Annons
X
Annons
X

Wall Street-bloggen

Daniel Kederstedt

Daniel Kederstedt

Another day, another Wall Street agreement…

Nu har nämligen även Citigroup lyckats skaka hand för att kunna lämna en tung anklagelse bakom sig. Fallet handlar om hur finanshuset 2007 och 2008 medvetet ska ha misslett aktieägarna och inte tillkännagivit sin fullständiga exponering mot dåliga bolåneprodukter.

Kostnaden för att köpa sig fri från skuld: 590 miljoner dollar.

Den uppgörelse som hamrats fram, och som är en av de största sedan krisen, innebär nämligen att banken slipper medge fel. Och Citigroup, som fick ta emot stämningen för flera år sedan, är givetvis strålande nöjt över utfallet. Än mindre skäl till oro för banken…

Tro det ja.

Jag har skrivit det flera gånger förut, men kan göra det igen.

Vid det här laget är finansvärlden väl medveten om att det nästan konstant går att hamra fram en uppgörelse utan att behöva erkänna fel. Företagen får visserligen ta en del stryk, men dagens system är tydligt långt ifrån kraftfullt nog för att få dem att hålla fingrarna i styr.

När det handlar om myndigheter så har det med jämna mellanrum pekats på att de, likt företagen, ser en uppgörelse som en enkel väg till en hyfsad lösning. Inte minst eftersom myndigheten saknar resurser för att verkligen dra ett ärende till sin spets. Men jag tror också att det handlar med feghet och till viss del kanske (?) den enorma lobbymaskinen.

Att vända upp och ner på saker och ting i en rättssal och inför allmänheten faktiskt sätta fokus på vad som har hänt och vilka fel som har begåtts för fel kanske skulle lära dem en läxa. Dagens metod fungerar uppenbarligen inte. Det är bara synd att vi aldrig får se det hända.

Att det finns fog för stämningarna behöver ingen betvivla – att lägga flera miljarder kronor bara för att bli kvitt nonsens gör man inte.

Om bloggen


Daniel Kederstedt är SvD Näringslivs korrespondent i världens ekonomiska huvudstad – New York. Med utgångspunkt från Wall Street rapporteras här om finansvärlden, börserna och det internationella näringslivet.

@kederstedt på Twitter

Daniel Kederstedt

Ekonomin växer visserligen men den gör det bara ”gradvis”, stärkt av bland annat positiva inslag på bostadsmarknaden samt turismen och en ökande bilförsäljning. Dessvärre har även industrin slagit av på tillverkningstakten och arbetsmarknaden är fortsatt ”ljummen.”

Så kan läget sammanfattas i den nya konjunkturrapport som den amerikanska centralbanken precis släppt. Uppgifterna bygger på information insamlad under juli och tidiga augusti från Federal Reserves tolv distriktsbanker.

Tidigare idag reviderades också BNP-siffran för det andra kvartalet från 1,5 procent till 1,7 procent. En förbättring visst, men för att hålla arbetslösheten någorlunda i skick krävs mellan 2,0-2,5 procent.

Inför fredagens tal av centralbankschefen Ben Bernanke finns det på sina håll ganska stora förväntningar om att han ska visa sig vara intresserad av att skapa QE3.

Det är mycket möjligt att USA faktiskt kommer lansera ytterligare kvantitativa lättnader framöver, men att det skulle ske just nu är nog mindre troligt.

Här är fem skäl:

1: Ben Bernanke har i det närmast låtit som en papegoja när han gång på gång sagt att han inte vill avfyra QE3, vilket är det tyngsta vapnet han sitter på just nu, så länge han inte vet exakt vilket motstånd han står inför. Europroblemen fortsätter i allra högsta grad att existera och därmed pressa USA, så gör också inbromsningen i inte minst Kina. Europa och Asien är två viktiga handelspartners. Om krisen 2008 lärde oss en sak så är det dessutom att finansvärlden idag är sammanflätad på ett tidigare aldrig skådat sätt. Vad som händer i exempelvis Katalonien kan snabbt ge konsekvenser på Wall Street, redan idag med en vilja om att hellre hålla på pengarna än att ta risker och öka utlåningen.

2: Såväl bensin- som matpriserna ligger redan på en hög nivå. Ett nytt stimulanspaket väntas höja dem ytterligare, vilket kommer hämma konsumtionen. Att den hålls i gång är A och O om USA ska få fart, konsumtionen står för 70 procent av BNP. I de reviderade BNP-siffrorna framkom idag också att privatkonsumtionen var något starkare än väntat. Ekonomin rullar inte starkt men den har i alla fall inte stannat.

3: Det är presidentval. Att ingripa nu kan tas som att man lägger sig i politiken, vilket inte är något man eftersträvar.

4: Efter arbetslösheten – som är den längsta och mest utdragna sedan Andra Världskriget – har bostadsmarknaden varit USA:s största sorgebarn under de senaste åren. Slutligen har det på sina håll börjat peka så smått uppåt här. Kan en vändning av egen kraft vara på gång? Många tror så. Vid QE2 var USA mycket mer illa ute än det är idag.

5: Stödet inom Federal Reserve har hittills varit ganska svagt för QE3.

Om centralbankschefen mot förmodan skulle säga något intressant på fredag lär det snarare handla om att räntan kommer fortsätta ligga fast kanske till 2015 eller att det finns möjligheter till ytterligare en förlängning av Operation Twist, i vilket man stuvat om i sin ränteportfölj.

Fotnot: I tidigare version stod det ”fem skäl till att sedelpressen får samla damm”. För att slippa missförstånd rörande den något slarviga synonymen har jag nu bara skrivit QE3.

Daniel Kederstedt

Ikväll väntas stormen Isaac ha utvecklats till orkan och strax därefter svepa in med full kraft över vackra New Orleans.

Inte bara har det resulterat i att undantagstillstånd utfärdats i Louisiana, dessutom har det stuvat om rejält i republikanernas konvent i Tampa där Mitt Romney slutligen ska få det officiella godkännandet att bli partiets presidentkandidat. På tal om det så bör ni hänga med i Karin Henrikssons nybakta USA-blogg.

Samtidigt ger Isaac effekter på råvarumarknaderna, som redan pressas av de stora bränder som satt ett venezuelanskt raffinaderi ur bruk.

När det här publiceras handlas Brentoljan för 112:58 dollar per gallon, ned från runt 114 dollar för en vecka sedan. Prishöjningar kan vara att vänta, men det kan faktiskt också finnas en möjlighet till motsatsen. Just nu spekulerar flera råvaruanalytiker att det försämrade utbudet av olja mycket väl kan tvinga regeringen att frigöra flera strategiska oljelager. Dessutom finns en uppskattning om att bränderna i Venezuela samt stormen Isaac kan få raffinaderier att minska sina inköp av råolja.

Enligt TT liknar scenariot med sjunkande oljepris det vid orkanerna Katrina 2005 och Gustav 2008. Allt eftersom kapaciteten vid raffinaderierna minskade.

Isaac utgör det största hotet mot den Mexikanska Golfen sedan just 2008. I området genomförs omkring 40 procent av all raffinering i USA och stormen har nu resulterat i att omkring 80 procent av all verksamhet i Mexikanska golfen lagts ned. Närmare 350 plattformar och runt 40 riggar har evakuerat personal, även om de inte väntas skadas av Isaac.

Förändringarna kan än en gång få såväl USA:s råvaror som bensinpriset att på allvar leta sig in i presidentvalet. Mitt Romney har vid flera tillfällen angripit Barack Obama för att inte ta vara på de oljeresurser som finns i USA och lär fortsätta att göra så. Här finns ny ammunition. Tidigare republikanska kandidater som Newt Gingrich har dessutom lovat att bensinen aldrig skulle kosta över 2:50 dollar per gallon om han valdes in i Vita Huset.

Idag kostar bensinen 3:76 dollar per gallon, vilket är den högsta nivån på närmare fyra månader. 1 gallon motsvarar 3,7854 liter.

Daniel Kederstedt

Mer än någon annan har republikanerna, Mitt Romney och de Super-PAC:s som svansar efter fått stöd av Sheldon Adelson.

Kasinomiljardären, som ruvar på imperiet Las Vegas Sands, har totalt pumpat in runt 300 miljoner kronor i valet bara på egen hand i ett försök att bli kvitt Barack Obama.

För egen del borde han ha större skäl till oro just nu än vem som kommer slänga upp fötterna på det anrika skrivbordet i Vita Huset nästa år.

Flera myndigheter sitter nämligen just nu med luppen riktad mot Las Vegas Sands och dess toppfigurer.

Den senaste utredningen rör misstankar om att man ska ha tillåtit en man, som av den amerikanska senaten pekats ut som en av ledarna i den kinesiska maffian, olagligt flytta över 100 000 dollar i spelkrediter från ett kasino i Las Vegas till ett i Macao.

Ett annat ärende handlar om misstänkt pengatvätt då man ska ha struntat i att meddela myndigheterna att flera storspelare, som bland annat åtalats för drogsmuggling och att ha tagit mutor, fört över miljontals dollar till kasinoverksamheten i Las Vegas.

I ett tredje ärende utreds Sheldon Adelsons Macaobaserade dotterbolag Sands China av myndigheter i Macao för att utan officiellt tillstånd ha fört ut information från kinesiskt territorium till USA, samt ha mutat en politiker i Macao.

Även om Las Vegas Sands nekar till anklagelserna är det självklart att det pressar företaget, anklagelser liknande dessa är inga som någon vill höra talas om. Allra minst när dess vd och största aktieägare, som årligen tömmar verksamheten på stora pengar, pumpar in otaliga miljoner i politiken.

Enligt sajten opensecrets.org har inte Sheldon Adelson skänkt pengar sedan i mitten av juni. Han har tidigare lovat att mer pengar kan komma att doneras, men gör nog bäst i att ligga lågt så länge utredningarna fortgår. Även om Sheldon Adelson, som enligt Forbes är världens 14:e rikaste person med en förmögenhet på 24,9 miljarder dollar, själv inte är misstänkt för brott så kan det komma att sätta republikanerna i dålig dager.

Las Vegas Sands har haft en ganska tuff tid på börsen på sistone. Aktien har backat runt 18 procent sedan i april.  Företaget är värderat till 35 miljarder dollar. Idag ligger aktiekursen under introduktionspriset i december 2004.

Sheldon Adelson gav först Newt Gingrich sitt stöd men har nu ställt sig bakom Mitt Romney. Foto: Kin Cheung/AP

Daniel Kederstedt

Sökes: ”Välmeriterad ekonom med extremt goda kunskaper om såväl USA:s som omvärldens ekonomi. Tvekar inte att ta impopulära beslut. Hög stresströskel. Omfattande kontaktnät i Washington och på Wall Street. Smidig och förmåga att agera beslutsamt. Republikaner ges företräde. Svar till Mitt Romney.”

Efter att den republikanske presidentkandidaten nu än en gång förkunnat att Ben Bernanke kommer slängas ut med huvudet före från centralbanken Federal Reserve (Fed) om han väljs till president kvarstår frågan vem som kan ta över. Paul Krugman har själv gjort sig spelbar men lär väl inte ligga så bra till…

Officiellt sett säger sig inte Mitt Romney ha någon kandidat klar. Men givetvis finns det flera heta namn till ett av världens mest eftertraktade ekonomiska jobb.

Fyra toppfigurer:

Glenn Hubbard, 53 år:
Började arbeta på Disney World under sin uppväxt i Florida och är idag bland annat ekonomisk rådgivare till Mitt Romney. Var rådgivare till George W Bushs och arkitekten bakom dennes skattelättnader 2001 och 2003 och gjorde honom väldigt populär i de republikanska leden. Var aktuell till chefsposten inom Federal Reserve redan 2004 när George W Bush istället valde en Bernanke. Motståndare till att lansera nya kvantitativa lättnader och stödjer tanken om en mer transparent centralbank. Var ordförande i Council of Economic Advisers 2001-2003. Toppkandidat!

Greg Mankiw, 54 år:
Professor vid Harvard som sedan 2007 fungerar som ekonomisk rådgivare åt Mitt Romney, var även det för George W Bush mellan 2003 och 2005. Ersatte Glenn Hubbard som ordförande i Council of Economic Advisers. Är neo-keynesian och hyllar Keynes så pass att han en gång i tiden döpte sin terrier till samma namn. Är författare till flera läroböcker.

Martin Feldstein, 72 år:
Professor vid Harvard som var chef för Ronald Reagans ekonomiska råd 1982-1984. Betraktas som en av utbudsekonomins fäder. Var aktuell till rollen som Fed-chef redan 2004 men föll mot Ben Bernanke. Var tidigare 1978-2008 också chef för National Bureau of Economic Research. Har fått kritik för att inte vara en lagspelare och har en nackdel i sin ålder. Är ofta med i spekulationerna som pristagare för nobelpriset i ekonomi för sin livslånga forskning.

Lawrence Lindsey, 58 år:
Satt i Federal Reserves styrelse 1991-1997 och varnade då bland annat för spekulationsbubblor på börsen. Var rådgivare åt George W Bush och aktuell för topptjänsten inom Fed redan 2004. Har erfarenhet från Wall Street. Är däremot frispråkig och fick sparken från posten som chef för National Economic Council efter att ha retat upp Vita huset med att offentligt gå ut och säga att ett krig i Irak skulle kosta mellan 100 miljarder och 200 miljarder dollar. Vita Huset ville inte att det skulle låta som att statsfinanserna äventyrades. Den verkliga notan hamnade minst fyra gånger så högt som Lawrence Lindsey förutspådde.

Daniel Kederstedt

Protokollet från den amerikanska centralbankens senaste räntemöte rymmer en ordlek som idag får Wall Street att gå i spinn: ”Många ledamöter ser behov av ytterligare monetär stimulans”.

Finansmarknadernas tolkning: Centralbankschefen Ben Bernanke kommer slutligen upphöra med sin retfulla striptease och faktiskt uppfylla våra våtaste drömmar.

Inte för att agera festförstörare, men var inte så säker på det. Snarare kan det vara läge att blicka åt andra hållet och låta champagnen till det efterföljande myset fortsätta ligga på kylning.

För det första bör inte ordleken i protokollet tas som en garanti för att centralbanken faktiskt kommer att lyfta ett endaste finger för att försöka kickstarta ekonomin på nytt. För det andra är det, utifall centralbanken faktiskt skulle agera, långt ifrån säkert att det sker via ett nytt kvantitativt lättnadsprogram, vilket är vad finansmarknaderna hoppas på. Det kan mycket väl bara handla om att man väljer att köpa ytterligare en mängd statspapper.

Problemet är att Wall Street satt sig själv i en rävsax.

I en tid när aktieindexen är uppe på sina högsta nivåer sedan 2008 kan man luras att tro att de amerikanska börserna faktiskt mår alldeles utmärkt. Snarare är intresset för börsen ännu rekordlågt, så också risktagandet. Många av de största företagen har dessutom tvingats kapa i sina verksamheter för att hålla vinstmarginalerna uppe.

Mer än något annat handlar istället uppgångarna om de högt uppskruvade förväntningarna på just ett tredje kvantitativt lättnadsprogram, QE3. En sådan satsning är redan så pass inräknad att det kan bli tal om stora ras utifall det uteblir.

Att finansmarknaderna har en så pass stark tro på QE3 är inte helt förståeligt. Centralbankschefen Ben Bernanke har varit extremt tydlig med att det inte kommer bli tal om att göra något förhastat. Så länge man inte har total kunskap om hur världens kriser påverkar den amerikanska ekonomin kommer man hellre att vänta.

Och den kunskapen sitter vare sig Ben Bernanke eller någon annan på idag.

Samtidigt finns det en farhåga att QE3 faktiskt kan trasa sönder ekonomin. Inför de tidigare två lättnadspaketen har råvaru- och matpriserna varit på en relativt låg nivå för att sedan öka. Idag ligger priserna snarare redan på en hög nivå. Ytterligare uppgångar på grund av QE3 skulle kunna hämma amerikanarnas shoppinglust ytterligare. För USA:s del är konsumtionen extremt viktig – över 70 procent av BNP hämtas härifrån.

Dessutom, och det här ska man inte glömma, så är det mindre än elva veckor kvar till det amerikanska valet.

USA är inne i en extremt känslig period full av oro rörande vilken väg landet kommer att välja framöver. Att trycka upp nya pengar nu skulle kunna ge dödsstöten till Barack Obama, något Ben Bernanke nog knappast är intresserad av.

Nästa vecka kommer centralbankschefen att tala vid ett möte i Jackson Hole. Då kan vi få se ytterligare antydningar om vilket besked som är att vänta vid räntemötet i september. Mer retfull striptease att vänta?

Daniel Kederstedt

För ett par år sedan var det världens största hemelektronikkedja.

Sedan dess har det mesta som kunnat gå fel också gjort det.

2012 omgärdas Best Buy, som är delägare i svenska The Phone House, av kaos och återigen kaos.

Igår kom företaget med sin senaste kvartalsrapport – så pass usel att man helt enkelt kände sig tvingade att dra tillbaka sin helårsprognos. Visserligen föll bara försäljningen med 3 procent men vinsten rasade med häpnadsväckande 90 procent.

Förklaringen återfinns inte minst i omstruktureringskostnader i ett försök att tackla ändrade shoppingvanor. Runt 10 procent av de 1200 butikerna ska stängas, en mängd anställda varslas och runt 800 miljoner dollar allt-i-allo sparas. Allt för att man bättre ska kunna fajtas mot nätaktörer som Amazon men också Walmart, som nyligen gick på offensiven och lockade med förmånliga återbetalningsplaner för julklappar.

Att man har svårt att göra pengar är tydligt. Helåret 2011 krängde Best Buy produkter för hela 50,7 miljarder dollar. Likväl redovisade man en förlust på 3:36 dollar per aktie – i hemelektronikbranschen, som lever med väldigt små marginaler, ett närmast katastrofalt resultat.

I måndags kom så också beskedet att Hubert Joly utsetts till den person som såväl ska försöka täppa till hålen på det sjunkande skeppet som hissa segel.

Bristen på bakgrund inom detaljhandel – Hubert Joly har framför allt basat för Radisson Hotels och Country Inn – fick Wall Street att vända båda tummarna neråt. Aktien föll 10 procent. Idag ligger Best Buy, noterat på NYSE, minus 23 procent sedan årsskiftet och närmare 26 procent back på ett års tid. Det innebär att aktien rör sig på nioårslägsta.

Skälet till att Hubert Joly kommer in handlar förstås delvis om att företaget upplever fallande siffror och kan behöva en nytändning. Men framför allt handlar det om att den tidigare vd:n, Richard Dunn, sparkades iväg med buller och bång. I en plötslig sorti anklagades han för, som det heter på amerikanska, personal misconduct. I det är fallet betyder det att han ska ha stoppat fingrarna i företagets kassa och spenderat dem på en kvinnlig anställd.

Samtidigt har det utbrutit en maktstrid om Best Buy. Grundaren, samt tidigare ordföranden och vd:n, Richard Schulze har ledsnat på att se sin skapelse i så pass dåligt skick att han helt enkelt lagt ett bud på att köpa upp de 79,9 procent aktier som han inte äger.

Uppköpsförsöket kom tidigare i augusti och hade ett pris på 20-24 dollar per aktie. Vid tillfället handlades aktien för just omkring 20 dollar. Idag ligger den på 17 dollar. Möjligt att många är lockade att sälja för utmaningarna är enorma.

Att Best Buy ska komma på fötter igen är långt ifrån säkert, här i USA minns man ännu när konkurrenten Circuit City behövde stänga samtliga dörrar för bara något år sedan. Ska en förändring ske krävs det dock att den sker snabbt och att man lyckas sända ut ett positivt budskap, att det är slut på turbulensen och att det finns en tydlig plan för hur konsumenterna faktiskt ska spendera pengar.

För trots att många faktiskt lockas in i deras butiker så är det långt ifrån alla som faktiskt är där för att köpa något. Istället använder man Best Buy som ett slags skyltfönster för att sedan lägga en beställning på nätet.

Daniel Kederstedt

För knappt en månad sedan fick finansprofilen Sanford ”Sandy” Weill halva finansvärlden att ramla av stolen.

I ett högst oväntat utspel visade sig tungviktaren på Wall Street plötsligt ha bytt fot i lektorsämnet Finanshusen: Too Big To Fail?

Efter att under flera års tid ha slagits med näbbar och klor för tesen att större banker är bättre än mindre, samt inte minst regisserat en av världens största sammanslagningar i vilken Citigroup bildades, kom Sandy Weill ut med slaktarkniven i handen.

I dagens system har bankerna blivit för stora för att falla, de har tappat all innovationsförmåga och de har slitit sönder och samman allmänhetens förtroende och stampat på det som blivit över, dundrade Citigroups tidigare vd.

Utspelet hyllades från de flesta håll utom storbankernas.

Nu har även Citigroups nuvarande toppchef lagt sig i diskussionen.

Till följd av bland annat The London Whale har Jamie Dimon (tillfälligt?) petats som förste fanbärare av idén om total frihet för Wall Streets finanshus. Fram har istället Vikram Pandit klivit.

I en intervju med Financial Times resonerar Vikram Pandit att Citigroup 2012 inte ens är i närheten av Citigroup 2008. Sedan dess har finanshuset krängt iväg 60 enheter, håvat in 600 miljarder dollar och återgått till att vara en mer renodlad klassisk bank, hävdas det.

Dessutom, resoneras det, är frågan om USA ens behöver vara särskilt oroligt för Citigroups framtid eftersom 50 procent av alla intäkter numera kommer från tillväxtländer. Framtiden för Citigroup ligger snarare i Kina än i USA.

Möjligt. Men det här vittnar också om finansvärldens så vanligt förekommande guldfiskminne.

För fyra år sedan var Citigroup en bank som ruvade på 1900 miljarder dollar i tillgångar, eller cirka 13000 miljarder kronor. För att greppa dess storlek så är det ungefär fyra gånger så högt som Sveriges BNP under 2011.

Sedan kom en väldokumenterad kris och vände upp och ner på allt. Och en av de aktörer som var värst illa ute var Citigroup – i ett svep på väg att sluta sex fot under jord.

Efter det har företaget kämpat för att ta sig tillbaka upp på fast mark, och de ska med rätta få beröm för en del av sitt arbete. Men faktum kvarstår också att när Citigroup så sent som i mars försökte få sin kapitalplan godkänd av Federal Reserve för att försöka höja utdelningarna möttes man av kalla handen.

USA har all anledning att lägga sig i, företaget mår ännu inte bra. Och en av de enklare saker som vi lärde oss av krisen var att finansvärlden är sammanflätad mer än någon kan tro, så också idag. Så länge Citigroup har sin hemvist i USA kan de få göra hur mycket affärer de vill utomlands. Men bakslag där kommer att synas även i USA.

Daniel Kederstedt

Fram med suddgummit och Tippex-burkarna – ett över tolv år gammalt rekord har slutligen överträffats, och det med råge.

Efter att ha lyft med 2,6 procent idag blev nämligen Apple världens högst värderade börsföretag genom alla tider. Totalt värderas nu it-bjässen, som bland annat står bakom Iphone och Ipad, till 623,5 miljarder dollar – klart över det tidigare rekordet på 616,3 miljarder dollar från december 1999 som Microsoft ruvade på.

Men det är, ska tilläggas, om vi inte tar hänsyn till inflationen. Applicerar vi den så innehar Microsoft ännu topplatsen med ett värde på cirka 850 miljarder dollar. Idag däremot är it-företaget värt 257 miljarder dollar.

2012 är Apple ensamt i sin klass. Det näst högsta börsbolagsvärdet återfinner vi hos Exxon Mobile, som ”bara” värderas till 405 miljarder dollar.

Framför allt är det rykten om en ny telefon samt läsplatta som fått Apple att rusa på börserna på sistone.

Apple är en extrem framgångssaga och de har revolutionerat teknikutvecklingen på fler sätt än någon nog kunde ana. Men själv kan jag tycka att det finns en något överdriven tilltro till Apple så fort det luktar släpp av en ny produkt. Grundinställningen att det alltid ska resultera i en succé är ett riskabelt tänkande som kan slå tillbaka.

Daniel Kederstedt

Måndagssjuka, någon?

Frågar vi börsen så ekar ett rungande ja tillbaka. Måndagar är nämligen den enda dagen på hela handelsveckan då aktiemarknaderna oftare lyser illrött än svart. Exempelvis har de senaste tio av elva måndagarna slutat på minus.

För bankväsendet tycks det däremot inte spela någon som helst roll vilken veckodag det är.

De fem största bankerna har angripits från alla möjliga och omöjliga håll i år.

Efter fjolårets extremtunga år visar Bank of America, Citigroup, Goldman Sachs, JP Morgan Chase och Morgan Stanley alla visserligen plus på aktiemarknaderna men kriserna har närmast stått som spön i backen. Allt samtidigt som det stora ointresset för att ta risker på handelsmarknaderna spelar dem allt annat än i händerna.

Under årets första halvår har kvintetten håvat in 161 miljarder dollar i intäkter, ned 4,5 procent jämfört med 2011 samt den lägsta siffran sedan 2008. Då skrevs intäkterna under motsvarande tidsperiod till 135 miljarder dollar. Försämringen kopplas främst till att ett par stora nävar grus kastats in i tradinghjulen, att enheterna som handskas med sammanslagningar och uppköp går på total sparlåga samt de låga räntenivåerna.

För att försöka tackla situationen har man valt att sätta fart på de pengar man ruvar på.

När de amerikanska invånarna försöker lämna kristiderna bakom sig har man nämligen valt att skyffla in pengar hos finansaktörerna. Under juni och juli ökade exempelvis värdet på insättningarna med 3,3 procent för att nu landa på 8800 miljarder dollar, rapporterar Bloomberg News.

Centralbank, myndigheter och politiker har gång om vartannat förkunnat att bankerna måste låta de här pengarna vända i dörren så att ekonomin ska kunna ta fart. Inte minst har man syftat på att småföretagen måste ha pengar för att kunna satsa och skapa nya jobb. Eftersom över 70 procent av USA:s BNP hämtas från konsumtionen är det viktigt att ekorrhjulet börjar snurra – att småföretagen får kapital nog för att kunna att nyanställa, att de nyanställda konsumerar så att företagen kan satsa än mer… ja, ni förstår.

Bankerna har däremot valt att göra något av motsatsen.

För samtidigt som insättningarna alltså ökade med 3,3 procent så visar det sig nu att utlåningen inte alls hängde med. Istället ökade den enbart med 0,7 procent till 7100 miljarder dollar, vilket är lägre än innan krisen slog till 2008.

Gapet mellan insättning och utlåning har vidgats med 15 procent sedan i maj och är nu på sin största nivå sedan i juli 2010. Dessutom är det 17 gånger högre än genomsnittet innan marknaderna frös till, rapporterar den amerikanska centralbanken och Bloomberg News.

Så vad gör bankerna med pengarna?

Framför allt har man valt att skicka mer pengar i statens riktning genom att köpa en allt större mängd statsobligationer. I år har man handlat för 136 miljarder dollar, vilket är dubbelt så mycket som 2011 då summan låg på 63 miljarder dollar.

Totalt ruvar finanshusen nu på statsobligationer för ett värde om 1840 miljarder dollar, inte minst på grund av det enkla skälet att avkastningen på 1.81-3,25 procent är bra mycket högre än vad man skulle ha fått via centralbankens räntenivå på 0-0,25 procent.