Annons
X
Annons
X

Wall Street-bloggen

Daniel Kederstedt

Daniel Kederstedt

Så blev det slutligen klart igår – Obamacare är ingen dirty business. Snarare har den amerikanska kongressen alltså rätt att hota med böter så vidare inte samtliga invånare köper sig en försäkring.

Piskade av framför allt den europeiska oron – samt att JP Morgans tradingförluster kan rusa från tidigare 2 miljarder dollar till 9 miljarder dollar – så vände börserna nedåt under torsdagen.

Investerarna däremot får man nog lov att säga småjoggade till de företag som är börsnoterade inom hälsovårdssektorn. Eller ja, så många investerare som ännu vågar satsa vill säga med tanke på den turbulens som världen just nu upplever.

Förklaringen är enkel: Genom Obamacare kommer ytterligare 30 miljoner invånare att tvingas skaffa sig en försäkring. För sjukhusgiganter som HCA och Tenet innebär det miljontals nya kunder och därmed rejält ökade intäkter. Aktierna lyfte igår med 11 respektive 5 procent och åtminstone Tenet pekar kraftigt uppåt i dagens förhandel.

Även sådana försäkringsbolag som är inriktade på Medicaid drog ganska rejält uppåt. Exempelvis stack Amerigroup och Molina upp 5 respektive 9 procent på Högsta Domstolens beslut.

Flera större försäkringsjättar, som WellPoint och Aetna, upplevde däremot mindre ras, men det var inget mot vad som hade kunnat bli av om hela Obamacare hade ogiltigförklarats. Nu anses de ha klarat sig undan hyfsat. Sänkningen förklaras till största del med att försäkringsbolagen nu kommer att tvingas spendera en viss procentsats av sina intäkter på hälsovård.

Läkmedelstillverkare som Pfizer och Gilead rörde sig däremot på närmast oförändrade nivåer. För de två sistnämnda, liksom företag som producerar sjukhusutrustning, innebär Obamacare att man måste tackla skattehöjningar men det tycks ha varit en förändring som man redan räknat med.

Huruvida de positiva tongångarna för företag som HCA, Tenet och Molina kommer att hålla i sig återstår att se, men många experter är idag ute och flaggar för att Obamacare snarare är ett glädjepiller vars effekt snart kommer att mattas av. Främst för att företagen under flera månader har förberett sig på Högsta Domstolens positiva utfall. Hade man nobbat Obamacare hade det snarare blivit tal om mer långtgående effekter för flera av aktörerna inom de berörda områdena.

Om bloggen


Daniel Kederstedt är SvD Näringslivs korrespondent i världens ekonomiska huvudstad – New York. Med utgångspunkt från Wall Street rapporteras här om finansvärlden, börserna och det internationella näringslivet.

@kederstedt på Twitter

Daniel Kederstedt

Efter att ha orkestrerat ett av världens största ekobrott och försnillat omkring 65 miljarder dollar kastades Bernie Madoff med buller och bång i fängelse med en svidande dom på 150 år. Tack och adjö.

Inte minst har storsvindlarens två söner tidigare anklagats för att de nog minsann måste ha vetat om vad som försiggick inne på investmentfirman i New York, men ständigt slagit ifrån sig. Den ena av dem begick i sviterna av skandalen senare också självmord.

Nu har däremot Bernie Madoffs bror erkänt att även han satt med fingrarna i den klibbiga syltburken, om än på ett annat sätt. I en uppgörelse med åklagarna kommer 66-årige Peter Madoff imorgon att förklara att han inte är skyldig till att aktivt ha deltagit i svindleriet. Men att han däremot underlättat bluffens existens eftersom han brustit i sitt arbete som företagets CCO, det vill säga den person som ska granska företagets affärer och bland annat upptäcka oegentligheter som dessa.

För sitt brott kommer Peter Madoff att dömas till tio års fängelse. Och – håll i er nu – att betala till 143 miljarder dollar.

Ja, du läste rätt: 143 miljarder dollar, alltså över 1000 miljarder kronor.

För de pengarna kunde han lika gärna ha köpt upp Bank of America (börsvärde på 84 miljarder dollar) och Goldman Sachs (46 miljarder dollar) och ändå haft 13 miljarder dollar kvar att spendera på vad han vill.

Summan är beräknad på hur mycket pengar som tros ha strömmat genom företaget.

Peter Madoff, som aldrig blev delägare i firman trots att han har arbetat där sedan urminnes tider, kommer förstås aldrig att kunna betala tillbaka pengarna. Exakt hur välfyllt hans konto är står i dagsläget inte klart, men att det inte rör sig om summor ens i närheten är självklart. 2007 lånade han 9 miljoner dollar från firman för att investera i fastighetsmarknaden.

När Peter Madoff erkänner sig skyldig imorgon kommer han vara den åttonde personen som gör så. Totalt har 13 personer anklagats för brott. De övriga fem väntar på rättegång, eller att ingå förlikningar.

Ännu sliter utredare för att få total kunskap om svindleriet och många drabbade väntar ännu på ekonomisk kompensation.

Daniel Kederstedt

Hur marknaden för sammanslagningar och uppköp (M&A) mår? Allt annat än prima får vi nog lov att konstatera, särskilt i USA där den tvingats ner på sina knän.

Globalt sett minskade värdet på de sammanslagningar och uppköp som gjordes under första halvåret med 25 procent jämfört med ett år tidigare – i USA uppgår minskningen till nästan det dubbla, 44 procent. Värdet på den globala M&A-marknaden landade under samma tidsperiod på 1000 miljarder dollar. Av dessa stod USA för 299 miljarder dollar – den lägsta siffran sedan 2003.

Med förväntningar som kretsar kring fortsatt dåliga tider har personalcheferna återigen tvingats bläddra i databaserna över sina anställda för att hålla kostnaderna nere. Källor uppger nu att storbanker som Goldman Sachs och Morgan Stanley, som var de två största aktörerna på M&A-marknaden, står redo att varsla relativt kraftigt under den närmaste tiden. Även Citigroup ska gå i liknande tankar.

Totalt rör det sig, enligt uppgifter, om 5000 personer som kan tvingas söka efter ny inkomstkälla.

Att sopkvasten går på Wall Street – samtidigt som bankerna skissar på scenario för undergång – är knappast en ny företeelse .Enbart Goldman Sachs har kickat ut 8,5 procent av sin personal på ett års tid.

Liknande åtgärder syns i Europa där bland annat Credit Suisse, som förra året meddelade att de skulle sparka 3500 anställda, nu planerar att krympa sin investmentenhet med cirka 30 procent.

Daniel Kederstedt

Det är ju trots allt världens största populärkulturella fenomen någonsin. Så när en före detta anställd har beslutat sig för att berätta vad som försiggår bakom de lyckta dörrarna inne på Facebook i USA – som igår slutligen gjorde slag i saken och gav Sheryl Sandberg en stol i styrelsen – så ska vi förstås inte hålla något sådant ifrån er.

Personen som valt att ta bladet från munnen är Katherine Losse – den 51:a personen att anställas på Facebook och som från 2005 till 2010 arbetade på kundtjänst och, enligt egen utsago, senare också kom att bli spökskrivare åt vd:n Mark Zuckerberg.

I den bok som släpps idag, The Boy Kings: A Journey Into the Heart of the Social Network, beskrivs en mansvriden kultur fylld av tunnelseende där belöning ges för de mest fåniga saker.

Exempelvis, uppger Katherine Losse, så fick dörrvakterna föra kvinnor till de bord där Facebook-anställda höll till på företagets VIP-partyn i Las Vegas. Inte sällan bara för att be dem gå igen eftersom de inte var attraktiva nog, står att läsa i bokens pressrelease. När Mark Zuckerberg fyllde år uppmanades kvinnliga anställda att posera i t-shirts på bilder tillsammans med honom.

Samtidigt uppmanas de anställda att tävla gentemot varandra med sina profiler på det sociala nätverket. Den som fått flest ”likes” på ett foto eller inlägg belönades med pengar. Dessutom var det fullt möjligt att få förmåner och pengar bara genom att bo mindre än en amerikansk mile (cirka 1600 meter) ifrån kontoret. Allt som en del av förväntningarna om att anställda förväntades att dedikera sitt liv till ”the cause” – ett Facebook-centrerat sätt att leva livet helt enkelt, uppger CNBC.

Facebook har än så länge inte kommenterat uppgifterna från Katherine Losse.

Daniel Kederstedt

Ni kommer väl ihåg Facebooks magplask på börsen?

Ja, det är förstås klart att ni gör det.

Sedan den fiaskoartade börspremiären – där handeln fördröjdes på grund av tekniska fel hos operatören Nasdaq OMX, handlare fick fler aktier än de egentligen bad om, aktien rasade… – så har det pekats anklagande fingrar åt alla möjliga håll.

Några har viftat i Facebooks riktning eftersom vd:n Mark Zuckerberg sägs ha tryckt på för att få noteringspriset höjt – andra mot Morgan Stanley, som tog hand om själva noteringsprocessen, med anledning av att banken inte ska ha delgivit information till samtliga investerare om att de sänkt framtidsutsikterna för bolaget.

Störst kritik har nog däremot landat på Nasdaq OMX. Börsoperatören har bett om ursäkt för det problem som uppstod i handeln och sträckt sig så pass kort som att be om ursäkt för det tekniska strulet som omgärdade debuten men menat att det inte kunnat göra mycket annorlunda. Snarare har dess vd Bob Greifeld kallat noteringen för ”quite successful” och att deras strul inte ska ha påverkat priset särskilt mycket.

På en konferens för företagschefer på Stanford University i helgen vidhöll börs-vd:n Bob Greifeld även den tidigare linjen om att Nasdaq OMX testkört systemen intensivt innan noteringen den 18 maj och faktiskt övat med ett högre ordertryck än det som kom att inträffa. Men han säger också att man föll på det stora antalet order som annullerades bara timmar innan börspremiären.

Och enligt honom var Nasdaq OMX dessutom – hör och häpna! – både ”arroganta” och hade en ”övertro” på sig själva i arbetet, rapporterar Wall Street Journal.

Att börsoperatören var smått arrogant stämmer också väl överens med den bild jag fick när jag bara dagar innan noteringen mötte upp med Bob Greifeld i huvudkontoret på nedre Manhattan.

I en 30 minuter lång intervju pratade vi om allt från regleringar av marknaden, den svenska enheten och robothandel. När vi slutligen kom till noteringen av den sociala mediejätten blev den annars så korrekta och sakliga börschefen plötsligt extremt självsäker och så pass skrockande nöjd att det enda som egentligen saknades var att han skulle ha slagit sig på magen.

– Tog vi hem Facebook? Verkligen? Wow. Ingen berättade för mig…

I efterspelet av Facebooks intåg på börsen har flera operatörer ropat på en översyn av noteringsmarknaden. Enligt uppgifter som publicerades under helgen har det vevats igång en större undersökning gällande just börsoperatörerna och deras verksamhet.

Dessutom har den amerikanska finansinspektionen Securities and Exchange Commission (SEC) precis startat en undersökning för att fastställa exakt vad som hände. Medan Nasdaq OMX menar att de alltså testkört sina system innan noteringen, så går misstankarna inne på SEC snarare i motsatt riktning och att operatören även kan ha begått felaktigheter när man skrev om datakod för att få igång handeln. SEC är kritiskt till att Nasdaq OMX ska ha saknat en krisplan för att skjuta upp noteringen.

Inför dagens öppning ligger Facebook 33:05 dollar. Vid börspremiären kostade en aktie 38 dollar.

Daniel Kederstedt

För en industri som redan på förhand stångats med nya regleringar och global recessionsoro kom torsdagen knappast med några glädjande besked.

Efter fyra månader av granskning skred nämligen ratinginstitutet Moodys till verket och slaktade kreditbetygen på 15 världsbanker. Allra hårdast gick man åt Credit Suisse, som redan under förra veckan fick ta emot ilskna ord från den schweiziska centralbanken för att inte ha byggt upp en tillräckligt robust kapitalbuffert. Men även om banken fick se sitt omdöme kapas med tre steg och därmed landa på A1 (se faktaruta längst ner vad gäller alla betyg), så var det klart högre betyg än för många av dess konkurrenter.

Inte minst fann Bank of America och Citigroup fog för att kippa efter andan efter att Moodys avslutat sina granskningar.

De amerikanska drakarna var två av de som drabbades hårdast i finanskrisen och fick nu se sina betyg kapas med två respektive ett steg vilket gör att deras betyg nu ligger enbart två steg ovan skräpnivå. Moodys anser alltså att det förefaller som ganska stor risk att de som investerar sina pengar i bolagen inte kommer att få tillbaka dem framöver.

Förutom Citigroup fick även Barclays, BNP Paribas, Credit Agricole, Deutsche Bank, Goldman Sachs, JP Morgan Chase, Morgan Stanley, Royal Bank of Canada och UBS se sina betyg kapas med två steg. För HSBC, Royal Bank of Scotland och Societe Generale stannade dock sänkningen vid ett steg, medan Nomura och Macquarie redan på förhand fått sina betyg sänkta.

Enligt Moodys återspeglar förändringarna visserligen en skärpt försiktighet på marknaden, men inte minst att bankernas verksamheter är illa utsatta och sårbara – något som aktörerna, föga förvånande, själva inte tycktes vara redo att skriva under på.

Istället har flera finanshus ilsknat till och gått till motangrepp mot ett ratinginstitut som även fick stort mothugg när det för några veckor sedan gav sin syn på flera skandinaviska aktörer.

Exempelvis säger amerikanska Citigroup att de starkt motsätter sig den analys som gjorts och att nedskrivningen är fullständigt obefogad. Snarare än att titta på den nuvarande strukturen i banken och framtiden anklagas Moodys för att stirra sig blint på dåtiden, vilket gör att de totalt missar bankens nuvarande styrka att stå emot kriser. Det sistnämnda var något som även Morgan Stanley instämde i.

Även om kritiken mot Moodys och dess två kollegor, Fitch och Standard & Poors, med jämna mellanrum är rätt aggressiv och det ropas på att ta ifrån dem deras makt, så är faktum att företagens åsikter ännu spelar roll – och är kostsamma.

I det här fallet innebär sänkningarna nämligen inte bara att oron på finansmarknaderna kommer att öka ytterligare eller att aktörerna riskerar att få nya krav på sig om att stärka kassorna. Dessutom innebär det att de 15 storbankerna att behöva punga upp rejält med mer pengar för att fortsättningsvis kunna låna på den internationella marknaden – något som varje bank dagligen måste göra för att fungera. Skälet till att kostnaden skenar är att förlustrisken ökar för långivarna.

Ett exempel på hur kostsamt ett omdöme från ett ratinginstitut kan bli är Morgan Stanley. Det amerikanska finanshuset hotades med att få betyget slaktat med hela tre steg, vilket de själva beräknade skulle ge en slutnota på enorma 9,6 miljarder dollar. När sänkningen stannade på två steg innebar det, enligt uppgifter i amerikanska medier under fredagsmorgonen, att notan skulle halveras.

För dess inhemska konkurrent JP Morgan Chase väntas kostnaden för kapningen landa på 3,5 miljarder dollar, medan Bank of America, Citigroup och Goldman Sachs vardera lär behöva skramla ihop till nya utgifter på mellan 2,1-2,7 miljarder dollar.

Redan under torsdagens börsdag började det för övrigt läcka ut uppgifter om att sänkningen var på väg att genomföras. I kombination med flera dystra statistikuppgifter (däribland rörande tillverkningsindustrin i Kina samt arbets- och bostadsmarknaden i USA) hade ryktena kraft nog att skicka ned Dow Jones med hela 251 punkter. Det var det näst största raset under hela 2012.

De amerikanska bankerna, som alla visade 2-3 procent minus när dagen rundades av, lyfte i efterhandeln. Framför allt syntes positiva tongångar kring Morgan Stanley som vände upp med över 3 procent. Tillsammans med HSBC och UBS var banken den enda som klarade sig bättre undan än vad Moodys tidigare hotat med.

GUIDE:

TT har satt samman en utomordentlig guide till vad Moodys betyg betyder. Den kommer här, än längre ner finns de nya betygen för samtliga 15 storbanker med det tidigare betyget inom parantes.

Det här betyder de olika betygen:

Aaa visar minimal risk för långivarna.
Aa är mycket låg kreditrisk.
A är låg kreditrisk.
Baa är måttlig kreditrisk.
Ba är en väsentlig kreditrisk och investeringar i bolaget är spekulativa.
B är en hög kreditrisk och mycket spekulativt att investera i bolaget.
Caa är en mycket hög risk.
Ca är när bolaget har en liten möjlighet att komma tillbaka.
C är när bolaget har små utsikter att komma tillbaka.
Från och med Ba är hög risk förknippad med bolaget och risken hög att inte få tillbaka investerade pengar.

Bank Betyg (Tidigare betyg)

Bank of America Baa2 (Baa1)
Barclays A3 (A1)
BNP Paribas A2 (Aa3)
Citigroup Baa2 (A3)
Credit Agricole A2 (Aa3).
Credit Suisse A1 (Aa1).
Deutsche Bank A2 (Aa3).
Goldman Sach A3 (A1).
HSBC Aa3 (Aa2).
JP Morgan Chase A2 (Aa3).
Morgan Stanley Baa1 (A2).
Royal Bank of Canada Aa3 (Aa1).
Royal Bank of Scotland Baa1 (A3).
Societe Generale A2 (A1).
UBS A2 (Aa3).

Daniel Kederstedt

En fråga så här på torsdagen?

Vad får du om du följer Mitt Romneys ekonomiska politik – fyllt av bland annat minimala skatter, stora kapningar i de offentliga leden, utgifter som minskas med åtminstone 18 procent och rejäla sedelbuntar som skyfflas in i militären?

Svaret:

Irland.

I alla fall är det vad Paul Krugman, nobelprisvinnare och kolumnist i New York Times, konstaterar när han framträder på The Colbert Show.

För den som vill se så finns klippet nedan. Men för att sammanfatta ordmassan så låter det ungefär så här:

– Irland är Romneys ekonomiska politik i praktiken. Irland är framtiden för USA om Romney väljs till president.

– De har sparkat en stor del av de sina offentligt anställda, kapat utgifterna och haft extrema sparprogram. De har inte alls höjt skatterna för företagen eller de rika, dras med 14 procent arbetslösa och 30 procent ungdomsarbetslösa samt har noll procent tillväxt.

Mitt Romney, som var en av de som tidigare omfamnade Irlands ekonomiska politik på grund av bland annat de låga företagsskatterna, ligger dock hyfsat bra till när det kommer till att faktiskt knipa den där åtråvärda stolen i Ovala Rummet. I alla fall mycket bättre än för bara några månader sedan.

I en undersökning som YouGov/Economist/SvD låtit göra framkommer att 56 procent av de registrerade väljarna i USA är emot Barack Obamas politik och 60 procent anser att landet går åt fel håll under hans styre. Och framför allt är det ekonomin som väljarna tittar på – 84 procent uppger att presidentkandidaternas syn på ekonomin är den viktigaste i valet. Enbart 33 procent tror att ekonomin kommer att försämras om Mitt Romney väljs, att jämföra med 39 procent för Barack Obama.

Trots att personer som Paul Krugman viftar med varningsflaggan kring den republikanske presidentkandidaten, så är det tydligt att Mitt Romney faktiskt har vind i seglet för tillfället. Inte minst gynnas han av den urusla utvecklingen på arbetsmarknaden – fiaskosiffror under de senaste två månaderna – men lär också finna nytt krut i den presskonferens som centralbankschefen Ben Bernanke höll efter att ha förlängt de penningpolitiska lättnaderna igår.

Där talades det om en regering som inte gör tillräckligt, om ett land som saktar in och med problemen som snarare tycks öka än minska.

Mycket har förstås att göra med krisen i eurozonen, lika segdragen som Saab-historien. Att Europa pressar USA är självklart, så också att det försämrar Barack Obamas chanser. Europa är, som bekant, USA:s största handelspartner och vad som händer där ger avtryck i världens största ekonomi vilket knappast har varit till presidentens fördel.

Vad tror ni?

Är USA ett nytt krisande Irland under Romney?

Daniel Kederstedt

Chubby Checker sade det redan 1961: Let’s Twist Again.

51 år senare visar Ben Bernanke att han har lyssnat.

Idag meddelade nämligen den amerikanska centralbankschefen att Federal Reserve (Fed) än en gång kommer sträcka ut handen och bjuda upp till dans. Allt i form av en förlängning av Operation Twist, som skapades i september 2011 och nu löper ut vid månadsskiftet.

Förlängningen syftar, likt den tidigare, på att stuva om i ränteportföljen. Federal Reserve kommer att sälja statspapper med kortare löptider för att istället köpa sådana som har 6-30 års löptid i ett försök att höja tillväxten och pressa långräntan.

Satsningens värde uppgår till 267 miljarder dollar, vilket kan jämföras med 400 miljarder dollar för den första versionen av Operation Twist.

Centralbanken betonar samtidigt att styrräntan, precis som det tidigare har sagts, kommer att ligga fast på sin bottennivå till åtminstone 2014. Senast Fed sänkte räntan var i december 2008 då den justerades från 1 procent till intervallet 0-0,25 procent.

I det utlåtande som följde räntebeskedet, samt på den efterföljande presskonferensen med Ben Bernanke, visade man sig också ha en något dystrare syn på framtiden än tidigare.

Ekonomin fortsätter visserligen att expandera i måttlig fart men i årstakt beräknas BNP-utvecklingen nu landa på 1,9-2,4 procent – att jämföra med spådomarna från april om 2,4-2,9 procent.

Federal Reserve och Ben Bernanke oroas bland annat av de tunga slag som utdelats på sistone mot arbetsmarknaden, där den officiella arbetslösheten i maj steg från 8,1 till 8,2 procent. Det är också kring den här nivån som arbetslösheten kommer att ligga under resten av året, resonerar man.

Samtidigt är centralbanken allt annat än imponerade över att bostadsmarknaden ännu är långt ifrån något verkligt uppsving samt att konsumentpriserna och inflationen går åt fel håll. Dessutom uppger man sig vara missnöjd med att tidigare stimulanser inte gett full effekt på grund av svårigheterna för företag och privatpersoner att få krediter.

När det kommer till nya ekonomiska stimulanser är förstås inflationsrisken värd att ta i beaktande. Men att världens största ekonomi är i behov av en injektion är tydligt, även om Ben Bernanke betonar att penningpolitiken inte är något universalmedel utan att han snarare också skulle välkomna hjälp från regeringen.

Den återhämtning som Barack Obama med flera så brett och gärna har talat om har urholkats på sistone. Inte bara på grund av de inhemska problemen, utan även förstås som en direkt konsekvens av att tillväxten i Kina tappar fart och inte minst den eskalerande krisen i eurozonen.

Ben Bernanke konstaterade att USA, och finansväsendet, är förberett på att problemen i Europa kan öka i styrka men menar också att landet sitter på nödvändiga verktyg för att kunna hantera dessa problem. Det är också Europa som utgör det största hotet mot en global recession och att de måste göra mer för att lösa sina problem, slog Ben Bernanke fast.

Med beslutet om att förlänga Operation Twist sparar Ben Bernanke också krut för framtiden, vilket var något som jag resonerade om i dagens tidning.

Centralbankschefen har under en längre tid anammat en väldigt försiktig inställning till just möjligheterna för nya tunga penningpolitiska stimulanser. Gång på gång – så även idag – konstaterar Ben Bernanke istället att han vill ha alla korten på bordet innan han är redo att fyra av det tyngsta vapnet av dem alla – att för tredje gången sedan finanskrisen tassa ner till sedelmaskinen.

Även om centralbanken inte agerar politiskt, så är det klart att beslutet att förlänga Operation Twist är ett sådant som Barack Obama kan se som godtagbart. Att landet har problem står bortom allt tvivel. Men att veva igång pengamaskinen på nytt skulle inte bara ge utslag på inflationen utan från stora delar tas som ett klart bevis för att presidentens arbete misslyckats.

Dow Jones skvalpar oförändrat kring plus minus noll efter beskedet. Amerikanska statspappersräntor har stigit något i korta löptider men sjunkit i längre löptider.

Daniel Kederstedt

I efterspelet av The London Whale och de gigantiska miljardförlusterna i JP Morgan Chase har mer eller mindre varenda myndighet stormat fram och ropat att de minsann ska granska finanshuset.

Politikerna har, sedvanligt och förstås nog, inte varit sämre.

När Jamie Dimon igår framträdde i kongressen för andra gången på en vecka för att ställas till svars över hur en endaste handlare klåfingrigt nog kunde dra på banken förluster på över 2 miljarder dollar var det därför också någorlunda hårda tongångar som hördes.

Jamie Dimon, något av en tidigare kelgris på Wall Street eftersom han anses ha styrt banken utomordentligt under finanskrisen, gjorde vad han var där för. Att försöka hålla sig till ett färdigskrivet manus. Att ta på sig så lite ansvar som möjligt. Och förstås att sopa finansinspektionens antydningar om att investerarna missletts under mattan.

Han lyckades utomordentligt väl. Utom vid ett tillfälle.

När demokraten Carolyn Maloney försökte trycka in Jamie Dimon i ett hörn angående tidpunkten för när han fick kunskap om förlusterna inom finansdraken så vände han sig om till sin rådgivare. Efter en kortare överläggning konstaterade vd:n att det rörde sig om i slutet av april.

– Vi avslöjade vad vi visste när vi visste det, lät det.

Ett tag senare dök dock ärendet föga förvånande upp på nytt. Och då lät det annorlunda från den välbetalda toppbossen. Plötsligt sade Jamie Dimon att han redan den 10 april visste om att The London Whale lyckats dra på banken förluster för minst 300 miljoner dollar. Att de skulle skena var vid tillfället klart.

– En rätt stor summa, även för en organisation som er, konstaterade republikanen Randy Neugebauer krasst.

I ett företag som hamrade fram en vinst på 5,4 miljarder dollar under årets första kvartal så kanske 300 miljoner dollar inte framstår som en särskilt stor summa. Men ofrånkomligt nog så är det ju faktiskt det – i svensk översättning rör det sig alltså om inledande förluster på mer än 2 miljarder kronor och 2 miljarder kronor är, oavsett vilka preferensramar du kommer släpande med, väldigt mycket pengar.

Samtidigt som politikerna tog emot finanschefen i kongressen så fortgår arbetet med Dodd-Frank – den reform som skapades i krisens kölvatten och framför allt syftar till att skydda skattebetalarna från att framöver behöva rädda krisande banker.

Reformen ligger dock inte bara långt efter tidsschemat, dessutom är den sönderhackad jämfört med originalversionen. Delvis på grund av att det, förstås, finns gott om politiker som gärna omfamnar finansväsendet.

Men att även JP Morgan Chase, som framhållits som en lysande och god stjärna på Wall Street, visar sig stå med byxorna nere bekräftar bara att det är dags att reformarbetet fortskrider, och att det faktiskt sker med kraft.

Inte bara handlar ju reformen om att skydda invånarna, utan även om att tackla finansvärldens risker och ge investerarna mer information. Samt, inte minst efter gårdagens framträdande i kongressen, nå fram till en värld där de inledande förlusterna på 300 miljoner dollar är just vad de är – en ohyggligt stor summa pengar som uppenbart skulle växa sig än större och information som inte borde gå att hålla från de som faktiskt valt att satsa sina pengar i företaget.

Daniel Kederstedt

Det dröjde inte mer än några timmar efter grekernas val innan festtårtan var slängd på golvet, ballongerna hade spruckit och bakfyllan infunnit sig.

Återigen fylldes marknaderna av rädsla när investerarna än mer krampaktigt höll om sina sedelbuntar. Trots söndagens val hade ju egentligen inte mycket hänt – det grekiska vatten som hade slängts på brasan motverkades effektivt av att situationen i Spanien bara tycks förvärras.

Motståndet mot att ta några som helst risker är förståeligt. Och inte blir oron mindre av att den amerikanska centralbankschefen Ben Bernanke har kallat till presskonferens under onsdagen för att leverera besked om eventuella stimulanspaket i världens största ekonomi.

Marknaden tycks redan ha bestämt sig för vilken väg den vanligtvis försiktige centralbankschefen måste kliva in på – den som är fylld av nya finansiella injektioner.

Det mesta pekar också på att det är en förväntning som kommer att uppfyllas.  Den senaste injektionen Operation Twist – som lanserades i september och syftade till att stuva om i ränteportföljen för att styra innehållet mot mer långfristiga statspapper i ett försök att höja tillväxten och pressa långräntan – är på väg att löpa ut. Mest troligt är en förlängning av denna penningpolitiska åtgärd.

Men även om Ben Bernanke just kommer viftande med nya stimulanspengar, så är det nu hög tid att ta allt det kapital du sitter på och stoppa in det under madrassen. I alla fall är det så det låter från flera amerikanska analytikerhus.

”De här dagarna kan en nedgång med bara några få procentenheter på aktiemarknaderna resultera i nya krav på ekonomiska lättnader och stimulanser”, skriver exempelvis det fristående Trim Tabs i en kommentar.

”Vi är förbluffade över hur många investerare som fortfarande tror att nya ekonomiska stimulanser gör att skuldproblemen i eurozonen försvinner”, står det vidare att läsa.

Vår gamle vän Donald Trump är inte den som skriver under på sådana dystra ord. Snarare sitter det en fet reaprislapp på hela Europa, anser mångmiljardären.

– Du får allt för ingenting. Visserligen måste du hålla i investeringarna under en längre tid men det finns stora möjligheter till fynd i Europa, konstaterar han i ett uttalande till CNBC.

Något entydigt svar på vad som är rätt och fel finns förstås inte. Men att riskaptiten är låg är inte förvånande, snarare sunt. Det är extremt oroliga tider världen över och den som investerar bör nog tänka över det både sju och åtta gånger – i slutändan har krisen i Europa inte dämpats, den ekonomiska återhämtningen i USA inte förbättrats och den kinesiska tillväxten fortsatt tappa fart.

Det krävs betydligt mer än ett grekiskt nyval och nya, eventuella, stimulanser från Ben Bernanke för att förändra den bilden.

Snarare kanske Mark Grant, Europakrisens Dr Doom, i dagens New York Times är den som bäst sammanfattar varför den låga riskaptiten finns och vad som krävs för en förändring.

”Det verkliga problemet är att hästarna är smittade och att sjukdomen av finansiell misskötsel sprider sig till praktiskt taget varenda häst i inhägnaden förutom en. Och förvänta er inte att den enda, Tyskland, kommer förbli sjukdomsfri mycket längre.”