Annons
X
Annons
X

Wall Street-bloggen

Daniel Kederstedt

Daniel Kederstedt

För bankaktierna skiljde sig inte fjolåret nämnvärt åt gentemot vare sig 2010, 2009 eller 2008.

Det var kort och gott usla tider.

2012 tycks däremot bjuda på något annat.

Hittills i år har finansföretagen på S&P500-index lyft med över 13 procent, vilket är en notering som enbart slås av it/teknik-sektorn.

Även om exempelvis Goldman Sachs och Citigroup visar rejäla uppgångar (mellan 25-30 procent), så är har de inte mycket att sätta emot Bank of America. Med ett lyft på över 45 procent är krisaktören bäst i klassen. Det är mycket, förstås. Men man ska också komma ihåg att aktien kommer från extremt låga nivåer.

Bank of America föll med över 50 procent under 2011 och handlades stundtals för under 5 dollar – att jämföra med glansdagarna 2006-2007 då aktien konstant rörde sig över 50 dollar. Nu ligger den och skvalpar på cirka 8 dollar.

Men har då läget förbättras så pass mycket som man kan tro för Bank of America?

Nope.

Precis som för de övriga finansaktörerna så har banken visserligen gynnats såväl av de tecken som finns på en återhämtning i ekonomin som att de så kallade experterna nu förväntar sig mildare effekter än tidigare av den europeiska skuldkrisen. Dessutom kom ju nyheten igår att de är lönsammare än på fem år även om det främst beror på minskade reserveringar.

Snarare har mycket av det som händer med Bank of America-aktien väldigt lite med Bank of America att göra.

Banken sitter ju faktiskt fortfarande kvar utan lösning med det största problemet av dem alla – de miljardstämningar som rullar in på grund av misskötsel med bolåneprodukter.

Huvudskälet till att Bank of America har lyft så pass kraftigt handlar snarare om den väldigt goda tillgången på dess aktier. Varje dag byter omkring 4 miljarder aktier ägare på New York-börsen. Cirka 10 procent av dem är Bank of America-aktier, väldigt populär i den supersnabba och automatiserade datorhandeln som står för cirka två tredjedelar av alla börsenaffärer.

Innan vi tittar på kurvan för hur bankaktierna har presterat sedan årsskiftet ska vi också passa på att nämna att flera av dem nog kan få ytterligare lyft framöver. I slutet av mars kommer den amerikanska centralbanken Federal Reserve att publicera resultatet av de stresstester som aktörerna tvingats göra på sig själva. Då meddelas också vilka företag som får höja utdelningarna. JP Morgan Chase stack för övrigt ut hakan igår och förkunnade att vinsten skulle öka kraftigt i år – från 19 miljarder dollar 2011 till 24 miljarder dollar.

Om bloggen


Daniel Kederstedt är SvD Näringslivs korrespondent i världens ekonomiska huvudstad – New York. Med utgångspunkt från Wall Street rapporteras här om finansvärlden, börserna och det internationella näringslivet.

@kederstedt på Twitter

Daniel Kederstedt

Dåliga tider för bankerna?

Inte alls.

En ny rapport från myndigheten Federal Deposit Insurance Corp (FDIC) visar nämligen att 2011 blev det mest lönsamma året för industrin på fem år. Totalt drog bankerna in 119,5 miljarder dollar, eller närmare 830 miljarder kronor om du så hellre vill. Det är 40 procent högre än under 2010.

Visserligen ökade vinsterna i 63 procent av bankerna (19 procent redovisade förlust), men den största delen av pengarna landade hos ett fåtal aktörer. Hela 83 procent av vinsterna gick nämligen till de 1,4 procent av bankerna som sitter på mer än 10 miljarder dollar i tillgångar.

Det rör sig alltså om företag som Bank of America, Citigroup, JP Morgan och Wells Fargo som tog emot stora nödlån för att ens kunna överleva den finanskris som eskalerade 2008. Allt samtidigt som många mindre aktörer lämnades lite vind för våg.

Den största förklaringen till de stora vinsterna återfinns i de avsättningar som bankerna tidigare gjort för förväntade förluster. När 2011 blev lite bättre än väntat släpptes dessa reserveringar.

FDIC publicerar även statistik som pekar på 92 banker kollapsade i fjol. Året dessförinnan uppgick siffran till 157, vilket var den högsta noteringen sedan 1992. Hittills i år har 11 banker gått i graven vilket alltså, om takten håller i sig innebär, att strax under 70 banker kommer att bomma igen under 2012.

Daniel Kederstedt

När American International Group (AIG) matade ut sin kvartalsrapport för det fjärde kvartalet skrevs vinsten till 19,8 miljarder dollar.

Inte illa för ett företag som tre år tidigare var så pass sänkt att den amerikanska staten inte såg någon annan utväg än att ta över hela 92 procent av verksamheten.

Eller ja. Det hade kanske inte varit så illa vill säga om vinsten faktiskt var just vinst och inte bara uppblåst på grund av statligt godkända skattelättnader.

New York Times eminente journalist Andrew Ross Sorkin har i dagens papper nämligen en story som visar att hela 17,7 av dessa 19,8 miljarder dollar snarare härrör från en ren skattegåva från den amerikanska regeringen.

Som om inte det var nog kommer AIG dessutom inte att betala en endaste dollar i skatt under 2012. Enligt vissa bedömningar lär företaget dessutom fortsätta leva i ett eget litet skatteparadis under ytterligare åtta-nio år.

Orsaken är de förluster som AIG gjorde fram till och under finanskrisen samt den uppgörelse som företaget smed med finansdepartementet under övertagandet 2008. Även Citigroup, General Motors, Fannie Mae och Freddie Mac har gjort liknande uppgörelser sedan staten klivit in tungt i dem.

Vanligtvis kan ett företag på Wall Street få skattelättnader om utgifterna överträffar inkomsterna, men vanligtvis ska också denna möjlighet falla bort när staten kliver in i ett företag. Det skedde inte nu, snarare förlängdes möjligheten till skatterabatter ytterligare.

Skatteförmånen har varit känd sedan tidigare men har fått väldigt lite publicitet. Men siffror som dessa borde vara som att slänga en hel bensindunk på den ilska som pyr kring såväl Wall Street och staten just nu.

Allmänhetens förtroende för dem är väldigt lågt, särskilt som spänningarna mellan fattiga och rika nu är uppe på rekordnivå i landet, budgetunderskottet skenar och det är valår. Att missa skatteintäkter och underlätta för Wall Street är allt annat än populärt.

Man kan visserligen argumentera att staten än idag ändå äger 77 procent i AIG. Och man kan, precis som New York Times, argumentera att skattelättnaderna faktiskt även höjer företagets aktie. Enligt beräkningar som Bank of America och JP Morgan Chase låtit göra är aktien nämligen ”dopad” med 5-6 dollar tack vare uppgörelsen. Inför dagens öppning handlas AIG för 28:66 dollar, vilket är strax under de 29 dollar som staten säger sig behöva sälja vid för att åtminstone gå plus minus noll på räddningen 2008. En försäljning väntas dock dröja.

Men hade inte det bästa varit att låta AIG pytsa upp de skattepengar som det vanligtvis borde? Att försöka skapa ett stabilt företag där de egna framgångarna är tillräckliga för att få aktien att själv ta sig över 29 dollar-strecket istället för att skapa vinster på förmånliga och tveksamt rättvisa uppgörelser som ger underlag för stora bonusutbetalningar?

Daniel Kederstedt

Redo för dagens mest otippade?

Gordon Gekko har slagit sig samman med självaste FBI.

Eller nåja… Det handlar inte om någon tredje Wall Street-rulle (som tur är, va?) utan om Michael Douglas som själv ställer sig i frontledet för att försöka radera den illegala insiderhandel som Gordon Geeko så förtjust ägnade sig åt.

– Filmen var fiktion. Men problemen är äkta, konstaterar Michael Douglas i den reklamfilm som nu har vevas på CNBC och Bloombergs.

FBI:s förhoppning är att få in tips kring insiderhandeln. Men det bör nog också ses som något av ett sätt att försöka rycka upp sin egen image i ärendet. Myndigheten har under flera år legat lite på latsidan vad gäller just insiderhandel, även om en mindre attitydförändring tycks ha skett det senaste året. 2011 grep FBI exempelvis 64 personer misstänkta för inblandning i en härva kopplad till Galleon Group och dess chef Raj Rajaratnam.

I alla fall.

Här är reklamfilmen:

YouTube Preview Image
Daniel Kederstedt

Han kallas ju inte Oraklet från Omaha för intet.

Men även superinvesteraren Warren Buffett, som aldrig satsar på sådant han inte säger sig förstå (läs it) och har flera enastående investeringsklipp på meritlistan, har gjort sin beskärda del av misstag. Det är han å andra sidan också föredömligt bra på att själv lyfta fram i sitt årliga investerarbrev, vilket lusläses av investerare världen över.

I det senaste brevet – där 81-åringen även skriver att han har identifierat sin efterträdare i Berkshire Hathaway men att inte ens denna person vet om sitt framtida jobb ännu – medger han att han hade fullständigt fel när han för ett år sedan förutspådde att bostadsmarknaden skulle ha återhämtat sig vid det här laget.

Snarare trilskas den ännu stenhårt, vilket gör att Oraklet från Omaha anser att det är ett perfekt läge att köpa bostäder.

Här är några andra fel signerade Warren Buffett:

Energiobligationer

Köpte obligationer från Texas Utility Energy Future Holdings för 2 miljarder dollar. Är i dagsläget värda 878 miljoner dollar, och enligt Warren Buffett själv kan hela investeringen raderas ut eftersom han totalt missbedömt företagets framtidsmöjligheter.

Olja

För fyra år sedan klev Warren Buffett aggressivt in i ConocoPhillips och fyrdubblade sitt aktieinnehav. Då var olje- och gaspriserna nära sitt årshögsta och precis på väg att braka utför. Investmentbolaget Berkshire Hathaway förlorade flera miljarder dollar.

Berkshire Hathaway

1962 började Warren Buffett köpa aktier i textilföretaget Berkshire Hathaway. Det gav visserligen grunden, och hela namnet, till investmentbolagets namn men just textilmarknaden var på väg utför. Företaget drog sig ut från marknaden först 20 år senare. Då hade Warren Buffett även köpt på sig ytterligare ett textilföretag. ”Till slut kom jag till mina sinnen och började först satsa på försäkringar och sedan andra industrier”, har investeraren själv sagt om sina textiläventyr.

Dexter Shoes

1993 köpte investeraren Dexter Shoes. Men efter att totalt ha missbedömt företagets ställning på marknaden, dess popularitet och affärsstrategi förvandlades investeringen till ett praktfiasko. Affären kostade aktieägarna minst 3,5 miljarder dollar.

Daniel Kederstedt

– Idag lovar jag, att när jag har gjort mina första fyra år i Vita Huset, så ska budgetunderskottet som vi ärvde ha kapats med hälften.

Orden kom från Barack Obama för exakt tre år sedan. Visserligen har han ytterligare ett år till på sig… Men nä, den där halveringen har vi inte sett mycket av alls.

Snarare ser det ut så här:

Men visst. Gåvan från George W Bush till Barack Obama var en sönderslagen ekonomi där miljontals jobb hade försvunnit, de statliga utgifterna skenade och räddningspaketen väckte enorm ilska hos allmänheten som samtidigt sögs in i en boturbulens fylld av utmätningar och vräkningar. Att komma till rätta med de problemen har inte heller varit möjligt att göra i en handvändning, särskilt inte när exempelvis eurokrisen hämmar landet ytterligare.

Men oavsett vad så är det just budgetunderskottet som är ett av Barack Obamas största hinder – kanske det största – för att faktiskt bli omvald. Han har visserligen lagt en budget för 2013 som kommer att minska underskottet något, men det rör sig inte om några större förändringar.

Samtidigt ska man dock komma ihåg att republikanerna kanske inte är så mycket bättre de heller. Länge har de tävlat om att slå på Barack Obamas budgetarbete som ett barn på en piñata.

När det fristående Committee for a Responsible Federal Budget nu har gått igenom de ekonomiska planerna för de republikanska presidentkandidaterna visar det sig att merparten av dem nog borde låta slagträet vila.

Enligt deras uppgifter skulle nämligen Newt Gingrich – som ju faktiskt ännu inte är ute ur tävlingen, han satsar stort på Supertisdagen – spä på budgetunderskottet med 7 000 miljarder dollar under de kommande nio åren. Det är nästan dubbelt så mycket som om man bara satte staten på autopilot, resonerar Committee for a Responsible Federal Budget.

Santorums ekonomiska plan däremot skulle innebära att underskottet ökade med 4 500 miljarder dollar under samma period, medan Mitt Romneys ekonomiska plan ”enbart” skulle innebära en försämring med 250 miljarder dollar. Man ska dock komma ihåg att uträkningen kring Romney gjordes innan han lade fram sin skatteplan tidigare i veckan, vilken – oavsett vad han själv säger – nog bör spä på underskottet.

Den enda som faktiskt skulle kapa i underskottet är Ron Paul, skriver Committee for a Responsible Federal Budget. Totalt skulle han minska det med 2 200 miljarder dollar under nio års tid.

Saxat från rapporten från Committee for a Responsible Federal Budget:

Daniel Kederstedt

Wall Street har kort minne.

Så lyder försvarstalet från Mary Schapiro, chef på Securities and Exchange Commission (SEC), när hon nu för första gången på flera månader tar bladet från munnen om finansinspektionens arbete med att hålla företagen ansvariga för de felaktigheter som begås.

Eller ska vi säga dess ”arbete?”

SEC är nämligen stundtals lika tandlöst när det kommer till just den här punkten som det är menlöst att ens försöka undgå rojalistiska nyheter idag.

Visserligen klår den amerikanska finansinspektionen sin svenska motsvarighet tio gånger av tio när det kommer till att få folk dömda i insidermål. Så helt tafatta är de inte. Men dess meritförteckning när det kommer till att göra livet plågsamt för de företag som SEC ska granska så finns enorma frågetecken.

För det första så tvingas SEC med jämna mellanrum utreda samma företag om och om igen för att ha begått just samma brott om och om igen. Och det trots att företaget redan i första uppgörelsen lovat att aldrig mer begå samma brott. Det är också här uttalandet om att Wall Street har ett kort minne ska tas in. En undersökning som New York Times låtit göra visar exempelvis att 19 företag har ingått totalt 51 uppgörelser under de senaste 15 åren för brott de lovat att aldrig mer begå.

Allvarligt, förstås.

Men det största felet i sammanhanget är det att företagen i uppgörelsen aldrig tvingas medge fel. Efter att ha betalat tiotals eller hundratals miljoner dollar så kan de lägga ärendet bakom sig utan att erkänna någon som helst skuld. Exempel på det ser vi varje år i uppgörelser med bland annat Bank of America, JP Morgan Chase och UBS.

Det senaste fallet rör Citigroup, som skulle betala 285 miljoner dollar för att ha skapat en fond värd 1 miljard dollar vars syfte mer eller mindre var att kollapsa så att banken kunde satsa pengar mot den egna produkten. Uppgörelsen fick den federala domare, som måste godkänna uppgörelsen, att slå bakut. Hur skulle han kunna fatta beslut om 285 miljoner dollar var rimligt när ingen faktiskt befunnits skyldig?

Mycket bra rutet, om ni frågar mig.

Mindre bra sagt däremot av Mary Schapiro när hon försvarade finansinspektionens tillvägagångssätt att aldrig få företagen att erkänna eller dömas för fel:

– Ingen vill ingå uppgörelser med oss om de måste erkänna att de har gjort fel.

Och ja, det kanske är sant. Men ändå.

Det är SEC:s förbaskade plikt att skaffa fram tillräckligt med bevis för att kunna se till att företagen hålls skyldiga, att ta fram tillräckligt med uppgifter som håller i en domstol ochsom innebär att rätt kan få vara rätt. Det är SEC:s uppgift att kort och gott kunna slå så pass mycket vett i företagen att man får till en förändring och förbättring, att de hålls ansvariga för vad de har gjort och att allmänheten vet om det.

SEC:s plikt är inte att låta företagen köpa sig fria från skuld, och därmed bland annat minska pr-skadorna, bara för att det underlättar deras eget arbete.

Daniel Kederstedt

Valår i USA, som sagt.

Och med det slänger politikerna som vanligt fram det berömda fläsket inför allmänhetens suktande (nåja…) ögon.

Den senaste portionen kommer från Barack Obama.

I dag kommer nämligen finansminister Timothy Geithner att presentera huvuddragen i den skattereform som presidenten har valt att bygga en stor del av sin återvalskampanj på.

I utspelet vill Barack Obama kapa företagsskatterna från 35 procent till 28 procent. Tillverkningsindustrin – där presidentens drömmar kretsar kring att USA återigen ska bli världsledande och mata ut produkter märkta med Made In America-lappar – sänks skatten ytterligare 3 procentenheter. En stor anledning till detta är att han vill få hem tidigare utflyttade jobb. Eller som Barack Obama själv säger: Outsourcing bli insourcing.

Föga förvånande finns det också motkrav om reformen ska bli av.

Framför allt vill Barack Obama täppa igen de kryphål som finns i skattesystemet samt slopa flera av de förmåner som företagen i dagsläget njuter till fullo av.

Det är givetvis inte populärt hos näringslivet, som flitigt använder sig av möjligheterna att hålla utgifterna nere. Genom kryphålen och reformerna kommer de idag också oftast under en skattesats på 28 procent, vilket gör att förändringarna alltså skulle spä på deras utgifter.

En förmån som Barack Obama länge har varit kritisk till är hur de extremt lönsamma oljebolagen får statliga subventioner. När ärendet senast var uppe i kongressen samlades de fem största oljebolagen – BP, Chevron, ConocoPhillips, Exxon Mobil och Shell – för att försvara de miljardsubventioner på 4 miljarder dollar som de årligen får ta emot. Den var dock behövlig hävdade såväl en majoritet av kongressen som de fem företagen, som vid tillfället precis gjort en gemensam kvartalsvinst på 34 miljarder dollar.

Barack Obama, som också vill höja skatterna för de som tjänar över 200 000 dollar per år, hoppas däremot att reformen ska falla väljarna i smaken. Särskilt som han betonar att den inte kommer försämra budgetunderskottet, vilket under senaste tiden har varit ett stort skäl till huvudbry bland invånarna.

Chanserna att skatteförändringarna ska gå igenom får dock ses som små. Den allvarliga sprickan som finns i kongressen lär göra att förslaget kommer att nobbas – något som Barack Obama förstås är medveten om, trots att det finns republikanska partimedlemmar som säger sig stödja reformen.

Men nu handlar det framför allt om att driva sin politik för att öka chanserna inför presidentvalet i november och att ta ton på till synes alla möjliga sätt.

De republikanska presidentkandidaterna har också tacklat frågan. Mitt Romney förespråkar en företagsskatt på 25 procent, medan Newt Gingrich vill kapa den till 12,5 procent. Rick Santorum däremot vill slopa den helt för tillverkningsindustrin. Ron Paul vill ha 15 procent i skatt.

Daniel Kederstedt

Wall Street Journal har nyligen pytsat ut en liten story som bland annat rymmer missnöjda och lottlösa aktieägare med stämningarna viftande i handen, världens näst högst värderade företag, pengasugna advokater och ett lurigt rättssystem. Det är en kompott som helt enkelt är lite för bra för att inte återberätta.

Allt började när Exxon Mobil 2009 ingick en uppgörelse om att köpa XTO Energy för 41 miljarder dollar, eller cirka 280 miljarder kronor. Aktieägarna i det sistnämnda företaget var dock allt annat än imponerande. Totalt kontaktades 21 advokatfirmor som dunkade upp hela 16 gruppstämningar på skrivborden hos de båda företagen – främst för att företagen ska ha misslett aktieägarna om affären och att XTO inte slagits för sina aktieägare, som ”bara” fick 25 procents premie i affären.

2010 landade ärendet i en domstol som beslutade att det inte skulle bli tal om ytterligare pengar för aktieägarna. Summan låg alltså fast. Dessutom beslutades det att advokatfirmorna skulle få 4 miljoner dollar för sitt arbete. Men intressant nog stod det att läsa att Exxon Mobil också ingått ett avtal om att betala upp till 8,8 miljoner dollar i advokatkostnader för de målsägande, vilket gjorde att bjässen här alltså kom kom undan med halva summan av vad de tänkt sig.

Påhejat av ivriga advokater valsade ärendet därför vidare för att landa i en appellationsdomstol som – av…eh, låt oss säga en slump? – mer än dubblerade den första summan på 4 miljoner dollar.

Precis som Wall Street Journal påpekar så kan det innan vi går vidare i historien vara läge att, så enkelt som möjligt, förklara hur advokatkostnaderna bestäms i sådana här fall i USA.

I delstater som Texas är det vanligt att en domare först sätter ett riktmärke för utbetalningarna, vilket grundar sig på antalet timmar som advokaterna säger sig ha arbetat och sedan multiplicerar det med en rimlig timlön. Rimligtvis kan man annars tycka att timlönen borde bestämmas innan man börjar arbeta på fallet men så fungerar det alltså inte här.

Totalt sade advokaterna att de hade slitit 7370 timmar – eller totalt 322 dagar – med ärendet. De ville också ha timlöner på mellan 200-845 dollar, vilket i den första domstolen gav en slutsumma på cirka 4 miljoner dollar.

Men i Texas behöver inte ersättningarna stanna där, vilket appellationsdomstolen beslutade sig för att bevisa när ärendet väl kom dit.

Utomstående faktorer kan räknas in, vilket gör att riktmärket kan höjas med så mycket som fyra gånger. I det här fallet valde domaren att ge sig ut på en matematisk ekvation som till punkt och pricka följde advokatfirmornas uppmaning om att multiplicera ersättningen med 2,17 – något som gjorde att de totala avgifterna landade på 8,6 miljoner dollar.

Domstolens motivering kretsade bland annat kring att den tyckte sig sakna bevis för att advokaterna verkligen hade jobbat så lite som de sade i den första rättsinstansen. Ja – lite. Troligtvis hade de ju arbetat mer än så, resonerades det. Och domstolen konstaterade också att advokaterna, som försvaret anlitat, hade gjort ett arbete som var ”exceptional”, eller makalöst bra helt enkelt.

Adderar man sedan diverse utlägg som har beviljats kommer man fram till en summa som nästan är identisk de 8,8 miljoner dollar som Exxon Mobil tidigare gått med på att betala.

Skillnaden: Blott 500 dollar.

Sicket sammanträffande…

För att knyta ihop säcken fick alltså Exxon Mobile visserligen betala några miljoner dollar, men det är en spottstyver i sammanhanget. De är nämligen vinnare på affären eftersom de nu står fria från eventuell fortsatt kritik och stämningar och slipper nya fördröjningar i miljardaffären.

Advokatfirmorna, som arbetade för aktieägarna, är också vinnare eftersom de får ut precis den summa som Exxon Mobil sade sig vara redo att betala. Jackpott och läge för att korka upp Dom perignon-flaskorna.

Aktieägarna fick inte en endaste cent, trots deras advokaters makalösa arbete.

Daniel Kederstedt

Våra vänner på Forbes Magazine är som ni kanske vet lika galna i att knåpa samman listor som Rob Fleming i Nick Hornbys fenomenala roman High Fidelity. Det ska vi förstås dra nytta av, särskilt som börsen är i viloläge idag på grund av Presidents day.

Den senaste listan rör de 20 mäktigaste börs-vd:arna under 40 år och exkluderar därmed alltså 27-årige Mark Zuckerberg, vars åttaåriga Facebook har gått från noll och intet till att inför sin notering beräknas vara värt 100 miljarder dollar.

I topp återfinns istället Larry Page, 38 år gammal, och vars företag har blivit ett verb. Det handlar alltså om Google, var marknadsvärde ligger på 197 miljarder dollar och som under en längre tid har kämpat med att ta fajten med just Facebook. Bland annat lanserade man för bara några månader sedan Google+.

Larry Page är däremot inte särskilt rutinerad på vd-posten. I januari 2011 meddelades att han skulle ta över jobbet från Eric Schmidt – ett byte som sedan fullbordades först i april. Eric Schmidt tilldelades istället rollen som ordförande.  Sedan det i helgen förkunnades att han säljer aktier för 1,5 miljarder dollar i företaget är Eric Schmidts framtid uppe till diskussion. Visserligen sitter han ännu på 2,1 procent av aktierna i företaget (2,8 procent innan försäljningen), men frågan som nu börjat cirkulera är om han är på väg bort för gott från Google.

Andraplatsen på listan tillfaller, intressant nog, Andrew Mason.

Den 31-årige vd:n fick se sitt Groupon kramas sönder och samman inför börsnoteringen. Men väl som publikt företag har det fört en ganska tuff tillvaro, där aktien stundtals varit under noteringsnivån. Företagets affärsmodell att mejla ut rabattkuponger är ifrågasatt eftersom få användare nappar på erbjudandena. Dessutom lyckas företaget inte leverera vinst och har en uppseendeväckande stor personalskara. Idag är över 7000 anställda på företaget som grundades i slutet av 2008.

I alla fall. Här kommer topp 20 ur Forbes ögon:

1: Larry Page, Google (it)
Marknadsvärde: 199,05 miljarder dollar.
Ålder: 38 år.

2: Andrew Mason, Groupon (it)
Marknadsvärde: 12,41 miljarder dollar.
Ålder: 31 år.

3: Kevin Plank, Under Armour (kläder)
Marknadsvärde: 4,27 miljarder dollar.
Ålder: 39 år.

4: Andrew Silvernail, IDEX Corporation (tillverkningsindustri)
Marknadsvärde: 3,54 miljarder dollar.
Ålder: 40 år.

5: Elon Musk, Tesla Motors (fordon)
Marknadsvärde: 3,28 miljarder dollar.
Ålder: 40 år.

6: Mitchell Krebs, Coeur d’Alene Mines (råvaror)
Marknadsvärde: 2,42 miljarder dollar.
Ålder: 40 år.

7: Robert Pera, Ubiquiti Networks (it)
Marknadsvärde: 2,27 miljarder dollar.
Ålder: 33 år.

8: Aaron Jagdfeld, Generac Holdings (energi)
Marknadsvärde: 2,00 miljarder dollar.
Ålder: 40 år.

9: Edward Rosenfeld, Steven Madden (skor)
Marknadsvärde: 1,72 miljarder dollar.
Ålder: 35 år.

10: Mariner Kemper, UMB Financial (finans)
Marknadsvärde: 1,64 miljarder dollar.
Ålder: 39 år.

11: Barry Zyskind, AmTrust Financial Services (finans)
Marknadsvärde: 1,59 miljarder dollar.
Ålder: 40 år.

12: Jose Ramon Mas, MasTec (it-kommunikation)
Marknadsvärde: 1,52 miljarder dollar.
Ålder: 40 år.

13: Michael Reger, Northern Oil & Gas (råvaror)
Marknadsvärde: 1,49 miljarder dollar.
Ålder: 35 år.

14: Justin Hutchens, National Health Investors (fastigheter)
Marknadsvärde: 1,38 miljarder dollar.
Ålder: 37 år.

15: Gregory Frost, Halozyme Therapeutics (läkmedel)
Marknadsvärde: 1,17 miljarder dollar.
Ålder: 40 år.

16: Marcus Ryu, Guidewire Software (it)
Marknadsvärde: 1,13 miljarder dollar.
Ålder: 38 år.

17: John De Meritt, Francesca’s Holdings (detaljhandel)
Marknadsvärde: 1,02 miljarder dollar.
Ålder: 40 år.

18: Spencer Rascoff, Zillow (it specialiserat på info om fastigheter)
Marknadsvärde: 915 miljoner dollar.
Ålder: 36 år.

19: Leonard Tannenbaum, Fifth Street Finance (finans)
Marknadsvärde: 846 miljoner dollar.
Ålder: 40 år.

20: Sardar Biglari, Biglari Holdings (restauranger)
Marknadsvärde: 592 miljoner dollar.
Ålder: 34 år.