X
Annons
X

Wall Street-bloggen

Daniel Kederstedt

Daniel Kederstedt

Alterique Hall var en av många som deltog i gårdagens manifestation på flera snabbmatsrestauranger för att lyfta fram de anställdas arbetsvillkor på kedjor som Dominos, McDonalds, Taco Bell och Wendys.

– Det är dags för förändring. Det är dags att dra på sig handskarna, säger han i i dagens New York Times. Efter tre år på McDonalds drar han ännu bara in 8 dollar i timmen. Han förtjänar snarare 15 dollar, om inte annat för att ha en möjlighet att ens leva drägligt i New York, tycker han själv.

Enligt experter är det fackliga initiativet det största inom snabbmatsindustrin någonsin. Och man är uppbackad av allt från grupper som kämpar för medborgerliga rättigheter till religiösa enheter.

– Många anställda inom snabbmatsindustrin klarar sig inte på sina löner. De måste förlita sig på statlig hjälp, och skattebetalarna får oftast ta notan eftersom de här företagen inte betalar löner som går att leva på, säger Jonathan Westin, chef på New York Community for Change som är en av aktörerna bakom initiativet.

– Det är inte längre tonåringar som arbetar inom snabbmatsindustrin efter skolan. Det är föräldrar och ibland hela familjer, fortsätter han.

Enligt State Labor Department ligger snittlönen inom snabbmatsindustrin, som har omkring 200 000 restauranger och över 4 miljoner anställda, på runt 9 dollar i timmen, vilket ger en årslön på 18 500 dollar. Snitthyran i New York: Cirka 35 220 dollar per år.

Initiativet att protestera kan man tycka vad man vill om. Men det är om inte annat intressant att se facken försöka ta plats. 2010 var strax under 12 procent fackligt anslutna – och om vi tror att de senaste årtiondenas trend håller i sig lär det snart bli färre än så.

I över 20 delstater finns idag lagar som försvårar fackens existens, och storföretag som Walmart har portat dem. Det innebär att inte en endaste av de 1,4 miljoner anställda arbetar under kollektivavtal. Och intressant nog får nyanställda dessutom oftast se en film som smutskastar fackförbunden.

Fackförbunden har haft en svag position i USA ända sedan 1940-talet då Taft Harley Act klubbades igenom, och som bland annat innebar möjligheten att organisera en arbetsplats genom att en majoritet av de anställda skriver på ett intyg försvann. Här skriver Dagens Arena mer om fackförbundens blygsamma roll i USA, och inte minst på just Walmart.

Om bloggen


Daniel Kederstedt är SvD Näringslivs korrespondent i världens ekonomiska huvudstad – New York. Med utgångspunkt från Wall Street rapporteras här om finansvärlden, börserna och det internationella näringslivet.

@kederstedt på Twitter

Daniel Kederstedt

Att säga att de som satsat sina slantar i Groupon är särskilt nöjda vore nog att ljuga sig blå.

Hade vd:n Andrew Mason varit fotbollstränare hade han nämligen sparkats för länge sedan. Men nu är det Wall Street. Och med tanke på att han faktiskt också skapade det nätbaserade kupongföretaget borde han väl få lite mer tid på sig att försöka lyfta den sorgliga aktien och börja håva in vinster, eller?

Andrew Mason tycker i alla fall själv det.

Under en konferens här i New York konstaterade han att det ”har varit ett par gupp på vägen” men att han också skulle vara den ”första att sparka sig själv om han inte trodde sig var rätt person för jobbet”.

Alla är inte lika övertygade.

Nu börjar det istället torna upp sig till en klassisk styrelsebatalj i företaget, rapporterar bland annat Wall Street Journal.

Idag kommer styrelsen i Groupon mötas för att diskutera huruvida Andrew Mason ska få foten eller inte – en tanke som kanske inte helt bör avfärdas.

När Groupon klev in på börsen var det så här glada toner i en AP-bild på Andrew Mason (i blå slips).

Idag ser det ut så här:

Sedan börsnoteringen för ett år sedan har Groupon, som ni ser ovan, blivit ett av börsens största sorgebarn. Aktien noterades för 20 dollar men handlas nu för 4:04 dollar – det innebär ett ras på 73 procent. Följden av den senaste kvartalsrapporten, som visade på 3 miljoner dollar i förlust, sjunkande intäkter per kund och stora problem på den viktiga internationella marknaden, blev att investerarna än en gång flydde bolaget. Aktien rasade då 30 procent.

Bolaget har sedan börsintroduktionen visserligen blivit kvitt sina skulder men har extrema problem med att visa vinst. Och Andrew Mason har inte alls lyckats bevisa att han faktiskt är rätt person att leda företaget framåt. Bara att de annonserande företagen högljutt ännu klagar på att företagets affärsidé inte är särskilt effektiv säger det mesta.

Andrew Mason försäkrar att han arbetar på att ställa allt till rätta.

Om han inte ska kliva in i 2013 arbetslös är det hög tid.

Daniel Kederstedt

Under de senaste dagarna har det tittats lite på vem som på längre sikt är aktuell som chef över den amerikanska finansinspektionen som att bli ny finansminister när Timothy Geithner inom kort väntas hoppa av.

En outsider på Wall Street som aldrig lyftes fram rörande den sistnämnda posten och som lär vara mycket mer intresserad än Main Street önskar är Jamie Dimon.

Och ja, just den Jamie Dimon som är vd på JP Morgan Chase.

Han har tidigare själv öppnat dörren på glänt för en framtida tjänst inom statsapparaten och var ett namn som cirkulerade redan 2008. Nu får han uppbackning av självaste Warren Buffett, som ser honom som räddaren i nöden.

– Om vi får problem på marknaderna så tror jag faktiskt att han skulle vara den bästa personen för jobbet, säger Warren Buffett i en intervju med Charlie Rose och menar vidare att Jamie Dimon är någon som världens ledare skulle ha förtroende för.

Uttalandet kommer, enligt min mening, några år för sent.

Efter finanskrisen lyckades Jamie Dimon och hans JP Morgan Chase karva fram en särställning på Wall Street, sedan man klarat sig hyfsat väl undan de tyngsta smällarna. Att skälet till detta snarast var att man missade att haka på vissa investeringsmöjligheter – och innan det uppenbarade sig hur kostsamma dessa investeringar skulle bli för konkurrenterna svors det rätt högljutt inne på finanshuset om detta – var inget som det lades särskilt stor vikt vid.

Jamie Dimon valde att utnyttja sin position till att framför allt klaga på minsta lilla regel som staten ville skapa, och också skapade, för att förhindra att skattebetalarna någonsin skulle få ta notan för Wall Streets fel framöver. Visserligen ingår det i hans jobb, men att vara så uttalat kritisk som Jamie Dimon faktiskt var och sedan plötsligt värna om skattebetalarna är en svängom i 180 grader som knappast går att göra med trovärdighet.

Dessutom har JP Morgan Chase på sistone också nämnts i mer eller mindre varenda skandal som kommit upp till ytan. Det har handlat om ett totalfiasko på derivatmarknaden som kostade företaget närmare 6 miljarder dollar, kopplingar till Libor-skandalen, manipulering av elpriset och att man fortsatt göra affärer med storsvindlaren Bernie Madoff trots att man anat hans pyramidspel. För att bara nämna några av ”höjdpunkterna” som skett under Jamie Dimons vakt.

Jamie Dimon – ny finansminister? Foto: Jin Lee/AP.

Daniel Kederstedt

Strax efter att gårdagens lista över tänkbara kandidater för finansministerposten publicerats kom nyheten att Mary Schapiro hoppar av sin chefstjänst på finansinspektionen.

57-åringen är en av de fem personer som ruvat på toppjobbet inom Securities and Exchange Commission (SEC) under längst tid. Och även om hon anses ha gjort ett ganska dugligt jobb har det också funnits gott om kritik. Det har inte minst handlat om att hon inte gått tillräckligt hårt fram för att försöka städa upp efter finanskrisen och hålla Wall Streets aktörer ekonomiskt ansvariga.

Att inte en endaste finansanställd (exklusive insiderskyldiga) dessutom hamnat bakom lås och bom kan tyckas lite märkligt. Det borde finnas gott om tunga brott i upptakten till den tyngsta krisen sedan 1930-talets stora depression. Men istället för att testa och dra ärenden till domstol har finansinspektionen under Mary Schapiros ledning istället valt att konsekvent ingå förlikningar med de anklagade finanshusen. I dessa förlikningar har Wall Streets aktörer sluppit medge några som helst fel.

Mary Schapiro ska under cirka ett års tid ha sett en möjlighet att sluta efter presidentvalet. Tidpunkten är däremot inte helt perfekt. Storreformen Dodd-Frank ska fortsätta hamras igenom i kongressen och en hel del annat regelarbete återstår att göra för att försöka försäkra USA om att ett nytt 2008 ska undvikas.

Enligt uppgifter vill Vita Huset på längre sikt ha en ersättare som har erfarenhet från näringslivet och/eller något utav en regelkramare. Åtminstone tills vidare kommer SEC-kommissionären Elisse Walter ta över när Mary Schapiros gör sin sista arbetsdag den 14 december.

Hon är också en av tre som är hetast just nu för att ta över jobbet på längre sikt:

Mary John Miller: Arbetar i dagsläget som statssekreterare i inrikesfrågor på finansministeriet, vilket bland annat innebär att hon är ansvarig för att utveckla och koordinera riktlinjer för finansinstitutioner, skuldsättningen och kapitalmarknaderna. Skulle troligtvis fortsätta i Mary Schapiros spår med att kämpa för hårdare regleringar av finansväsendet. Sitter med i Financial Stability Oversight Council, som kämpar för just tuffare krav, och har över 25 års erfarenhet av finansvärlden.

Sallie Krawcheck: Petades 2011 från sin post som ordförande för förmögenhetsförvaltning på Bank of America Merrill Lynch och har tidigare suttit på en topptjänst inom Citigroup. Ska enligt uppgifter vara intresserad av rollen. Har på sistone främst varit rådgivare åt politiker i Washington DC och flera startup-företag. 47-åringen betraktas som en av Wall Streets främsta kvinnor. Har på sistone bland annat skrivit mängder med ledare och artiklar, samt twittrat, om sina krav på tuffare regleringar av Wall Street. Vill bland annat ha hårdare stresstester av finansjättarna. Har av Dailly Beast kallats för ”en av få ärliga röster på Wall Street.”

Elisse Walter: Har själv antytt att hon inte vill stanna kvar inom SEC särskilt länge till, men kan lockas att stanna om hon får behålla topptjänsten. Eftersom hon redan är kommissionär inom SEC kan hon sitta kvar till 2013 utan att behöva senatens godkännande. Den 62-åriga demokraten valdes in i SEC:s toppskikt 2008 av George W Bush. Är väl införstådd med Mary Schapiros tankebanor och skulle innebära en smidig övergång. De båda har tidigare arbetat inom Financial Industry Regulatory Authorithy, som kontrollerar Wall Streets mäklarfirmor, samt råvaruövervakaren Commodity Futures Trading Commission.

Daniel Kederstedt

Trots att Barack Obama hänger kvar vid makten står finansminister Timothy Geithner kvar vid sitt beslut. Han är redo att städa av sitt skrivbord i politikens huvudstad, Washington DC, för att låta nästa person ta över.

Vem har vi ännu ingen aning om, men tittar vi historiskt så lär det bli en man som har kopplingar på såväl Wall Street som i Washington och vet att använda dess svängdörr. Eller som Linda Bilmes, som lär ut socialpolitik på Harvard, säger till Huffington Post:

– Traditionellt sett så är finansvärlden en ”boys club” och traditionellt sett så har finansministern hämtats från finanssektorn, som har stöpts i Wall Streets form.

Hon, liksom bland annat Mark Thoma, ekonom på University of Orgeon, pekar på att det nu däremot kan bli tal om något av ett trendbrott. Flera kvinnor är aktuella för topposten, vilket enligt henne skulle vara positivt eftersom kvinnor ofta tar mindre beslut grundade på testosteron.

– Kommer Barack Obama bli den första att erkänna att inte bara män är kvalificerade nog att styra våra två viktigaste finansenheter? skriver Mark Thoma i ett inlägg på The Century Foundation.

Här de sex hetaste kandidaterna till jobbet som finansminister:

Sheila Bair: Var 2006-2011 chef på bankakuten Federal Deposit Insurance Corporation. Anklagar Timothy Geithner för att böja sig för Wall Street och manar till hårdare regler så att inga banker är för stora för att falla. Listas ofta som en av världens mäktigaste finanskvinnor. Har arbetat inom New York-börsen. Anses vara lite för högljudd och inte särskilt populär på Wall Street.

Erskine Bowles: Tidigare stabschef under Bill Clinton, 1997-1998. Budgethök och toppdemokrat som ingick i Obamas särskilda kommitté för budgetreformer. Sitter bland annat i styrelsen för General Motors, Morgan Stanley och Norfolk Southern Corporation. Gav Paul Ryan sitt stöd som Mitt Romneys vice presidentkandidat.

Larry Fink: Vd i ett av världens största kapitalförvaltningsbolag, Blackrock. Larry Fink säger sig förstå den ilska Main Street känner mot Wall Street, men är något av en doldis utanför finanskretsarna. På Wall Street är han däremot en av de tyngsta spelarna och var rådgivare åt många aktörer under krisen. Agerade även rådgivare åt Federal Reserve och USA:s finansdepartement under samma period. Omfattande kontaktnät. Toppkandidat!

Jack Lew: Stabschef i Vita Huset. Var del i Barack Obamas ekonomiska grupp som tog sig an Wall Street under krisdagarna 2008. Framstår ofta som torr teknokrat och har pratat om behovet av att runda republikanerna i kongressen. Har arbetat i Washington i närmare 30 år. Har ansvarat för Barack Obamas budgetförslag 2013. Har haft topptjänst inom Citi Global Wealth Management. Saknar internationell erfarenhet, och enligt vissa även tillräcklig bakgrund på Wall Street. Toppkandidat!

Christina Romer: Ekonomiprofessor på University of California. Har bakgrund som makroekonom med specialkunskaper kring Den stora depressionen. Lämnade Vita Huset 2010 där hon var ekonomisk rådgivare till Barack Obama. Krävde nyligen att budgetuppgörelsen måste innehålla utökade möjligheter till praktik på arbetsmarknaden, utökad forskning och infrastruktursatsningar. Har ropat på större stimulanser för att få igång ekonomin.

Janet Yellen: Tilldelades rollen som vice ordförande i centralbanken Federal Reserve (Fed). Ingick i Bill Clintons ekonomiska råd 1997-1999. Tidigare ekonomiprofessor. Ropar på ökad insyn i Fed. Yale-professor. Anses av många bry sig mer om arbetslösheten än inflationen. Var aktuell som centralbankschef 2009, men vilket slutade med att Ben Bernankes mandatperiod förlängdes. Outsider här.

Daniel Kederstedt

Köpfesten Black Friday är här! Ut och shoppa!

Eller?

Från fredag-söndag väntas 147 miljoner amerikaner ge sig ut för att sparka igång julhandeln i och med att många butiker säljer sina varor för en bråkdel av originalpriset. Förhandsspekulationerna handlar om att fjolårets shoppingrekord på 52,4 miljarder dollar ligger pyrt till.

Gott nog om man bara tänker att shoppingen är viktig för USA:s återhämtning. En vanlig uppskattning är att något mer än  två tredjedelar av landets ekonomi är beroende av konsumtionen.

Men frågan är hur konsumenterna kommer att agera när de väl står där i kassan och ska öppna upp plånböckerna. Det finns en del som talar för att det är kreditkortet som kommer att dras, igen.

Under krisen syntes en tydlig trend i att många invånare faktiskt började betala av sina skulder. Men under det andra kvartalet i år ökade hushållens skuldsättning i den högsta takten sedan 2008, för att nu landa på 39,4 miljarder dollar, enligt centralbanken Federal Reserve. Under det tredje kvartalet i år hade invånarnas kreditkortsskulder också ökat med 4,9 procent jämfört med ett år sedan för att landa på 4996 dollar. Allt enligt Transunion som pekar på att andelen som inte betalar i tid också har ökat, om än från väldigt låga nivåer.

Att skulderna växer kan man se som att invånarna tror att ekonomin verkligen är på väg upp. Men också, och kanske mer troligt, att bankerna återigen börjat mata ut kreditkort i allt högre takt, och det till kunder som kanske egentligen inte borde få dem.

Enligt Transunion och Vantagescore ökade antalet nya kreditkortsinnehavare med 3,1 procent enligt de senast tillgängliga siffrorna. Närmare 30 procent av korten gick till personer som beräknas ha dålig möjlighet att betala tillbaka sina skulder.

Samtidigt går hushållens medianinkomst, enligt US Census Bureau, så här:

Daniel Kederstedt

USA är 39 dagar från att falla rakt ner i budgetstupet, eller the fiscal cliff som det kallas här, och kommer innebära automatiska åtstramningar för över 600 miljarder dollar. De allra mest förmögna kommer att drabbas i form av skattehöjningar, så också medelklassen. Tusentals myndighetsprogram och institutioner kommer dessutom tvingas kapa i utgifterna och i slutändan avskeda personal – precis som flera storföretag runt om i USA.

Samtidigt ligger arbetslösheten på officiella 7,9 procent och inofficiella cirka 15 procent. Bostadsmarknaden fortsätter vara svag men åtminstone på väg upp och landet dras med oväntade miljardutgifter efter Sandys förödelse. Skuldberget är större än landets BNP, som under det tredje kvartalet växte med hyfsat blygsamma 2 procent i årstakt.

Dessutom tvingas 42 miljoner amerikaner under dagens superhögtid Thanskgiving ta emot matkuponger, en rekordsiffra.

Igår var det exakt två månader kvar till dess att Barack Obama ska sväras in i Vita Huset ytterligare en gång. Och inte för att låta som en gnällspik som vill förstöra festen men exakt hur nödvändigt det är att slå på stora trumman för händelsen kan man ifrågasätta sig med landets ekonomiska skicka.

När George W Bush svors in för andra gången låg kostnaden på 157 miljoner dollar, enligt Annenberg Public Policy Center. 40 miljoner pytsades in från hans supportrar. Hela 115 miljoner dollar hämtades från skattekistan. Lika mycket lär nog notan sluta på den här gången.

Det känns som att USA skulle kunna behöva använda de pengarna till något annat.

Daniel Kederstedt

Under förra veckan klottrade de ansvariga på JP Morgan Chase och Credit Suisse ned sina namnteckningar på ett par checkar värda 417 miljoner dollar för att frigöra sig från anklagelser om att ha lurat investerare.

Igår kom New Yorks delstatsåklagare Eric Schneiderman med liknande anklagelser mot Credit Suisse, som ska ha kostat investerarna över 11 miljarder dollar.

Och nu är de federala åklagarna samt finansinspektionen på jakt efter ett av sina topprioriterade mål: Multimiljardären Steven Cohen, grundare av hedgefonden SAC Capital Advisors.

Ja, de som säger att myndigheterna inte agerar för att försöka städa upp i oredan efter finanskrisen får den här veckan hålla tyst. Däribland då jag. Men däremot kan man ifrågasätta, vilket jag fortsätter göra, hur lämpligt det är att bankerna ständigt kan betala sig fria från de anklagelser som riktas mot dem.

Finansinspektionen har kommit med över 100 brottsanklagelser mot de största bankerna sedan krisen, men har ännu inte lyckats kamma hem någon storseger. Pengar har håvats in genom uppgörelser, men inte en endaste person har hållits ansvarig.

Annat är det då rörande insiderbrott.

Under de senaste fem åren har myndigheterna lyckats slänga in flera finansfigurer bakom galler. Inte minst minns vi Raj Rajaratnam, grundaren till hedgefonden Galleon Group, som för ett år sedan dömdes till elva års fängelse för insiderbrott.

En person som myndigheterna under flera år intresserat sig för, men aldrig kunnat lyckas trycka dit, är Steven Cohen. Genom SAC Capital, som anställer 900 personer och har en portfölj på 13 miljarder dollar, ses han som en av Wall Streets mest inflytelserika aktörer. Inte minst eftersom hans avkastning oftast är förvånansvärt hög – i snitt runt 30 procent per år, enligt NY Times.

Steven Cohen, som är god för 8,8 miljarder dollar och därmed den 106:e rikaste personen i världen enligt Forbes, har nu börjat se sitt namn fläckas ner i utredningar.

Igår grep myndigheterna en av hans tidigare portföljchefer, som under en längre tid ska ha gjort miljonklipp tack vare insiderinformation rörande en Alzheimer-medicin som läkemedelsbolagen Elan och Wyeth arbetade på.

Portföljchefen slängde in hela 700 miljoner dollar i de båda företagen – en satsning som utifrån betraktades som riskfylld. När dåliga resultat började sippra fram från de medicinska testerna kontaktades portföljchefen av en professor vid University of Michigan. I ett mejl uppmanade han dem till att omedelbart ha ett samtal. Strax därefter sålde portföljchefen sina investeringar, precis innan Elan föll 42 procent och Wyeth 13 procent på börsen.

Genom affären undvek företaget förluster på 194 miljoner dollar och tjänade istället 83 miljoner dollar. Därefter började man blanka företagets aktier.

Steven Cohen omnämns inte i utredningen vid namn. Men enligt NY Times källor är det han som är ”Portföljchef A” och ”Ägaren”. Enligt utredningen ska han aktivt ha arbetat med den gripna portföljchefen kring investeringarna.

SAC Capital menar att Steven Cohen inte alls kände till att det fanns något fuffens kring investeringarna och att företaget följt sin vanliga idé om att de anställda får handla med pengarna utan toppchefens inblandning. Men intressant nog ska Steven Cohen ha köpt aktier i Elan och Wyeth för sina privata pengar omkring samma tidpunkt.

Den federala åklagaren Preet Bharara kallar ärendet för ”the most lucrative insider trading scheme ever charged” och pekar på att man även riktar anklagelser mot sju andra ex-anställda på SAC Capital, varav tre också har erkänt insiderbrott.

Pampiga ord från åklagaren. Men kanske väl tidigt sagda?

Jag hävdar inte att Steven Cohen är skyldig till brott. Men om han är det, vilket myndigheterna uppenbarligen tror eftersom de har granskat hans affärer i fem års tid, så är det här som att låta superhjärnan bakom brottet gå fri just nu. Mer än något tyder de senaste gripandena snarare på att man utredningen har gått in i väggen och man faktiskt saknar bevis mot sitt toppmål.

Daniel Kederstedt

Vem som har mest att förlora på att USA trillar rakt ner i budgetstupet eller att Barack Obama lyckas få igenom sina skattehöjningar?

De allra mest förmögna. Eller jobbskaparna, som republikanerna som bekant hellre vill kalla dem för att undvika något ord som syftar till rikedomar.

Och med runt fem veckor kvar till dess att kongressens politiker måste ha enats om ”the fiscal cliff”, som det kallas här i USA, har samma personer insett att det inte finns någon tid att spilla – rädda de pengar som räddas kan.

Titta bara på familjen Walton, som grundade världens största detaljhandelsföretag och äger 48 procent av detsamma. Genom att ha flyttat aktieutdelningsprogrammet i Walmart från den 2 januari 2013 den 27 december kan familjen ”bara” behöva betala in 95,4 miljoner dollar i skatt jämfört med 276 miljoner dollar innan.

Sex dagars skillnad kan alltså spara dem 180,6 miljoner dollar, eller över 1,2 miljarder kronor.

Idag kommer utdelningar med en skattesats på 15 procent – en nivå som Republikanerna vill ska ligga kvar. Om kongressens politiker misslyckas med att nå en överenskommelse kring budgetstupet kommer skattesatsen att höjas till 39,6 procent.

Walmart är långt ifrån det enda företaget som tidigarelagt sin utdelning, rapporterar New York Times. Även tillverkningsbolag som Legget & Platt samt Myers Industries har vidtagit liknande åtgärder. Enligt analysfirman Markit förväntas närmare 110 börsbolag följa deras väg.

Att bolagen positionerar sig för att eventuellt minska skattebördan är ju på inget sätt konstigt. I fallet Walmart handlar det om att skydda såväl sina egna pengar som de utomstående investerarnas. Men konsekvenserna blir tydliga.

Enligt Markit kommer börsbolagen att pytsa ut hela 13,9 miljarder dollar i utdelningar under årets fjärde kvartal – klart högre än vanligtvis. Om man är amerikansk skattekramare så är det nog svårt att glädjas över att staten får ett extra lyft 2012 när de verkligt stora pengarna egentligen kanske skulle ha skyfflats in till staten 2013.

Barack Obama har länge kämpat för att höja skatterna för de allra mest förmögna – en linje som han sagt sig vägra släppa inför förhandlingarna om budgetstupet. Om han får gehör för sina tankar kommer staten att dra in 1600 miljarder dollar extra i skatter under de kommande tio åren, rapporterar analysfirman Tax Policy Center (TPC) och pekar på att den tyngsta bördan landar just på de rikaste.

Personer med intäkter på över 1 miljon dollar skulle i snitt få skatta 184 000 dollar mer varje år, enligt TPC.  De som drar in mellan 200 000-500 000 skulle däremot få skatten höjd med 4446 dollar.

Daniel Kederstedt

Oavsett hur mycket lim politikerna har släpat fram för att försöka lappa samman bostadsmarknaden så fortsätter den ännu att vara fylld av problem. Idag har mer än var femte låntagare skulder som överstiger värdet på sin bostad. Nu har trycket därför också blivit så pass hårt på Federal Housing Administration (FHA), som försäkrar privata långivare, att det riskerar konkurs.

FHA:s börda har växt enormt sedan 2007, då man försäkrade runt 5 procent av alla lån. Den siffran har nu tredubblats och totalt försäkrar man nu lån för cirka 1100 miljarder dollar. Enligt lagen ska FHA ha kapitalreserver på 2 procent av den summan, alltså 22 miljarder dollar.

En fristående studie från Housing and Urban Development pekar på en totalkollaps för FHA inom en snar framtid. Redan idag uppges FHA enligt uppgifter i NY Times bara ruva på brottsligt låga 600 miljoner dollar – pengar som kommer ha försvunnit innan årsskiftet på grund av den höga andelen utmätningar. 2013 lär FHA:s räkenskaper sluta någonstans mellan minus 16,3-30 miljarder dollar, varnar studien.

Risken är därför stor att FHA för första gången sedan det bildades 1934 kommer tvingas vända sig till skattebetalarna för ett räddningspaket. Spekulationer uppger att det kommer röra sig om en injektion på minst 50 miljarder dollar.

FHA, som inte vill ha en plump i protokollet, har däremot försökt övertyga marknaden och politikerna om att de minsann kan ta sig ur knipan för egen maskin. Bland annat står man vid årsskiftet redo att än en gång höja försäkringskostnaderna, sälja av lån och slåss än mer för att familjer inte ska förlora sina hus i kostsamma utmätningar. Allt samtidigt som de hus som faktiskt utmäts ska säljas fortare. Tillsammans med ett antal tidigare förändringar hoppas man spara in runt 8-10 miljarder dollar 2013 och 2014.

Det är inte första gången som FHA är i finansiell knipa. Liknande läge uppstod i fjol då man hade betalat ut 37 miljarder dollar under bara tre år.

Den svaga bostadsmarknaden, där ett litet lyft börjat synas, är ett av USA:s största hinder på vägen mot återhämtning. Och FHA är, tillsammans med de statligt övertagna bolåneaktörerna Fannie Mae och Freddie Mac, statens bästa sätt att försöka tackla problemen. Tyvärr sker det inte så kraftfullt som man kanske skulle kunna önska.

Den krisande bostadsmarknaden gavs också förvånansvärt litet utrymme i presidentvalet, dels då Mitt Romney saknade specifika idéer, dels då Barack Obama har en historik han inte gärna pratar om.

Presidenten har tidigare anklagat kongressen för att inte agera på bostadsmarknaden. Men hans egna idéer har inte fungerat särskilt väl. För tre år sedan skrev han under på stödprogrammet Housing Affordable Modification Program (HAMP), som skulle ge 7-9 miljoner bostadsägare hjälp att omfinansiera sina lån. Hittills har bara en miljon har fått hjälp, uppger ABC.