätter sig för att sammanfatta ärendet.

Att man är övertygad om att Steven Cohen har en eller ett par fingrar med i spelet är lika uppenbart som att Bernie Madoff aldrig kommer släppas ur fängelse. För många trådar pekar åt hans håll för att han ska ha lyckats styra en av USA:s mest framgångsrika hedgefonder utan vetskap om vad som försiggått.

Daniel Kederstedt

Om ni söker en längre utläggning om vad ordet bitsk betyder har den amerikanska senaten precis lagt fram ett facit.

I efterspelet av fjolårets derivatförluster på 6,2 miljarder dollar har man författat en 300 sidor lång rapport som tar sin grund i att Wall Streets största bank har ”fått hybris.”

Enligt senatens rapport ägnade sig JP Morgan Chase åt vårdslösa spekulationer, manipulerade balansräkningar, ignorerade interna varningar om att derivatförlusterna samlades på hög och styrdes av en vd som hånade myndigheterna.

Finanskrisen 2008 all over again, anyone?

Två korta utdrag från utredningen:

”In contrast to JPMorgan Chase’s reputation for best-in-class risk management, the….trades exposed a bank culture in which risk limit breaches were routinely disregarded, risk metrics were frequently criticized or downplayed, and risk evaluation models were targeted by bank personnel seeking to produce artificially lower capital requirements,”

”The bank’s initial claims that its risk managers and regulators were fully informed and engaged … were fictions irreconcilable with the bank’s obligation to provide material information to its investors in an accurate manner”.

JP Morgan Chase slår, förstås, ifrån sig alla anklagelser. Men rapporten har ett tungt underlag – den bygger på 90 000 dokument, mejl, snabbmeddelanden och telefonsamtal. Och den bjuder dessutom på några höjdpunkter inifrån JP Morgan Chase.

I mars 2012, en månad innan media fick upp ögonen för skandalen, sade den ansvariga handlaren Bruno Iksil, alias The London Whale, att han ”allt började bli idiotiskt.”

Strax dessförinnan hade en annan handlarkollega konstaterat till Bruno Iksil att ett stort fiasko stod för dörren.

”When, in fact, everybody should have … seen it coming a long time ago. Anyway, you see, we cannot win here. … I believe that it is better today that it’s dead, that we are going to crash. The firm will service the debt. … It’s going to be very uncomfortable but we must not screw up. … It’s going to be very political in the end.”

Den 23 mars upphörde tradingen. Då betecknades den blödande portföljen internt som ”huge” and ”more and more monstrous”.

Samtidigt som förlusterna tornade upp sig fortsatte Jamie Dimon på sitt egenskapade korståg mot allt vad nya regler hette. Allt i en slags andemening om att bankerna minsann mår bäst när myndigheterna inte lägger sig i. Inte minst Volcker-regeln, som ska reglera hur mycket bankerna får spela med sitt eget kapital, var av ondo.

När derivatförlusterna läckte ut stod Jamie Dimon plötsligt med byxorna nere. Och när han tvingades kommentera förlusterna lät det snarare att det var ”a tempest in a teapot”, en storm i ett vattenglas ungefär.

Jamie Dimon var också ivrig med att lägga merparten av skulden på Bruno Iksil. Flera andra personer har fått lämna men själv har vd:n gastat och gormat om att det minsann är allas rätt att göra fel. I rapporten riktas svidande kritik även mot Jamie Dimon.

Som av en slump har nu centralbanken också publicerat sitt facit rörande bankernas kapitalplaner för nästa år. Samtliga banker förutom Goldman Sachs och JP Morgan Chase fick tummen upp i stresstesterna. I deras dokument fanns ”svagheter”, som måste åtgärdas senast september om utdelningarna ska få fortsätta.

JP Morgans hade ansökt om att höja utdelningen från 8 till 38 cent per aktie samt köpa tillbaka aktier för 6 miljarder dollar nästa år. Alltså ungefär lika mycket som derivatförlusterna uppgår till.

Senare idag väntas ansvariga inom senaten fråga ut myndigheter och bankchefer om handlarfiaskot.

Daniel Kederstedt

Knappt har vi hunnit sortera in manipulationen av liborräntan i pärmen över finansvärldens alla skandaler innan vi kanske tvingas göra plats för en ny.

Amerikanska myndigheter har nu börjat undersöka om det fuskas med priserna på världens största guldmarknad.

Enligt två källor, som väckt myndighetens intresse, är transparensen extremt liten om på vilka grunder bankerna dagligen sätter spotpriserna, uppger Wall Street Journal. Tidningen noterar även att det kan föregå fuffens med silverpriset.

Guldpriset sätts två gånger om dagen av Barclays, Deutsche Bank, HSBC, PLC, Bank of Nova Scotia och Société Générale. Silverpriset en gång om dagen av Bank of Nova Scotia, Deutsche Bank och HSBC.

Undersökningen, som genomförs av The Commodity Futures Trading Commission (CFTC), är i ett extremt tidigt stadie, det handlar ännu inte om någon formell utredning. Och vi ska också notera att guld- och silverpriset länge legat till grund för konspirationsteorier. Men likväl är misstankarna intressant – marknadens värde är gigantiskt.

Förutom att exempelvis påverka priserna från gruvorna, bestämmer spotpriset värdet på de derivatprodukter som är kopplade till ädelmetallen. Enligt Office of the Comptroller of the Currency satt de amerikanska bankerna i slutet av september på derivatprodukter kopplade till guldet till ett värde om närmare 1400 miljarder kronor.

Undersökningen rimmar väl med de reformer som CFTC vill genomföra rörande prissättningen av viktiga produkter, exempelvis libor och guld.

Myndighetens chef Gary Gensler är en av flera nyckelpersoner i en internationell grupp som väntas presentera ett nytt förslag där man framöver ska basera priset på faktiska transaktioner istället för, som idag, uppskattningar från olika finansaktörer.

Rörande liborräntan har hittills tre banker gått med på att betala 2,5 miljarder dollar i ersättning för att slippa undan anklagelserna om att ha manipulerat den viktiga styrräntan. Runt ett dussin banker är ännu under utredning.

Daniel Kederstedt

Risk för att jag ska vara partisk?

Inte ett dugg.

Tillräckligt hårda nypor?

De hårdaste ni har skådat.

Ungefär så lät det är Mary Jo White klarade sig, förvånansvärt lindrigt dessutom, undan de kritiska frågorna från senatens bankkommitté. Inte mycket talar nu för att Mary Jo White – som tillbringat de senaste tio åren åt att rent juridiskt försvara Wall Street-jättarna, dess toppchefer och övriga höjdare inom näringslivet – kommer berövas chefstiteln chef för den amerikanska finansinspektionen, Securities and Exchange Commission (SEC).

Mary Jo White har kallats för ”a no nonsense-pit bull” av tidigare kollegor. Och hon har lovat att gå hårt åt landets största finanshus för att skapa ordning och reda efter finanskrisen. Budskapet kretsar kring att antalet uppgörelser där de anklagade slipper medge fel ska minska. Om det ligger i allmänhetens intresse ska de anklagade istället straffas i domstol.

Men vänta lite nu…

Jag har tidigare skrivit om att finanshusen inte bara är ”too big to fail” utan därmed också ”too big to jail.”

Även om myndigheterna har gjort sitt bästa för att hävda den raka motsatsen har det varit ihåliga ord. Titta bara på fjolårets uppgörelse med HSBC där myndigheterna med stolthet i rösten förklarade att man lyckats sno åt sig 1,9 miljarder dollar från banken sedan den anklagats för pengatvätt.

HSBC åtalades inte, inga anställda heller. Något sådant, resonerades det, skulle kunna sätta det finansiella systemet i allt för stor gungning och i slutändan eventuellt sänka hela HSBC.

Den amerikanska justitieministern Eric Holder har slutligen valt att lägga korten på bordet och erkänna problematiken. När han ställdes inför senatens domarkår avslöjades det att han inte gått vidare med ärenden på grund av just rädsla. Rädsla för att det skulle kunna äventyra det finansiella systemet.

– Jag är orolig att några av finansinstitutionerna har växt sig så pass stora att det har blivit svårt för oss att åtala dem när vi indikationer på brott. Om vi åtalar dem, och vi tar dem till rättssalen, riskerar det slå negativt mot landets ekonomi, eventuellt också världsekonomin.

– Jag tror det är ett resultat av att några av de här institutionerna har blivit för stora.

Uttalande går stick i stäv med Barack Obamas löfte om att skattebetalarna aldrig mer ska behöva betala för att rädda finansaktörerna. Att USA ännu inte är där är självklart. Av storreformen Dodd-Frank, som ska garantera just detta, har bara runt en tredjedel implementerats.

Elizabeth Warren drog strax efter Eric Holsters framträdande följande, korrekta, slutsats i ett meddelande:

– Det har gått nästan fem år sedan finanskrisen men de stora bankerna är ännu för stora för att falla.

– Justitiekansler Holders vittnesmål om att de största bankerna är ”too big to jail” visar än en gång att förhindrandet av ”too big to fail” går på övertid.