X
Annons
X

Wall Street-bloggen

Daniel Kederstedt

Daniel Kederstedt

Tre dagar.

Längre bort än så är inte USA från att slutligen falla ner i budgetstupet och bli varse konsekvenserna av en kongress som inte gör sitt jobb.

Under en tioårsperiod kommer det bli tal om automatiska nedskärningar för 1200 miljarder dollar som bland annat riskerar att kapa årets BNP-tillväxt med 1,5 procent och skövla 1,2 miljoner jobb. Mer fakta finns i artikeln jag skrev till dagens papperstidning.

Vinnare i sammanhanget?

Wall Street.

Självklart riskerar även finansaktörerna att känna av en ekonomi som bromsar in. Men framför allt bedöms budgetstupet, eller ”the sequester” som det heter i USA, att gynna finanshusen. Förklaringen finner vi i att ”the sequester” sätter krokben för flera av de reformer som är tänkt hålla finansbolagen i schack efter krisen. Reformerna kommer hämma företagens intäkter, något JP Morgan Chase idag också tog höjd för när det talade om storvarsel.

Exempelvis beräknas finansinspektionen Securities and Exchange Commission (SEC) få 108 miljoner dollar mindre att röra sig med, runt 10 procent av den årliga budgeten. Råvarukontrollanten Commodity Futures Trading Commission (CFTC) kommer att klara sig något lindrigare undan, budgeten kommer sänkas från 205 miljoner dollar till 188 miljoner dollar.

I implementeringen av de nya reglerna – som går under namnet Dodd-Frank och ska garantera att skattebetalarna aldrig mer ska behöva rädda finanshusen undan konkurs – är de två myndigheterna viktiga kugghjul. Problemet är att SEC och CFTC, i alla fall enligt egen utsago, idag redan går på knäna. Ofta hörs klagande toner om att deras magra budgetar resulterar i att Wall Street inte kan hållas korrekt ansvariga för sina felsteg.

Varningarna om att införlivandet av de nya reglerna kan dra ut ytterligare på tiden kommer från allt från fristående advokatfirmor och granskningsorgan till Vita Huset, som självt är en part i målet.

Att implementeringen av Dodd-Frank fördröjs är dock raka motsatsen till vad som egentligen behövs.

Idag har det gått två år sedan storreformen undertecknades. Likväl har bara runt en tredjedel av närmare 400 nya regler implementerats, uppger advokatfirman Davis Polk (pdf-fil).

Om bloggen


Daniel Kederstedt är SvD Näringslivs korrespondent i världens ekonomiska huvudstad – New York. Med utgångspunkt från Wall Street rapporteras här om finansvärlden, börserna och det internationella näringslivet.

@kederstedt på Twitter

Daniel Kederstedt

När nyheten läckte ut att kreditvärderaren Standard & Poors stämts för att totalt ha felvärderat bostadsobligationer mellan 2004 till 2007 – och därmed byggt samman en finansiell krutdurk som bara väntade på att explodera – fick vi reda på ganska få detaljer.

Nu börjar det däremot bubbla med fakta inifrån ett företag som hela tiden sagt sig vara oskyldigt.

I stämningen från justitiedepartementet, som nu går att ta del av, framkommer att mer än 25 personer pekas ut som skyldiga till att ha gett högarna med bolånepapper (så kallade CDO:er) högsta betyg trots att det närmast var värdelösa. Omkring hälften av dem pekas ut vid namn, vilket inte är särskilt vanligt förekommande när det handlar om att hålla Wall Street och dess allierade firmor ansvariga för brott. Det visar på allvaret i myndighetens attitydförändring.

Av de utpekade arbetar minst tio kvar inne hos Standard & Poors, resten har lämnat. En av dem som funnit nytt jobb är Patrice Jordan som översåg de anställda som delade ut fel betyg på CDO:erna – idag anställd hos bankgarantiorganet Federal Deposit Insurance Corp.

Kollegan David Tesher får kanske ta den största smällen. Han pekas ut som ansvarig för en av de två grupper som betygsatte CDO-produkterna och anklagas för att ha låtit analytikerna sätta ett överdrivet högt betyg trots att han visste om att ”de inte reflekterade den verkliga kreditrisken på ett korrekt vis”.

David Tesher var å andra sidan inte ensam om att resonera så. I stämningen framkommer hur analytikern Shannon Mooney ska ha skrivit till en kollega att CDO-högarna som de granskade lika gärna ”kunde vara sammansatta av kossor”, de skulle ”ändå få ett högt betyg”.

Roligt. Men inte snyggt.

Justitiedepartementet avkräver Standard & Poors på mer än 5 miljarder dollar, cirka 32 miljarder kronor. Kreditvärderaren säger själv att de har spenderat mer än 2,6 miljarder kronor sedan 2007 för att se till att rätt betyg delas ut framöver.

Daniel Kederstedt

En aktie som sparkar bakut, kunder som gör uppror mot kartfunktioner och en skärpt konkurrens som sett till att peta ner företaget från smartphone-tronen. Dessutom en misstro kring företagets innovationsförmåga och en så pass välfylld kassakista att det ständigt kommer nya krav på utdelning.

Vintern 2013 är det inte lika lätt som vanligt att vara Apple.

Och nu visar det sig att även hedgefonderna har börjat dumpa it-bolaget.

Från att ha varit den hedgefondernas absoluta favoritaktie har den på sistone mötts av kalla handen. Beroende på vilken undersökning vi ska lita på – Goldman Sachs har en på ämnet, Factset en annan – så har Apple trillat ner till tredje- eller sjätteplats.

Enligt den senare undersökningen sålde hedgefonderna av Apple-aktier för ett värde om 2,9 miljarder dollar under fjolårets sista kvartal. Och i dagsläget ruvar 26 av de 50 hedgefonder som Factset granskat på Apple-aktier. Mindre än det tidigare totalkrisande försäkringshuset AIG (30) och just Google (32).

Samtidigt har Google seglat upp som en ny favorit – ett företag som vissa till och med vill kalla för ”det nya Apple”. Aktien klättrade nyligen över 800 dollar för första gången och är på ett års sikt upp 32 procent. Det kan ställas mot Apple som under samma tidsspann är ned 11 procent och idag handlas för 446 dollar. Långt ifrån toppnivån i september på 705 dollar.

Bara i år har Apple rasat med 16 procent, vilket gör aktien till den näst sämsta av S&P500-bolagen. Sämst har det gått för Cliffs Natural Resourcs, som tappat hela 30 procent.

Daniel Kederstedt

Om Detroit var ett börsnoterat företag skulle det ligga bra till för konkurs – få stora delar av skulderna borthyvlade av en domstol, omorganiseras och pensionsutgifterna kapade.

Men vad som var bra för General Motors (i konkurs 2009) behöver inte vara bra för hemvisten för USA:s bilindustri.

Så låter det i en artikel från Reuters efter att gårdagens delstatligt sammansatta expertpanel kommit med sin dom över Detroits finansiella läge: Akut kris.

Skulderna i ”Motor City” har under flera år växt sig gigantiska. Enligt rapporter uppgår de idag till hela 20 miljarder dollar. Alltså 135 miljarder kronor.

Det finns många anledningar till Detroits kris men för att banta ned det till en punkt tvingas vi koncentrera oss till att staden gått från 1,8 miljoner invånare till 700 000. Till följd har skatteintäkterna urholkats kraftigt och bostadsmarknaden rivits sönder totalt – när jag var där och rapporterade 2011 uppgick antalet tomma hus till närmare 30 procent. För att försöka behålla värdet på de bostäder som fortfarande beboddes rev man hus på löpande band.

Det såg, via min skakiga Iphone, ut så här:

Staden har en officiell arbetslöshet på över 10 procent, är grovt segregerad och lider av skyhög brottslighet. Dessutom har man problem att ens betala ut pensioner och erbjuda godtycklig service till sina invånare. 49,5 procent av den årliga budgeten äts upp av ekonomiska åtaganden gentemot personalen.

För att få ordning på situationen väntas guvernören Rick Snyder inom kort kalla in en finanschef, som får ta över många av stadens åtaganden och serviceärenden – något som mött motstånd hos borgmästare David Bing. Han har, likt City Council, flaggat för riskerna med att de skulle tappa i makt då sannolikheten för en konkurs, Chapter 9, ökar.

Att en stad ansöker om konkurs innebär det att man får möjlighet att omstrukturera sina finanser. Men det är långt ifrån någon garanti om att problemen löses automatiskt, inte heller att man kommer kunna lämna krisen bakom sig.

När jag för något år sedan intervjuade konkursexperten James Spiotto slog han fast att det finns en hel uppsjö av orter och städer som försatt sig i Chapter 9, men sedan önskat att de helst av allt hade kämpat vidare på egen hand.

Skälet, pekade James Spiotto på, var att den domare som överser konkursen egentligen saknar makt. Han eller hon ska bara garantera att det finns en plan kring hur skulderna ska betalas av och kan inte kräva att några specifika tillgångar säljs av eller vilka lån som ska tas. Allt det fortsätter ligga på politikernas bord.

Risken finns också att en konkurs i industristaden skulle kunna ge känningar i andra orter och städer i Michigan, vars kreditbetyg kan komma att ifrågasättas och öka deras upplåningskostnader.

Om Detroit trots allt ansöker om Chapter 9 kommer det att vara den största konkursen i USA:s historia. I topp ligger idag Jefferson County, hemvist till Alabama-staden Birmingham. 2011 ansökte man om konkurs med skulder på över 4 miljarder dollar.

”We Almost Lost Detroit” sjöng Gil Scott-Heron om kärnkraftsolyckan 1966 som kunde ha ödelagt delar av Michigan. Idag spelar vi den på nytt.

Daniel Kederstedt

Fyra år av förluster, igenslagna fabriker och massvarsel.

Slutligen hoppas japanska Sony att vinden ska vända när företaget idag förväntas visade upp sin nya spelkonsol, Playstation 4 (läs Wall Street Journals liverapport).

Vid sidan av står investerarna på Wall Street och gnuggar händerna – något märkligt kanske kan tyckas.

Vanligtvis innebär nya konsoler en möjlighet för speltillverkarna att trissa upp sina priser. Den möjligheten väntas däremot nu utebli, rapporterar Marketwatch och pekar ut att bolagen måste anpassa sig med lägre priser på grund av fallande försäljning. Den har inte minst sporrats av ett ökat, och billigare, spelande på mobiltelefoner och läsplattor. Ytterligare ett skäl till att prishöjningen riskerar utebli är att Playstation 4 enligt ryktena främst kommer att vara skapat för spel över nätet satsar tungt på spel över nätet och social integrering.

Likväl har alltså samtliga fyra speltillverkare som finns noterade på börsen – Electronic Arts, Activision Blizzard, Take-Two Interactive Software och Ubisoft Entertainment – lyft på ryktena om ett nytt Playstation 4.

Sedan den 1 februari är de fyra spelaktierna i snitt upp 20 procent. Än större är lyftet om vi blickar ett halvår bakåt i tiden – plus 35 procent. Det överträffar med råge de 8 procent som S&P500 lyft med under samma period.

För Electronic Arts (EA) och Ubisoft Entertainment ser börslivet trots allt dystert ut, i alla fall sett ur ett längre perspektiv. Inför dagens öppning handlas exempelvis EA för 17:58 dollar, vilket kan ställas mot de 53 dollar som aktien handlades för innan krisen 2008 då det verkligen brakade utför.

Ett tag tycktes det som att EA därefter hade återfått fästet på börsen och hängde med Nasdaq Composite ganska väl. I slutet av 2011 kom dock nästa smäll då den förväntade succén uteblev för spelet Star Wars: The Old Republic.

Andra förklaringar till den senaste tidens kyla mot EA, som äger svenska Dice, är en omorganisation som tagit enormt lång tid samt att man förlorat flera nyckelpersoner till bland annat Zynga. Företaget har som följd omgärdats av köp- och säljrykten.

Ett annat bolag som dragits med uppåt av ryktena kring Playstation 4 är GameStop.

Företaget, som sliter i motvind men vid sin senaste rapport ändå ökade på utdelningen med 10 procent, visar 37 procent plus på börsen under det senaste halvåret. Intressant nog trots ryktena om att Playstation4 har en spärr mot begagnade spel och alltså främst riktar in sig på nedladdningsbara spel. De begagnade spelen utgör en stor del av Game Stops försäljning, vilket skulle innebära ett enormt slag. De mest dramaturgiskt lagda analytikerna befarar kedjans död.

Kommer spelaktierna att hålla i uppgången efter kvällens sena Sony-avslöjande?

Game on!

Daniel Kederstedt

Uttrycket säger att det inte lönar sig med brott, men Wall Street har sällan lyssnat. Och varför skulle det? Myndigheterna har inte gjort särskilt mycket för att bevisa motsatsen.

När ett finanshus anklagats för att ha begått ett fel har det oftast resulterat i en förlikning med myndigheterna, som i sin tur med jämna mellanrum får kritik för att ha håvat in ett allt för lågt belopp. Myndigheterna, som är ivriga att lägga ärendet bakom sig, försvarar sig med knappa resurser och att det skulle bli allt för komplicerat att dra ärendet till domstol, där ökade krav ställs på bevisbördan. I slutändan har det inneburit att finanshuset betalat sig fria – en check har skrivits ut mot att man sluppit medge att något brott begåtts. Extremt få gånger har dessutom en enskild individ släpats till rättsskranket.

Senator Elizabeth Warren är en av många som ilsknat till kring metodiken, vilken i flera år också ifrågasatts på den här bloggen.

Nu framkommer däremot något utav ett trendbrott där justitiedepartementet slutligen har lyssnat och börjat justera sina metoder för att faktiskt försöka hålla de ansvariga inom finansindustrin ansvariga och erkänna sina fel.

Bland de som initialt fått känna på de tuffare tongångarna återfinns UBS och Royal Bank of Scotland, rapporterar New York Times och skriver vidare att justitiedepartementet nu är redo att utvidga sin strategi.

Sådana nyheter tas förstås inte emot med ro på Wall Street. Enligt tidningen lägger även finanshusen om sina strategier. En del i detta är att de individer som står bakom de fel som justitiedepartementet siktat in sig på kickas ut i arbetslöshetens kyla. Förhoppningen är att därmed kunna blidka myndigheterna.

Så är den nya strategin tillräckligt hård för att avfärda tankarna om att brott kanske lönar sig på Wall Street?

Mycket tveksamt, även om det är ett litet steg i rätt riktning.

Ett skäl till tveksamheten är att finanshusen sitter på en särställning som gör dem svåra att angripa, och som de vet om. Trots löften om att ingen finansaktör ska få vara ”too big to fail” är det ännu inget som realiserats.

Skälet till att myndigheterna tidigare gått ganska slapphänt åt Wall Street för dess felaktigheter är till viss del resursbrist samt svängdörren mellan Wall Street och Washington DC. Men framför allt handlar det om att man varit rädd för att skada enskilda finanshus, vilket i förlängningen skulle skada den inhemska ekonomin.

Ett tydligt exempel kom under fjolåret då HSBC anklagades för pengatvätt, men klarade sig undan väldigt lindrigt eftersom banken annars riskerade konkurs.

Wall Street vet om att felaktigheter som begås inte får samma proportioner som på Main Street, vilket leder till ett högre risktagande.

Finansvärldens aktörer är ännu inte bra för stora för att falla – de är också för stora för att fällas.

Daniel Kederstedt

När försäkringsjätten American International Group (AIG) stod vid ruinens brant 2008 gjorde staten som i så många andra fall – man skyfflade över pengar till undsättning. För 21 miljarder dollar fick skattebetalarna tillgångar värda närmast det dubbla.

I ett försök från AIG:s sida att få tillbaka de pengar som man förlorade under krisen pekades senare Bank of America ut för bedrägeri. Det lät att bolåneprodukterna som storbanken sålt till AIG var defekta. Några lågriskinvesteringar handlade det minsann inte om, vilket Bank of America ville göra sken av efter att ha fått dem betygsatta av ratinginstituten.

Nu visar det sig att fjolårets julafton kom tidigt till Bank of America. Under sommaren såg nämligen den amerikanska centralbanken Federal Reserve till att sopa undan allt ansvar från Bank of America i ärendet samt avfärda AIG:s stämning på 7 miljarder dollar. Pengarna skulle ha täckt upp en del av AIG:s förluster och fyllt på Feds kassa. (Den mer detaljerade versionen av ärendet hittar du här.)

Att Fed viftat undan AIG:s stämning är uppseendeväckande, men samtidigt är det inte förvånande. Att Wall Street har en särställning i det amerikanska samhället är en av landets sämst bevarade hemligheter.

Eller som senator Sherrod Brown, som sitter i kongressens bankkommitté, säger:

– Ju mer vi får reda på de här nödlånen, gåvorna och förmånerna som Wall Street får, desto mer tydligt blir det att storbankerna lever efter en särskild uppsättning regler som inte gäller vare sig mindre finansinstitutioner eller landet i övrigt.

När New York Times försöker ställa Fed mot väggen möts man däremot av tystnad. Opassande eftersom det till syvende och sist handlar om pengar som tillhör skattebetalarna, som i sin tur fått genomlida den tyngsta krisen sedan 1929 års stora depression.

Allmänheten på Main Street fortsätter däremot att ta emot nyheterna med en axelryckning. Om ens det. Efter Occupy Wall Street, som i det närmaste framstår som en passus i historien, tycks det inte spela någon roll hur mycket det dribblas mellan Wall Street och Washington DC – reaktionerna uteblir.

Är man däremot intresserad av att hålla skyldiga ansvariga efter finanskrisen måste genomlysningen fortsätta. Och frågan, återigen, ställas: Är det rätt att Wall Street behandlas med silkesvantar i ett eget regelsystem?

Daniel Kederstedt

Undrar du hur mycket en finanskris kostar?

Nu vet vi svaret.

Enligt en studie från kongressens granskningsorgan, Government Accountability Office (GAO), har finanskrisen, som briserade 2008, kostat den amerikanska ekonomin 22 000 miljarder dollar, i runda slängar alltså 150 000 miljarder kronor. Det kan ställas mot USA:s statsskuld som ligger på över 16 200 miljarder dollar.

I en tidigare rapport, från det fristående Better Markets fastställdes notan till 12 800 miljarder dollar, men det var en summa som enligt dem själva exkluderade flera utgiftsposter.

Enligt GAO urholkade krisen den ekonomiska produktionen med så mycket som 13 000 miljarder dollar, runt ett helt års BNP-tillväxt. Förmögenheten hos bostadsägarna minskade med 9 100 miljarder dollar, inte minst på grund av fallande priser.

Rapporten publiceras i samband med en kostnadsöversikt av storreformen Dodd-Frank, som i grund och botten har ett enda syfte: Att se till att skattebetalarna tvingas rädda finans- och försäkringsbolagen undan konkurs. Dodd-Frank har, likt nästan alla regler som Wall Street hotas av, mötts av massivt motstånd och lobbyarbete. Det låter bland annat att reglerna är allt för hårda och bakbinder företagen att göra det de gör bäst – det vill säga håva in pengar.

Rapportens syfte är att ge ett svar på om vinsterna med att försöka förhindra en ny ekonomisk kris överträffar kostnaderna för de nya lagarna.

Hittills har myndigheterna spenderat 1,1 miljarder dollar för att implementera de nya lagarna, skriver Reuters och HuffPost. Finans- och försäkringsbolagen kommer att få ta en del av notan, men GAO konstaterar också att det inte finns tillräckligt mycket uppgifter tillgängliga för att fastställa den exakta kostnaden för att efterleva Dodd-Frank. Blotta tanken på att det ens skulle vara nära kostnaden för en ny kris avfärdas av GAO.

Såvida du inte arbetar inom ett stort finans- eller försäkringsbolag är det svårt att ifrågasätta de nya reglerna, som genom lobbying på vägen mot ett beslut för övrigt tappat i kraft. Den ekonomiska krisen var den tyngsta sedan 1929 och effekterna av den är i högsta grad ännu tydliga. Att inte anta ett regelverk som syftar till att något liknande aldrig mer ska få inträffa vore inget annat ett hån mot de som drabbats – invånarna.

Daniel Kederstedt

”After years of grueling recession, our businesses have created over 6 million new jobs. We buy more American cars than we have in five years and less foreign oil than we have in 20. Our housing market is healing, our stock market is rebounding, and consumers, patients and homeowners enjoy stronger protections than ever before”.

Så lät det när Barack Obama talade till nationen i går kväll. De stora dragen låter jag vara, det har redan skrivits otaliga spaltmeter om det.

Men just det där med att bostadsägarna har ett större skydd idag än någonsin tidigare får mig att haja till.

Den senaste twisten talar ett annat språk.

När finansinstituten kastade upp världsekonomin i luften – och som på sina håll landade i synnerligen uruselt skick – drabbades många bostadsägare hårt. Lockade att ta subprimelån (där räntorna låg på ett fåtal procent de första åren för att senare stiga mångfalt) trasades deras ekonomi sönder och samman io och med att bostadspriserna började falla. I bakgrunden hade bankerna också sålt vidare dessa lån, totalt felvärderade av kreditinstituten, vilket var två stora delar i den krutdurk som senare exploderade på bostadsmarknaden.

I efterspelet lät det att bankerna gjort fel, fel och återigen fel. Bostadsägarna skulle få ekonomisk ersättning, och har till viss del också fått det. Men det har varit en process fylld av problem, där inte minst utbetalningarna har omgärdats av kraftiga fördröjningar.

Efter att ha grunnat kring hur utbetalningarna ska påskyndas har Washington slutligen fattat ett beslut – de som är bäst lämpade att sköta alltihop är de som också är de skyldiga. Istället för att en fristående aktör ska kika på vilka bolånetagare som ska ersättas och med hur mycket, har samma banker som anklagats för att ha lurat och bedragit sina bolånekunder nu själva hitta vilka de har misskött och sedan sätta ett pris på sina fel.

Beslutet kommer från Office of the Comptroller of the Currency som förra månaden omkullkastade en undersökning från ett gäng fristående konsulter, som kikat på just hur utmätningarna fungerat. Processen var präglad av förseningar och ineffektivitet. Myndigheten kom, enligt uppgifter i dagens New York Times, fram till att det bästa de kunde göra vara att hamra fram en uppgörelse med några av nationens största banker på 3,6 miljarder. Bland dem syns Bank of America och Wells Fargo som ska betala 1,1 miljarder dollar respektive 700 miljoner dollar. Det är de pengarna som nu ska pytsas ut.

Mer än 4 miljoner utmätningsprocesser finns att gå igenom, och oredan är tydligen stor i pappershögarna. Trots att myndigheten lovat att processen ska övervakas så befaras risken vara stor för slarv då de första utbetalningarna ska ske redan i mars.

– Hela processen har varit ett slag i ansiktet på bolånetagarna och en smäll på handleden för bankerna, säger Isaac Simon Hodes, organisatör på Lynn United for Change som hjälper bolånetagare på obestånd, till New York Times. Den senaste utvecklingen visar att det inte har tagits något ansvar för det som har hänt.

Daniel Kederstedt

Med risk för att slå in en öppen svängdörr:

Flödet av toppfigurer mellan Washington DC och Wall Streets toppfirmor urholkar nya lagar och resulterar i att vissa banker särbehandlas, visar en ny rapport från den opartiska övervakaren Project on Government Oversight (PGO).

I studien framkommer det att 419 anställda inom den amerikanska finansinspektionen Securities and Exchange Commission (SEC) mellan år 2001-2010 planerade att företräda finansföretagen i SEC-ärenden.

Enligt PGO har den stora skaran av tidigare SEC-anställda på Wall Street resulterat i att finansjättarna lyckats minska regelbördan jämfört med vad som egentligen var tänkt. Exempelvis ska SEC ha delat ut 64 ”frikort”, som innebär att företagen kan undslippa att granskas, alternativt granskas mer överseende, under nya regler. Mer än hälften av dessa ”frikort” delades ut till firmor där tidigare SEC-anställda lobbat för saken, visar rapporten.

Studien pekar också på det faktum att straffet eller uppgörelsen minskar i tyngd när bolagen fälls eller anklagas för fel, särskilt då en tidigare SEC-anställd är involverad i ärendet. Särskilt villiga att lägga ner piskrappningen ska SEC, häpnadsväckande nog, vara med de företag som anklagats eller fällts för flera fel.

Så kom inte och säg att brott inte lönar sig.

Jag har gjort min åsikt i frågan klar tidigare – Wall Street befinner sig i en gräddfil där brott inte alltid får rimliga konsekvenser. Oftast går det till så att firmor, som exempelvis JP Morgan Chase och UBS som är två av dem som pekas ut i rapporten, anklagas för felaktigheter, ingår en förlikning och slipper medge fel. Åtal ska förstås inte ske för åtalandet skull, men den konstanta oviljan att dra dem till rättsskranket är inte heller positivt.

Demokraternas senator Sherrod Brown är, i Huffington Post, inne på en liknande linje:

– SEC har en tydlig ställning i att kunna angripa företag som gör felaktigheter, men allt för ofta får Wall Streets megabanker ett frikort. Det är inte konstigt att den amerikanska allmänheten är så skeptisk till det mysiga förhållandet mellan Wall Street och Washington.