Annons
X
Annons
X

Wall Street-bloggen

Daniel Kederstedt

Daniel Kederstedt


BÖRSFLOPPEN:
Det hade väntats i flera år, företaget kramats sönder och samman av analytiker och hajpen i slutändan nått nästan galna nivåer.

Alla ville vara med när Facebook skulle rusa in på börsen.

Sedan dess har nästan allt som kunnat gå fel också gjort det.

Det handlade om massivt teknikstrul från börsoperatören Nasdaq OMX – debuten dröjde och handlare fick fler aktier än de egentligen efterfrågat. Redan efter någon dag tvingades dessutom de ansvariga noteringsbankerna utföra mun mot mun-metoden för att hålla aktien över noteringspriset. Sedan dess har det riktats anklagelser om att intäktssiffrorna inför börsdebuten inte var korrekta och företaget medgett fiffel med användarantalet.

Resultatet? Investerarna har flytt vind för våg.

På noteringsdagen hade Facebook ett börsvärde på 104 miljarder dollar. Tre månader senare hade mer än hälften försvunnit.


WHAT MONEY CAN’T BUY:
2008 enades Wall Street bakom Barack Obama. Fyra år, och en mängd hårda ord senare, var stödet som bortblåst.

I Wall Streets ögon var inte Mitt Romney någon exemplarisk presidentkandidat, trots sin bakgrund inom Bain Capital. Men han var i alla fall bättre än alternativet. Stödet till Romney – som sade minnesvärda saker som att han älskade att sparka folk – lät inte vänta på sig: Av de 86 miljoner dollar som finans- och försäkringssektorn matade in i valet gick 66 till republikanen, visar uppgifter från Opensecrets.

Barack Obama gick, som bekant, segrande ur striden. Och det trots att den ekonomiska återhämtning var den svagaste sedan Den stora depressionen, att den officiella arbetslösheten under nästan hela mandatperioden låg fastnaglad på över 8 procent och bostadsmarknaden låg i spillror. Efter att bostadspriserna slaktats med runt en tredjedel under krisen syns nu slutligen en uppgång.


CLOSED FOR BUSINESS:
Med fjolårets Irene i färskt minne var det inte många som förberedde sig särskilt väl inför Sandy. Jag var en av dem. Årets storm visade sig däremot vara något utav ”the real deal”. När superstormen lagt sig återfanns 253 dödsoffer runt om i världen och skador för hundratals miljarder dollar hade uppstått. Översvämningarna resulterade också i att New York-börsen för första gången sedan 1888 höll stängt två dagar i rad på grund av vädret.


KEJSARENS NYA KLÄDER:
När Wall Street slog landet spillror lyckades JP Morgan Chase med bedriften att inte redovisa en endaste kvartalsförlust.

Politikerna, ja de blev alldeles till sig.

Att det snarast handlade om att finanshuset varit för sena på bollen med bolåneförsäkrade värdepapper – och tycks ha svurit rätt högt över det innan krisen – var inget att bry sig om.

I Washington DC var Jamie Dimon mannen hela dagen – han som inte ägnade sig åt lika mycket fuffens som sina kollegor.

I sin roll som Wall Streets okrönte kung gjorde ingen besviken. Så fort möjligheten gavs dundrade han ut sitt missnöje kring nya regler och lagar, förkunnade att finanssektorn minsann mår som bäst när ingen lägger sig i och att politikerna oftast har svårt att förstå vad Wall Street ens sysslar med.

Sedan dess har den där kronan som Jamie Dimon så stolt spatserade omkring med ersatts av en dumstrut.

Under 2012 har JP Morgan Chase fått se sitt namn nämnas i nästan samtliga stora finansskandaler, däribland manipuleringen av liborräntan. Mer än vid något annat tillfälle fick Jamie Dimon däremot skämmas när banken drog på sig närmare 6 miljarder dollar i derivatförluster. Kritiken blev så pass stor att Jamie Dimon till slut skrek att även de hade rätt att göra fel: ”It’s. A. Free. Fucking. Country.”


AVSKEDSBREVET:
Man kan packa ihop sina saker och smyga ut lite tyst. Eller kanske ta avsked med en tårta. Greg Smith, han valde en annan väg.

I New York Times gick han till frontalangrepp mot sin arbetsgivare Goldman Sachs och dundrade att företagets kultur trasats samman, att stämningen var den giftigaste och mest destruktiva han någonsin upplevt och att cheferna refererade till sina kunder som muppar.

Greg Smith fick, förstås, ett bokkontrakt. Och Goldman Sach slog ifrån sig anklagelserna samtidigt som man vevade igång en jakt för att se hur det nu var med det där med muppar. Föga förvånande hittades inga sådana beskrivningar.


MANIPULERA MERA:
Vid sidan av derivatförlusterna inom JP Morgan Chase var skandalen som hela Wall Street pratade om liborräntan. Ett dussin banker i USA och Europa anklagades för att ha manipulerat den så viktiga referensräntan. Hittills har Barclays och UBS bötfällts med miljardbelopp och toppchefer sparkats. 2012 var även året då bland annat HSBC pungade upp 1,9 miljarder dollar, motsvarande 12,5 miljarder dollar, till amerikanska myndigheter (som håller presskonferens ovan) för att ha underlättat för narkotikakarteller att tvätta pengar.

Precis som vanligt efter finanskrisen åtalas ingen person i domstol.


1, 2 eller 3:
Efter en kvartalsrapport som visade att Citigroup kommit en lång väg sedan krisen och var redo att ta ny sats framåt kallades vd:n Vikram Pandit (ovan) in till ordföranden Michael O’Neill.

På skrivbordet ska tre pressmeddelanden ha legat färdigskrivna:

1: Vikram Pandit har av egen vilja lämnat med omedelbar verkan.
2: Vikram Pandit har av egen vilja beslutat att lämna vid årsskiftet.
3: Vikram Pandit har avskedats omedelbart.

Valet föll på pressmeddelande nummer 1 – något som togs emot med skepsis på Wall Street.

Michael O’Neill och Vikram Pandit var något av ärkefiender. Och efter att den förstnämnde blivit ordförande i april intensifierade han sin kamp för att övertyga styrelsemedlemmarna om att Vikram Pandits tid var över. Som motivering togs bland annat att han hade för dåliga kontakter med centralbanken och att det var därför de, uppseendeväckande nog, nobbades i ett stresstest.

In klev Michael Corbat som efter bara några månader i vd-stolen meddelade att 11 000 anställda skulle få gå. En redan impopulär förändring blev, om möjligt, än mer impopulär.


ÅT FEL HÅLL:
Tillväxten i världsekonomin då, tänker ni? Ja, den är det så där med, säger jag. Från 5,1 procent 2010 till 3,8 procent 2011 och nu allra senast 3,3 procent för 2012. Allt enligt beräkningar från IMF. Tre år efter att USA klev ut ur recessionen har världens största ekonomi fortsatt svårt att komma på fötter – tillväxten beräknas landa på cirka 2 procent. Än värre var situationen i eurozonen som fastnade i ny recession, vilket i sin tur drabbade Kina. Med en tillväxt på runt 7,4 procent i årets tredje kvartal står sig Kina visserligen starkt men farhågorna fortsätter att vara stora för en inbromsning. Även Japan arbetar i motvind.


LET’S MAKE WAR, NOT LOVE:
År 2012 var året då patenttvisterna stod som spön i backen. Vi har sett rubriker kring att Apple stämmer Samsung, HTC stämmer Apple, Microsoft stämmer Google och Motorola… För att bara nämna något i styrketestet. Sällan har patentportföljerna, inte minst för mobiljättarna, varit så i fokus som under 2012. Kriget har bland annat handlat om hur en smartphone låses upp och hur bilderna i densamma visas. För förlorarna har det blivit tal om överklaganden alternativt miljardbelopp som ska pytsas upp. Fajterna lär fortsätta 2013 och glömt är därmed tydligen Steve Jobs tidiga ord: ”Picasso had a saying: ‘Good artists copy, great artists steal.’ We have always been shameless about stealing great ideas…” För Apples del innebar 2012 för övrigt att bolaget blev USA-börsens högst värderade någonsin.


BUDGETSTUPET:
Precis som förväntat kom budgetstupet att bli en nagelbitare som, när det här skrivs, ännu inte fått en lösning. Finanshusen har publicerat fler rapporter än någon orkat läsa kring exakt vilka sår som kommer rivas upp i den amerikanska ekonomin om inte politikerna lyckas enas – det handlar om allt från att arbetslösheten kommer öka med 1 procentenhet till att USA under hösten 2013 väntas trilla ner i en ny recession. Precis som vid fjolårets höjning av skuldtaket har politikerna misslyckats med att dämpa oron kring att de inte är förmögna att tackla stora frågor och se till landets bästa genom att nå en lösning. Eller som kallade det i vinjetten kring budgetstupet: America’s Economy Held Hostage”.

Fotnot: Punkterna är inte listade efter hur viktiga de kan anses vara. Samtliga bilder från AP.

Om bloggen


Daniel Kederstedt är SvD Näringslivs korrespondent i världens ekonomiska huvudstad – New York. Med utgångspunkt från Wall Street rapporteras här om finansvärlden, börserna och det internationella näringslivet.

@kederstedt på Twitter

Daniel Kederstedt


Storsvindlaren Bernie Madoff
låter sig inte glömmas.

Inte bara hos de som ännu inte har fått tillbaka de pengar som fifflades bort i det största pyramidspel vi någonsin skådat. Dessutom tar han nu självmant plats i rampljuset. Efter att ha nobbat flertalet intervjuförfrågningar har 74-åringen satt sig ner i sin cell i North Carolina och författat ihop något av ett julbrev.

I fokus: Transparensen på finansmarknaderna, så kallade dark pools och insiderbrott.

Brevet, som bland annat har skickats till flera advokater och nyhetskanalen CNBC, finns att läsa i sin helhet längre ned. Men om vi ska göra en kortare sammanfattning kan vi konstatera att superskurken är allt annat än förvånad över mängden insiderbrott som avslöjats under 2012. Fusket med hemlig information har alltid funnits där, det är bara det att det väldigt sällan tidigare har resulterat i åtal, skriver Bernie Madoff.

Han pekar på att insiderinformation är särskilt hett rörande dark pools, handelsnätverk där köparen och säljaren gör upp utanför börsen. Först när affären är avslutad rapporterar de till börsen och resten av marknaden hur många aktier som bytt ägare och till vilket pris. Därmed får marknaden inte köp- eller säljkurser på förhand.

Den så kallade mörkerhandeln har växt kraftigt under de senaste åren. Och situationen är långt ifrån exemplarisk då insynen är obefintlig. Dessutom riskerar aktiemarknaden att delas upp mellan de vanliga spararna som saknar information och handlar enligt andra priser än de proffs som har tillgång till exklusiva handelsplatser.

Precis som Bernie Madoff skriver finns här en stor utmaning för myndigheterna – att tackla problemet och öka insynen.

Här är hans egna ord:

”A number of you have been asking my views on a couple of subjects that I am comfortable in going on the record, because they are not related to my case. there for(sic) the following are remarks that you are free to use for whatever value you feel are appropriate.

The issue of electronic trading has recently been focusing on the lack of transparency of the markets with the emergence of DARK POOLS.

This has now spread to the recent acquisition of the NYSE . While I have always been an advocate of electronic trading due to the efficiency the lower costs they bring o the markets, I am nit (sic) a fan of the lack of transparency the DARK POOLS create.

It is important to examine why there has been this growing interest in the use of dark pools. Markets have always focused on the speed with which information becomes available. Of course this information can be composed of various types.

It could be corporate developments like earnings or mergers or it can be information regarding the placements of buy and sell orders and who is placing these orders. It is the latter information that has created the interest in the dark pools.

Institutions have always attempted to guard this buy and sell information from exposure to the market for fear of being FRONT RUN. Certainly they are entitled to have this right of confidentiality.

This being said, the more secret this information. The more valuable this information is to those that can obtain it. Therein lies the problem. It is naive to think that there will be no leakage of this information.

Although one would be lead to believe that with the recent spate of Insider trading prosecutions, that insider trading is a new development. This is false. It has been present in the market forever, but rarely been prosecuted. The same can be said for front running of orders.

The other area of discussion involves the growth of hedge funds, particularly feeder funds. In spite of the early held belief. of which I was of this opinion, that the extra layer of costs related to commissions and profit sharing that went along with feeder funds.

They have continued to grow. It has been this additional layer of costs that have created the need for more risk to be taken to earn worthwhile returns. This has created a minefield of regulatory problems involving the very reasons that the desire for a lack of transparency has grown.

Both of these areas are going to be the greatest challenge that both the industry and the regulators are going to face.”

Fotnot: Foto av Kathy Willens/AP

Daniel Kederstedt

Julafton är på intågande. Och med den kommer förstås även den så förhatliga klappjakten. Jag är sannerligen inget fan och allra minst här i New York där det på sina håll (läs Midtown) på fullaste allvar är som att försöka röra sig längst fram på en fullpackad konsert.

För att underlätta vad som ska läggas under granen kommer här en lista med 5 Wall Street-relaterade tips för alla typer av plånböcker. Med det säger jag också god jul – ledighet hägrar i Sverige.

1: Lukten av framgång
Pytsa upp 180 dollar och du får 50 ml klassade som ”världens första finansindustriparfym”. Skapad av Bond No. 9, vars försäljningsargument lyder: ”Dollars and scents never smelled so good. A cool, zesty, spicy androgynous career scent, laden with a portfolio of brisk citrus, marine, and herbal notes.”

2: I valen och kvalet
”It’s. A. Free. Fucking. Country.” Dundrade Jamie Dimon när han än en gång tvingades förklara sig kring JP Morgans derivatförluster på London-kontoret. Omvärlden lade, enligt hans tycke, lite för stor vikt vid förlusterna. Skälet var å andra sidan förståeligt – notan landade på närmare 6 miljarder dollar. Den skyldige visades dörren men lämnade i alla fall avtryck. Smeknamnet London Whale resulterade i 2012 blev året då världens största djur något oväntat hamnade på allas läppar (och snart därefter också kläder?).

3: Ett par väl valda ord
Det går i och för sig bra med vilken bok som helst på temat moral och etik – för Wall Street-anställda kan det vara på sin plats att ta sig långa funderare över dess innehåll. År 2012 var året då finansdrakarna visade att de verkligen inte lärt sig särskilt mycket efter krisen. På löpande band har de anklagats för allt från penningtvätt med drogkarteller till att ha fifflat med liborräntan och ljugit för bolånetagare. Enligt gängse USA-regler har ingen dömts för något brott.

4: Klassikern
För den som vill göra succé under julgranen går det alltid att lita på en klassiker – i Wall Streets värld något som antingen kopplar till supersvindlaren Bernie Madoff eller kraschade Lehman Brothers. Som företagets överlevnadskit för vintern eller den förstnämndes väckarklocka. För 75 dollar kan du vakna som en av världens största bluffmakare.

5: Spela bort pengarna
Bonustiderna står för dörren i New York City. Och med tanke på att årets extraersättning enbart väntas landa på 101 000 dollar lär vi få höra om nya snyfthistorier. Minns bara hur anställda grät i fjol när bonusarna avslöjades, då 121 000 dollar. Nåväl. Med julskinkan uppäten och spelkvällen på ingång gäller det förstås ändå att leva med stil, inte minst för de som håvar in de stora summorna. Vad passar då bättre än världens dyraste monopol? Spelplanen kommer i 23 karats guld och husen, spelfigurerna, korten och tärningarna i 18 karat. Just detta monopol ställs just nu ut på The Museum of American Finance vid Wall Street och värderas till 2 miljoner dollar.

Daniel Kederstedt

I september 2011 bjöd den amerikanska centralbanken Federal Reserve (Fed) upp till dans. Ekonomin hade trilskat länge nog, ytterligare en ansträngning behövdes lät det när centralbankschefen Ben Bernanke lanserade Operation Twist.

Stödprogrammet innebar att Fed började handla på sig långfristiga statspapper (minst 6 års löptid) och sålde av kortfristiga för ett värde om 45 miljarder dollar i månaden.

Omkring 675 miljarder dollar, eller 4600 miljarder kronor, senare har Ben Bernanke börjat röra sig bort från dansbanan för att vila fötterna. Operation Twist är på väg att ta slut. Och idag, klockan 18.30 svensk tid, väntas besked om hur Federal Reserve ska fortsätta öka tillgången på pengar för företagen och invånarna.

Mest troligt?

När Operation Twist nu tar slut innebär det att centralbanken också nästan fått slut på långfristiga statspapper att handla upp mot ”växlingskursen” 1-1. Mer sannolikt är därför att åtgärden ersätts med direkta köp av statsobligationer för 45 miljarder dollar per månad.

Möjligheten finns också att Fed kommer utöka satsningen på det senaste kvantitativa lättnadsprogrammet, Quantative Easing 3 (QE3), i vilket man handlar bolånepapper, MBS:er, för 40 miljarder dollar per månad. Det talas om att den summan kan dubblas. Men samtidigt ska man komma ihåg att QE3 får kritik för att, i kombination med bottenlåga räntor, inte vara tillräckligt för att lyfta USA:s ekonomi.

Ett långskott är att centralbanken väljer att avvakta med ytterligare stimulanser för att först låta kongressen tackla budgetstupet, samtidigt som man fokuserar på positiva signaler från bostadsmarknaden som slutligen börjat peka uppåt.

Ledamöterna i centralbanken är däremot oroade över den skyhöga arbetslösheten. Novembersiffran visade visserligen på en klar förbättring – från 7,9 procent i oktober tidigare till 7,7 procent – men det förklarades främst av att hundratusentals arbetslösa blev så pass uppgivna om att finna nya jobb att de helt enkelt slutade leta. Dessutom finns ett stort problem kring en utbredd långtidsarbetslöshet, att många studenter har svårt att ta steget från skola till arbetsmarknaden och ett utbrett missnöje då många inte får jobba så mycket som de vill.

Det kan dessutom bli så att centralbanken förändrar sina riktlinjer för framtiden. Tidigare har man sagt att QE3 ska pågå tills dess att ekonomin kommit på fötter och styrräntan ska få ligga kvar på bottennivån till åtminstone mitten av 2015. Rykten gör gällande att man nu istället kommer att specificera en viss arbetslöshetsnivå som måste uppnås innan åtgärderna möjligtvis kan dras tillbaka.

Daniel Kederstedt

Förväntningarna har under en längre tid skvallrat om 1,5 miljarder dollar. Men när siffrorna nu väl specificerades visar det sig att HSBC kommer pytsa upp 1,92 miljarder dollar sedan man anklagats för pengatvätt, som ska ha hjälpt terrorister och drogkarteller.

Mycket pengar förstås, faktiskt ett nytt rekord. I kronor talar vi alltså om cirka 13 miljarder kronor.

Men det är också bara 11 procent av årsvinst HSBC karvade fram i fjol. Håller den takten i sig innebär att det kommer ta runt 41 dagar för banken att håva in bötesbeloppet på nytt. Summan som nu betalas motsvarar också 0,07 procent av bankens totala tillgångar på 2 600 miljarder dollar.

I slutändan blir straffet därmed bara som ett slags rapp över fingrarna innan banken ställs i skamvrån tillsammans med vartenda storföretag på Wall Street du kan tänka dig.

HSBC är ju långt ifrån ensamt. Amerikanska och europeiska banker har under de senaste åren gått med på att betala myndigheterna i USA totalt cirka 5 miljarder dollar sedan man misslyckats med att följa och förhindra olagliga transaktioner.

Uppgörelsen, som är den tredje HSBC gör med myndigheterna, innebär att banken faktiskt erkänner att de gjort fel (sällsynt!) men också att ingen ställs inför rätta för att ha begått något brott. Att så skulle bli fallet var däremot på tapeten, rapporterar New York Times.

Precis som med alla andra felaktigheter som kommit upp till ytan efter finanskrisen är det alltså status quo på så vis att ingen bank eller bankanställd åtalas – något som står i stark kontrast mot 1980-talets låneskandal då 3500 finansanställda, enligt Wall Street Journal, skickades bakom lås och bom.

Än så länge har jag inte hört ett endaste vettigt skäl till varför siffran sedan finanskrisen ligger på noll. Att myndigheterna saknar resurser är inte ett dugligt svar eftersom det sänder totalt felaktiga signaler: Det är skillnad på Wall Street och Main Street, ni spelar enligt olika villkor där den ena kan köpa sig fri från anklagelser och den andra inte.

Hur blev det OK?

Daniel Kederstedt

NEW YORK Han har fått nästan varenda republikansk kongressledamot att skriva under ett löftesbrev om att aldrig höja skatterna, förstört politiska karriärer och vill dränka statsapparaten i sitt badkar. Möt Grover Norquist – 56-åringen som styrt det republikanska partiet utan att någonsin haft ett politiskt ämbete.

21 dagar återstår till dess att kongressens ledamöter måste tagit i hand på en uppgörelse som åtminstone tillfälligt garanterar att inte USA trillar ner i budgetstupet.

Men för att så ska bli fallet har Republikanerna nitiskt hållit fast vid det budskap som Mitt Romney högljutt förkunnade under presidentvalet: ”De skattesänkningar för företag och landets mest förmögna som George W Bush drev igenom måste behållas till varje pris. Allt annat riskerar att slå mot landets redan bräckliga återhämtning.”

Medan det utåt sett var Mitt Romney – eller för den delen varje republikansk presidentkandidat i de tidiga primärvalen – som personifierade frågan är Grover Norquist den drivande maktfaktorn som verkar bakom kulisserna.

Om någon enskild person kan pekas ut som ansvarig för partiets totala fokus på såväl skattesänkningar som minskad statsapparat under de senaste åren är det nämligen den relativt okände 56-åringen från Massachusetts.

Under mer än tre decennier har Grover Norquist slitit – ständigt lite från sidan av – för att få de republikanska politikernas stöd i hans kärnfrågor.

Att han har lyckats behöver ingen betvivla.

I november hade 95 procent av de republikanska kongressledamöterna skrivit under hans löftesbrev, The Pledge. Det förkunnar framför allt två saker:

1: Du får aldrig någonsin rösta för höjda skatter.
2:
Om du röstar för att eliminera ett skatteavdrag måste det kompenseras genom motsvarande nedskärning i statliga utgifter.

I diskussionerna om budgetstupet ligger hela tiden The Pledge och skvalpar i bakvattnet. Eller som motståndarpartiet en gång uttryckt det: Löftesbrevet gör kongressledamöterna till slavar under Grover Norquist.

Med budgetstupet alarmerande nära har däremot flera politiker börjat vända sig bort från den resursstarke Grover Norquist.

Representanthusets Tom Latham från Iowa menar exempelvis att USA:s ”problem är för stora för att vi ska bry oss om någon som honom”, medan senatorn Saxby Chambliss från Georgia konstaterat att ”jag bryr mig mer om mitt land än ett 20 år gammalt löftesbrev”. Motstånd kommer också från representanthusets Pete King, New York, som i ett uttalande kallat skaparen av The Pledge för ”a lowlife” – en skurk, ett kräk.

För Grover Norquist är motståndet såväl oväntat som ovant.

Grover Norquist växte upp i en välbärgad villaförort i Massachusetts. Med en pappa som bland annat var vice vd på Polaroid fanns det gott om pengar i familjen, men också en avsky mot statens makt. Efter att familjen traditionsenligt besökt kyrkan på söndagarna gick far och son för att handla glass, varpå pappa Warren Elliot alltid tog två rejäla tuggor av Grovers glass.

Den första symboliserade inkomstskatt, den andra lokal skatt.

Med den uppfostran blev statens intrång i privatekonomin förstås en känslig fråga för den unge Grover Norquist, som tolv år gammal på allvar började intressera sig för politik efter att ha läst ex-kommunisten Whittaker Chambers bok Witness. I den målas det bland annat upp en bild av hur kommunismen ständigt lurar i vassen.

Efter att ha tagit examen i ekonomi på Harvard landade Grover Norquist 1981 i Washington DC, blev snart ordförande för College Republicans och National Taxpayers Union och skaffade sig flera vänner som sedermera skulle bli extremt inflytelserika inom den amerikanska politiken – däribland strategen Karl Rove och lobbyisten Jack Abramoff.

Vid den här tidpunkten sågs däremot Grover Norquist och många av hans allierade som något utav extremister som verkade i periferin. Alla däremot med ett stort självförtroende om att det mesta var möjligt efter Ronald Reagans intåg i Vita Huset.

Efter att 1983 lämnat College Republicans och National Taxpayers Union tog Grover Norquist jobb som talskrivare åt den amerikanska handelskammaren, för att 1985 lansera sitt skötebarn Americans for Tax Reform. Organisationen ska ha skapats på uppmaning av Ronald Reagan och ägnar sig främst åt lobbyism, men klassas även som tankesmedja. Dess viktigaste agenda kretsar inte bara runt sänkta skatter utan även krympt statsapparat.

För Grover Norquist är staten det stora problemet och krisens epicentrum, inte lösningen. I ett berömt uttalande har han sagt sig vilja krympa statsapparaten till dess att den blir så pass liten att den kan släpas in i badrummet och dränkas i badkaret. Statens storlek borde röra sig kring 8 procent av landets BNP.

Snart började Grover Norquist också samla på sig kongressledamöters namnteckningar under sitt egenskrivna löftesbrev. Desto fler underskrifter, desto större har hans inflytande blivit i politiken. I gengäld fick politikerna som skrivit under The Pledge hans uppbackning. Och strax efter att George W Bush kom till makten 2000 hade Grover Norquist och Americans for Tax Reform slutligen blivit en riktig maktfaktor.

Själv konstaterade han i ett uttalande att Americans for Tax Reform och Vita Huset i det närmaste vare en och samma sak. Och hans makt har nu kommit att bli så pass stor att Republikanerna ibland kallas för ”Grover Norquist parti”, hans åsikter normaliteten.

Organisationen, som till största del finansieras av donationer, däribland från BP och Tobacco Institute, spenderade i årets val över 15 miljoner dollar. Det handlade inte enbart om att lyfta fram det republikanska partiets agenda utan framför allt om att motverka de politiker som ansågs ha svikit The Pledge.

Det ska, som Grover Norquist säger, kosta att överge löftesbrevet. Han har varit en drivande kraft i att lyckas peta flera politiker som gått emot det och därmed klassas som RINO – Republicans In Name Only. Bland dem syns den erfarna senatorn Richard Lugar från Indiana.

För Grover Norquist är nu framtiden oviss. Hans roll är ifrågasatt. Kommer republikanerna gå segrande ur förhandlingarna kring budgetstupet, och han själv fortsätta ha ett överväldigande stöd för sitt löftesbrev, lär de kongresspolitiker som nu motarbetar honom utsättas för en massiv kampanj med ett enda mål: Att petas.

Källa: Americans For Tax Reform, Bloomberg Businessweek, CBS 60 Minutes, Den amerikanska högern (bok av Martin Gelin), NY Times, Mother Jones, Open Secrets, Time Magazine, Wall Street Journal. Foto: AP.

Daniel Kederstedt

Under presidentvalet satt Barack Obama med ett flertal ömma punkter rörande ekonomin. Den kanske värsta handlade om arbetslösheten som aldrig lyckats ta sig under den nivå på 7,8 procent som noterades när han för första gången slog sig ner i maktens stol i Ovala Rummet.

Med fyra nya år inkasserade visar dagens siffror att arbetslösheten däremot sjunkit till 7,7 procent. Det är den lägsta nivån sedan december 2008.

Problemet är – som vanligt höll jag på att säga – att en stor del av förbättringen handlar om en försämring då hela 350 000 långtidsarbetslösa gav upp och slutade leta efter jobb. Det innebär att de exkluderas ur de officiella beräkningarna från Bureau of Labor Statistics.

Här finns en av de största utmaningarna för Barack Obama under hans andra period. Ska USA komma till rätta med sin svaga arbetsmarknad krävs det att folk tar sig tillbaka och faktiskt uppmuntras av att även långtidsarbetslösa kan få nya jobb. Idag har över 40 procent av de arbetslösa stått utan jobb i mer än ett halvår och siffrorna hänger kvar på rekordnivåer.

Daniel Kederstedt

Mindre än två månader har passerat sedan Vikram Pandit tvingades välja mellan tre pressmeddelanden och därefter tvingades ut från dörren. Igår kom en tydlig indikation om att företagets nye vd Michael Corbat gått styrelsen till mötes och lagt manschettknapparna åt sidan, kavlat upp skjortärmarna och tagit fram sopborsten.

11 000 anställda, eller 4 procent av den globala personalstyrkan, sparkas. När det amerikanska finanshuset knappat färdigt på sin räknedosa visar det sig man förväntas spara 900 miljoner dollar redan 2013 och 1,1 miljarder dollar årligen från och med 2014. I samband med detta tar man en kostnad på 1 miljard dollar. På börsen utbröt smått jubel – aktien lyfte med 6 procent.

Citigroup är långt ifrån ensamt i finansvärlden om att visa de anställda EXIT-skylten under de senaste åren. Bland annat har UBS och HSBC kapat ganska kraftigt i personalleden. På Wall Street har mer än 150 00 arbetstillfällen försvunnit sedan början av 2011, enligt Caldwell Partners. Fram till och med den 30 september hade exempelvis personalstyrkan på Bank of America minskat med 6 procent, 7 procent på Morgan Stanley och 5 procent på Goldman Sachs.

Efter Citigroups nedskärningar kom snart frågan på Twitter om jag trodde på ytterligare varsel framöver.

Jag svarade kort ja. Det finns två huvudskäl till det.

För det första går många finansdrakar inte alls så bra som styrelsen och aktieägarna vant sig vid. Titta bara på Citigroup som dragit in cirka 30 miljarder dollar sedan 2006 – alltså innan, under och efter den största krisen USA genomlevt sedan 1930-talet. Det är mer pengar än vi ens kan föreställa oss, men i deras tankebanor är det inte gott nog. Bland annat pressas man av ekonomisk oro och den låga investeringsviljan, vilket exempelvis tvingade Goldman Sachs att tidigare i år göra en sällsynt kvartalsförlust. Snart var man däremot uppe på fötterna igen med en ny miljardvinst.

Ett annat skäl till att det lär bli tal om nya bantningskurer är de nya regler som myndigheterna vill få aktörerna att förhålla sig till – allt för att undvika att Main Street även vid nästa finansfiasko ska behöva göra mun-mot-mun-metoden på Wall Street.

En gång i tiden var många av de nya reglerna tänkta att bli ganska skarpa. Sedan dess har finansdrakarna öst enorma mängder dollarsedlar på att påverka politikerna för att få dem att gå på tankebanan att alla regler är dåliga regler. Kongressen har till följd slaktat storreformen Dodd-Frank, som inte bara börjar bli tam utan dessutom dras med enorma förseningar. Likväl kommer reglerna att bli kännbara, däribland då sätter gränser för hur mycket av det egna kapitalet en bank får sätta på spel. Det kommer i sin tur följas av ytterligare varsel.

Samtidigt kan vi väl passa på att konstatera att trovärdigheten kring finansvärldens budskap om att de behöver färre regler är noll.

Snarast tycks det som att de gör sitt bästa för att slå undan benen på sig själva. Flera gånger i veckan tvingas finansdrakarna gå till faxmaskinen och datorn för att skicka ut pressmeddelanden om hur de återigen klampat i klaveret.

Det fina, för deras egen skull, är att de oftast kan betala sig fria utan att erkänna brott. Och ingen riskerar förstås att hamna bakom lås och bom – ty det tycker inte myndigheterna att de har resurser nog för att försöka ordna. Faktum är ju att inte en endaste finansanställd har dömts i domstol (exkl för insiderbrott) för att ha varit delaktig i att skapa den största krisen sedan Den Stora Depressionen.

Annat lät det efter den stora låneskandalen på 1980-talet. Då dömdes runt 3500 anställda i domstol, många av dem skickades också in i fängelse.

Nya brott fortsätter ständigt att läcka ut. Titta bara på dagens nyhetssvep:

1: Brittiska Standard Chartered förväntar sig betala 330 miljoner dollar till USA:s centralbank samt justitie- och finansdepartement för att slippa anklagelserna om att ha gjort affärer med Iran. Banken betalade tidigare 340 miljoner dollar till New York State Department of Financial Services rörande samma sak.

2: HSBC troligtvis kommer pytsa upp 1,8 miljarder dollar för att göra upp med de amerikanska myndigheterna rörande bristande kontroll för att förhindra pengatvätt. En uppgörelse väntas bli offentlig nästa vecka och skulle sända ut en signal om att justitiedepartementet är på offensiven mot smutsiga pengar.

3: Finansinspektionen angriper bolåneaktören Wells Fargo sedan en av deras bankirer ska ha fastnat mitt i en insiderhärva.

4: I dagens New York Times-artikel om SAC Capital noteras det att alla aktörer mer eller mindre ägnar sig åt insiderhandel.

5: Tyska Deutsche Bank har ägnat de senaste timmarna åt att försöka mildra effekterna av de anklagelserna som riktats mot dem i en artikel i Financial Times. Enligt tidningen ska tre tidigare anställda ha dolt 12 miljarder dollar i derivatförluster under krisen, vilket fick banken att se mycket mer välmående ut än den faktiskt var. Bluff och båg för investerarna, med andra ord.

Daniel Kederstedt

And the fight goes on…

Föga förvånande förkastades republikanernas motbud på Barack Obamas förslag om hur budgetstupet ska kunna undvikas. Och enligt New York Times börjar stämningen nu bli så pass frostig att stabsmedlemmarna hos Barack Obama och John Boehner, representanthusets talman, inte ens talar med varandra.

Tryggt.

Om kongressens politiker skulle misslyckas med att ta i hand på en uppgörelse innan årsskiftet väntar bland annat en ny recession med skenande arbetslöshet, kraftiga åtstramningar och skattehöjningar som för en medelklassfamilj väntas uppgå till över 2000 dollar per år.

Wall Street bryr sig däremot allra mest inte alls.

Tvärtemot hur det var direkt efter valet så syns det inte någon större oro kring budgetstupen i aktieindex. Snarare mår de ganska utmärkt. När Barack Obama under gårdagen återigen lät som en papegoja – ”en uppgörelse måste rymma höjda skatter för de mest förmögna” – svarade S&P500 med att slå dövörat till. Index föll med blygsamma 0,2 procent och har nu gått så här den senaste månaden:

Förklaringen till börsens hållning är förstås att man tror att allt ska lösa sig i slutändan. Inget parti vill riskera att ta skulden (vilket enligt en ny undersökning skulle vara Republikanerna) för att ha trycka ner USA i ytterligare ekonomisk sumpmark.

Och ja, kongressen kommer nog enas men det kan mycket väl dröja till och med till efter årsskiftet. I alla fall när det kommer till en långsiktig uppgörelse om hur USA:s ekonomi ska stabiliseras. Möjligheten finns nämligen att det först kommer fattas en tillfällig överenskommelse så att politikerna kan hålla sig sysselsatta i några månader till.

Skulle kongressen å andra sidan misslyckas med att klubba igenom en tillfällig uppgörelse finns det ett litet utrymme för finansminister Timothy Geithner att göra en rad finanstekniska manövrar och se till att konsekvenserna inte slår till omedelbart – något som ger dem ytterligare speltid även 2013.

Partierna säger att det finns spelrum, att de kan gå det andra lägret till mötes för att nå en uppgörelse. Men det där spelrummet minskar för varje dag – allt eftersom partierna dagligen istället slår in en ny spik i den agenda som sitter uppe på Capitol Hill.

Det riskerar för det första att resultera i att politikerna kan få svårt att faktiskt ta ner agendan och justera den när en uppgörelse väl ska tas och för det andra att ytterligare skada omvärldens förtroende för USA. Fjolårets turbulenta diskussioner kring skuldtaket målade upp stora frågetecken kring huruvida politikerna är redo att fatta tuffa beslut för landets bästa eller inte. De frågetecknen har vi än så länge inte haft några anledningar att sudda ut.

Daniel Kederstedt

Till bankernas klagosång fortsätter myndigheterna att karva fram uppgörelser för att håva in ett fåtal procent av de dollarsedlar som gick upp i rök under krisen. Dessutom ropas det gång efter om att de nya reglerna i reformen Dodd-Frank (som ändå är smått urholkade efter att den splittrade kongressen satt tänderna i den) kommer att hämma deras affärer allvarligt, vilket resulterat i att Wall Street förstås krävt att få lägga sig i. Och titta bara på aktiekurserna som i många fall är långt ifrån sina forna formtoppar samt att 40 000 varslats på grund av de tuffare tiderna. Eller att de 32 största bankerna har fått se intäkterna minska för andra året i rad, ned 7,2 procent från toppen 2010.

Så, kris bland storbankerna?

Nej, nej. Självklart inte. Bonussäsongen är ju här.

För samtidigt som klagomålen fortsätter stå som spön i backen börjar nu personalen dyka ner i Joakim von Anka-valven. Någon risk att slå i botten finns väl inte. Intäkterna väntas uppgå till hisnande 561 miljarder dollar och vinsten till 91 miljarder dollar, vilket är den högsta summan sedan 2007.

Det innebär att ersättningen på de 32 största bankerna i år väntas landa på rekordhöga 207 miljarder dollar, rapporterar Wall Street Journal. Tidningen skriver samtidigt att det innebär att genomsnittsersättningen väntas öka med 4,2 procent jämfört med föregående år för att nu landa på 128 089 dollar.

Finanshusen försvarar sig som alltid med att de måste betala ett högt pris för att behålla sin kompetenta personal så inte konkurrenterna rycker dem. Med tanke på alla fel som ständigt uppdagas inom finansväsendet tycks det ändå vara förbaskat svårt att få det rätt.