Annons
X
Annons
X

Wall Street-bloggen

Daniel Kederstedt

Daniel Kederstedt

När rullgardinen drogs upp för den här bloggen satt jag intryckt i en lägenhet i Soho.

Snön låg tät utanför, bilarna satt fast i drivor utanför fönstret.

I det minimala rum om nio kvadratmeter som var arbetshörna, sovplats och matrum i ett, stod dessutom flera väskor fyllda med kläder.

Ouppackade men som ett tydligt bevis på en ny utmaning i livet – att arbeta som Svenska Dagbladets korrespondent i New York.

Mycket har hänt sedan den där snöfyllda torsdagen i början av januari 2011, men bloggen har alltid levt vidare.

Redan i mitt första inlägg var jag tydlig med ambitionen:

”Här, och i min rapportering i tidningen, kommer inte bara finnas rena företagsnyheter, aktieaffärer och historier om Wall Street-bolagen. Det blir till viss del också den andra sidan av landet – den som omfamnar just Real Estate For Dummies och människorna som försöker hanka sig fram dag för dag.”

656 inlägg senare tycker jag nog också att vi kan konstatera att det överlag har uppfyllts.

Vi har avhandlat bolagsskandaler och Occupy Wall Street, presidentval och långtidsarbetslöshet. Polisiära krav på att Walmarts toppchefer måste sparkas och hur du som vd kan belönas genom att köra företag i botten. Detaljrika dokument om spelet bakom Lehman Brothers kollaps och hur du äter som en äkta Wall Streeter.

För att bara nämna något.

Även om omgivningen idag är annorlunda, såväl utvändigt (sommar på väg mot höst) som invändigt (bor i East Village), så står nu samma väskor packade på nytt.

I veckan lämnar jag New York för att framöver slå mig ner i Stockholm som nyhetschef på SvD Näringsliv. Erik Bergin gör motsatt resa och väntas landa i USA i mitten av september.

Därmed dras också rullgardinen ned för den här bloggen, vilket innebär att jag vill passa på att rikta ett stort tack för att ni har hängt med, kommenterat och förgyllt texterna.

På återseende!

Om bloggen


Daniel Kederstedt är SvD Näringslivs korrespondent i världens ekonomiska huvudstad – New York. Med utgångspunkt från Wall Street rapporteras här om finansvärlden, börserna och det internationella näringslivet.

@kederstedt på Twitter

Senaste inläggen

Daniel Kederstedt

Minns ni Occupy Wall Street?

Klart ni gör.

Den dåligt organiserade rörelsen skapades av en anti-konsumtionsgrupp för att slåss för de 99 procentens rättigheter.

Det är förpassade till historieböckerna för länge sedan. Om Occupy Wall Street hade kämpat vidare hade de däremot suttit med flera hinkar ny ammunition i sin kamp mot de amerikanska orättvisorna.

Den senaste tiden har rymt en mängd positiva inslag. Som att antalet utmätningar på bostadsmarknaden minskar kraftigt. Men där finns också en mängd negativa uppgifter. Som att många av de jobb som kommer tillbaka är lågbetalda och bara på deltid. Som att bankerna är extremt försiktiga med att låna ut centralbankens pengar. Och som att fler än någonsin tar emot matkuponger.

Ny statistik från den amerikanska centralbanken pekar nu på att invånarnas lånebörda ökar ganska drastiskt. Under det andra kvartalet lyfte värdet på billånen med hela 20 procent – den största förändringen sedan 2006. Samtidigt ökade kreditkortsskulderna med 8 miljarder dollar, precis som studentlånen.

Mer pengar att röra sig med och därför större vilja att ta lån?

Långt ifrån säkert. Undersökningar från bland annat Economic Policy Institute talar snarare om motsatsen och attsparkontona hos landets invånare gapar relativt tomma. Ekonomin är fortsatt kärv och allt fler av de som exempelvis tar ett billån anses ha dålig ekonomi.

Vid sidan av finns förstås de 1 procent som Occupy Wall Street försökte slåss mot. Under tiden som många invånare stretar i motvind har de kunnat bygga på sin förmögenhet.

Resultatet?

En ny studie slår fast att gapet har ökat så pass på senare år att USA nu har de största inkomstklyftorna bland världens utvecklade länder.

Sedan 1960 har de 1 procenten dubblerat sin andel av inkomstkakan för att nu ruva på runt 20 procent. Utan tvekan den högsta siffran. Sverige är inte ens i närheten.

Här nedan finns ett diagram från undersökningen. Ju högre upp den röda punkten befinner sig, desto större inkomstklyftor. Ju längre till vänster, desto större skattelättnader har klubbats för de allra rikaste.

Storbritannien har visserligen kapat skatterna mer än USA, men har ändå mindre inkomstklyftor. Förklaringen hittar vi, enligt Economic Policy Institute, hos Wall Street där lönerna närmast exploderat. Allt samtidigt som bankerna kunnat växa sig större med Washingtons goda minne.

grafik

Daniel Kederstedt

Den har klassats som en banditvaluta i Thailand och anses underlätta för pengatvätt.

I USA har en federal domare däremot gett sitt godkännande till den virtuella valutan Bitcoin. Dessutom har skattemyndigheten öppnat upp för att avkräva skatt och finansinspektionen slagit fast att brott som begås med valutan bör hanteras som om det gällde vanliga dollarsedlar.

Men om Bitcoin ska bli en del av vår vardag krävs det inte bara ordning och reda – dessutom måste farhågorna om brott kunna stuvas undan en gång för alla. Så i alla fall finansövervakaren New York State Department of Financial Services (NYSDFS) som nu lämnat in en form av stämning (subpoena) mot valutans alla viktiga aktörer.

NYSDFS, som vill bli den myndighet som övervakar Bitcoin, betonar att ärendet inte innebär att aktörerna har gjort något brottsligt. Istället ses det som ett sätt att håva in information om hur systemet finansieras, att kundernas pengar skyddas och att det inte pågår något fuffens.

Bland de som hamnat i myndighetens skottglugg återfinns riskkapitalisterna Marc Andreessen och Ben Horowitz, Mark Zuckerbergs ärkefiender, tvillingbröderna Cameron and Tyler Winklevoss, samt Google Ventures.

Även om initiativet borde ha tagits för länge sedan – Bitcoin introducerades den 3 januari 2009 – är det att applådera.

Om digitala valutor ska existera måste de övervakas.

Tidigare i år kollapsade till exempel det digitala transaktionssystemet Liberty Reserve, sedan myndigheterna avslöjat att det hade använts för såväl pengatvätt som för att finansiera barnpornografi. Enligt åklagarna har Liberty Reserve genomfört omkring 55 miljoner olagliga transaktioner till ett värde om cirka 40 miljarder svenska kronor – nog för att benämna det som historiens största pengatvättsåtal.

Ärendet involverar 17 länder och det finns kopplingar till Sverige. Förundersökningen visar på ett system där kunderna anonymt har kunnat flytta pengar över hela världen, vilket även ska ha underlättat för narkotikahandel och kreditkortsförfalskning.

Samtidigt måste tryggheten garanteras för de som handlar i Bitcoin. I samband med att NYSDFS nu avkräver aktörerna på information har det avslöjats att det finns allvarliga buggar i dess Android-app. Buggarna underlättar för stöld.

Daniel Kederstedt

Hur USA:s 1 procent har hanterat krisen?

Genom att visa ånger, att en läxa är lärd – och att spara.

En undersökning från American Express Publishing och Harrison Group framträder nu en bild av hur landets mest förmögna sitter på 37 procent av sitt kapital – tre gånger så mycket som 2007.

Samtidigt slår en studie från Bank of America fast att 56 procent av landets miljonärer anser sig ha ”en betydande del” av förmögenheten i kontanter och att bara 16 procent planerar att sätta snurr på pengarna under de närmaste månaderna. 40 procent tror sig dock göra investeringar under de närmaste två åren.

Skälet till försiktigheten handlar alltså om att många tycks ha lärt sig en läxa.

En tredje undersökning, som Spectrum Group står bakom, pekar nämligen på att många av de mest förmögna ångrar hur de agerade under krisen och att de inför densamma inte hade lagt undan tillräckligt med pengar. Dessutom hörs beklagande och självömkande toner om att de inte gjort tillräckligt med research kring sina investeringar.

Den försiktiga attityden till trots rör sig exempelvis börserna på rekordnivåer. Som en förklaring finns troligtvis ett stimulansberoende som en konsekvens av centralbankens enorma stimulanser.

Men medan tonen överlag är hoppfull bland de 1 procenten så låter det annorlunda bland många av landets övriga invånare, de 99 procenten på Main Street.

Visserligen syns en hel del förbättringar, men många siffror fortsätter att tynga.

Än idag tar exempelvis rekordmånga emot matkuponger – 47,6 miljoner vilket ska ställas mot 2007 års 26,5 miljoner. Dessutom har 26 procent av alla bolånetagare skulder som överstiger värdet på deras investeringar. Allt samtidigt som arbetslösheten biter sig fast på skyhöga nivåer och centralbankens stimulanspengar har svårt att nå ut till Main Street.

Skälet?

Även bankerna föredrar att ruva på en betydande del av pengarna.

Daniel Kederstedt

Han svindlade bort upp emot 65 miljarder dollar och låstes in på ett av landets mer trevliga fängelser i 150 år.

Soppan kring Bernie Madoff slutar däremot inte puttra.

Svindlaren har länge hävdat att han agerade ensam. Men sedan domen föll 2009 har han pekat ut banker och hedgefonder som medskyldiga. Dessutom har 13 personer åtalats för att ha varit involverade i en av de största finansskandalerna världen någonsin skådat.

Den 7 oktober kommer fem av dem – tre män, två kvinnor – att ställas inför rätta i New York. En av de åtalade ska enligt åklagaren ha håvat in mer än 14 miljoner dollar på förskingringen. Samtliga fem hävdar att de är oskyldiga.

Nu har åklagaren valt att komplettera åtalet med nya uppgifter som är så pass snaskiga att det fått tabloiderna att tugga fradga.

Så här skriver exempelvis New York Post:

”Ponzi fiend Bernie Madoff was personally enmeshed in a workplace “love triangle” and presided over a sexual cesspool where key staffers ripped off victims and each other’s clothes with equal abandon, according to the shocking Manhattan federal court filing.

The behavior at Club Bernie was so inflammatory, that it’s the feds who are asking that jurors be barred from hearing details when Madoff’s former secretary and four other staffers face trial in the record $64 billion rip-off.”

En mer strikt och korrekt version låter så här: Fyra av de fem åtalade personerna ska vid något tillfälle ha haft sexuella förbindelser med någon av de andra eller med företagets kunder. Den gifte Bernie Madoff ska själv ha varit involverad i en ”kärlekstriangel.” Alla ska alltså ha vetat om superbluffen.

Eric Breslin, som försvarar en av de åtalade, kallar uppgifterna för märkliga. Åklagaren hoppas att de ska fungera som ytterligare tyngd i bevisningen mot de fem åtalade.

Daniel Kederstedt

Idag duggar skandalerna så tätt att det ens är omöjligt att hålla reda på dem såvida du inte för bok.

Bank of America, Goldman Sachs, JP Morgan Chase… Alla är de tre typexempel på finanshus som anklagats om brott och felaktigheter, som strax därefter ingått uppgörelser i vilka de slipper medge felaktigheter och därefter kan låtsas som ingenting.

I den skeva värld som vi lever i idag har finansskandaler blivit business as usual.

Att finansvärlden lever enligt andra principer än omvärlden är tydligt. Det får nog ockås ses som ett av huvudskälen till att den mest kritiserade banken av dem alla, JP Morgan Chase, ännu inte tvingats göra sig sig av med sin vd och ordförande, Jamie Dimon.

Har det inte varit derivatförluster för 6 miljarder dollar, att banken försökt föra politiker och myndigheter bakom ljuset eller ljugit om kvaliteten i sina bolåneprodukter, så har det handlat om manipulationer av energimarknaden, vetskap om Bernie Madoffs superbluff eller liborskandalen.

För att bara nämna något.

Från marknaden ekar frågan om ”Who cares?” även när rapporter skriker ut varningssignaler om att bankens riskhantering är bortom kontroll.

Visserligen har det synts ett antal nedgångar. Men överlag handlar det, likt Huffington Post noterar i en grafik, om inget annat än ett styrkebesked. Från bottennivån sommaren 2012 har aktien lyft runt 77 procent. Det här är ungefär hur det har sett ut när det uppdagats att banken fastnat i några av skandalerna.

JP Morgan

Daniel Kederstedt

Från politikernas älskling till bespottad, blåslagen och ansatt.

Nu kommer nästa bakslag för USA:s största bank sett till tillgångar.

I nya dokument avslöjar JP Morgan Chase att justitiedepartementet riktar brottsmisstankar mot banken och som tycks kunna leda ända in i rättssalen. I fokus återfinns åren 2005-2007, det vill säga uppbyggnaden till finanskrisen, och hur aktören förpackade usla bolånepapper och sålde dem vidare med högsta betyg.

Att banken är skyldigt är en av finansvärldens sämst bevarade hemligheter – otaliga studier, vittnesmål och texter har tidigare visat på en och samma sak. Ändå har föga lite gjorts för att hålla dem ansvariga. Samma slutsats om skuld drar för övrigt även civila utredare i ett liknande ärende som utspelar sig på den amerikanska västkusten.

Nyheten kommer bara dagar efter att Barack Obama återigen lovat att hålla Wall Street ansvarigt för krisen. Det kan behövas. Exempelvis har finansinspektionen enbart håvat in 2,7 miljarder dollar hittills för en kris som beräknas ha kostat 14 000 miljarder dollar. Väldigt få, om ens nästan någon, har hållits ansvariga för vad som hände även om finansinspektionen nyligen tog en seger när de lyckades fälla en Goldman Sachs-handlare på sex punkter för bedrägeri.

När justitiedepartementet nu ger sig på JP Morgan Chase signalerar det förhoppningsvis något av en nystart

En av de största källorna att håva kritik ur när det kommer till finanskrisens efterspel är hur få formella brottsanklagelser som har riktats mot finansaktörerna och än färre ärenden än så hamnat i domstol. Att det riktas brottsanklagelser kring just bolåneprodukterna är närmast unikt. Men JP Morgan Chase var långt ifrån den enda som ägnade sig åt att förpacka om dåliga bolån och sälja dem vidare – fler liknande attacker borde vara att vänta istället för att, som Bank of America nyss fick känna av, skicka ut stämningar.

Samtidigt finns goda skäl att på nytt angripa ratinginstituten. De gjorde inte sitt jobb när de automatiskt gav bankernas bolåneprodukter högsta betyg och inte genomskådade vad som försiggick.

Jamie Dimon, vd på JP Morgan Chase, var tidigare politikernas favorit-vd på Wall Street Street sedan han lyckats styra banken undan några krisens största smällar. Nu har situationen förändrats radikalt. Idag har storbanken tvingats avsätta hela 6,8 miljarder dollar för att tackla de rättsliga ärenden som riktas mot banken. Totalt utreds/stäms de nu av åtta statliga myndigheter, en statsåklagare och två EU-länder.

Daniel Kederstedt

Närmare fem år har passerat sedan skattebetalarna tvingades pumpa in 1300 miljarder kronor i Fannie Mae och Freddie Mac. Nu vill Barack Obama resa deras gravstenar. Klarar bostadsmarknaden av en så pass drastisk händelse?

En del av nödpengarna har återbetalats. Men ännu är 2008 års räddning av de två statliga bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac ett illrött minustecken.

Om dagens utveckling håller i sig beräknas de två enheterna vara helt skuldfria först 2019

Under en längre tid har det framförts krav i kongressen om att staten bör frigöra sig från Fannie Mae och Freddie Mac. 2011 förklarade finansminister Timothy Geithner också att en nedmontering kunde vara på väg att hända.

President Barack Obama har däremot valt en tyst politik kring bostadsmarknadens största frågetecken. Det syntes inte minst under presidentvalet, Fannie Mae och Freddie Mac var en förvånansvärt kraftigt negligerad fråga.

Tydligt sporrad av den senaste tidens positiva utveckling på bostadsmarknaden har Barack Obama nu bytt taktik och börjat staka ut framtiden.

Framöver bör de privata långivarna fungera som bostadsmarknadens ryggrad – bland dem lokala aktörer som behandlar kunderna som grannar istället för siffror. Statens roll ska minska kraftigt och stödpaketens tid i stort vara förbi. Den inblandning som staten främst ska ägna sig åt ska ske via Federal Housing Administration, vars uppdrag det exempelvis blir att ta hand om de invånare som har en nedsvärtad ekonomisk historik.

Flera experter ryckte genast ut för att visa sin uppmuntran. En nedmontering av Fannie Mae och Freddie Mac behöver inte alls ge särskilt stora konsekvenser på bostadsmarknaden, lät det.

Inte nödvändigtvis – men kanske troligtvis.

Den amerikanska bostadsmarknaden är en koloss värd runt 10 000 miljarder dollar. Att göra sig kvitt Fannie Mae och Freddie Mac är att göra om allt från grunden.

Fannie Mae och Freddie Mac må vara bespottade för räddning undan konkurs och hur de ens hamnade i den situationen. Men det förändrar inte det faktum att de idag är livsviktiga aktörer på bostadsmarknaden. Utan duons existens hade återhämtningen inte varit ens en tillstymmelse så positiv som den är idag.

Fannie Mae och Freddie Mac ger inga lån själva. Istället köper de bolån för att förse marknaden med likviditet, stabilitet och lägre räntor – sammanfattningsvis fungera som ett slags smörjmedel. Allt har resulterat i en situation där de privatägda aktörerna tryggt kunnat luta sig mot en slags statlig garanti.

Idag står Fannie Mae och Freddie Mac bakom runt två tredjedelar av alla amerikanska bolån. Under den senaste tiden – när de privata aktörerna visat sig vara väldigt skeptiska till att ta risker på Main Street – har siffran legat högre än så, runt 80 procent.

Barack Obamas förslag kommer med krav. Däribland att den marknadsdominerande 30-åriga fasträntan måste leva vidare hos de privata finanshusen. Den ligger idag på runt 4 procent.

Dessutom måste de privata bolagen framöver betala en avgift till staten. Den ska fungera som en slags krockkudde nästa gång bostadsmarknaden slår bakut med full kraft och aktörernas egen finansiella kraft ebbar ut.

Enligt presidenten kommer det att garantera skattebetalarna från nya räddningsinsatser.

De riskerar likväl att få ta en tuff smäll.

Om skattebetalarnas uppbackning försvinner innebär det att finansbolagens risk ökar. Dessutom tillkommer alltså en avgift. De privatägda aktörerna lär givetvis se till att kunna kompensera för förändringarna.

Analytiker hos ratinginstitutet Moodys skissade snabbt fram att räntan på det 30-åriga lånet till en början bör stiga med minst 0,5 procentenheter om Fannie Mae och Freddie Mac försvinner. Samtidigt väntas kraven höjas på såväl handpenning som kredithistorik. Det kan mycket väl bli mer än så.

Om Barack Obamas förslag ska förverkligas krävs inte bara att notan för bolånetagarna inte får skena. Dessutom måste marknaden få ett nytt smörjmedel och möjligheterna till bostadslån inte försämras. Redan som det ser ut idag är finanshusen väldigt svårflörtade när det handlar om att ta risker med landets invånare.

Daniel Kederstedt

Han har arbetat i närmare åtta år med att släcka bränder och överlag varit lyckosam. Särskilt som krisen utvecklats värre än vad många hade kunnat tro. Men än idag – fyra år efter att USA officiellt sett lämnade recessionen – fortsätter det att pyra i den amerikanska ekonomin.

När centralbankchefen Ben Bernankes mandat nu är på väg att ta slut – han lämnar sin tjänst i början av nästa år – gäller det för president Barack Obama att agera varsamt.

Mycket talar för att valet antingen faller på Janet Yellen, idag vice centralbankschef, eller Larry Summers, ekonomisk topprådgivare åt presidenten och finansminister mellan 1999-2001.

Meritförteckningarna talar om att de båda är väldigt lämpade för tjänsten. Utnämningen av någon av dem skulle också applåderas av såväl marknaden som politikerna. Men samtidigt finns andra aspekter att väga in och för Barack Obama borde det vara att hitta den som har hårdast nypor och i alla väder är tydlig i sin kommunikation.

Här har Ben Bernanke stundtals misslyckats.

Barack Obama har tidigare slagit fast att den nya centralbankschefen alltid måste tänka på vad som är bäst för de vanliga invånarna på Main Street. Men likväl måste han eller hon också se till att aldrig ignorera Wall Street och skjuta över allt ansvar på andra statliga organisationer.

Inför krisen fanns en uppfattning inom finansvärlden om att den reglerade sig bäst själv. Liknande tongångar har hörts på senare år. Allt samtidigt som storreformen Dodd-Frank, som ska garantera att Main Street aldrig mer behöver rädda Wall Street, tappar i kraft till följd av bland annat lobbypengar.

Vi vet sedan länge att det inte stämmer att Wall Street granskar sig själv särskilt bra. Det dyker ständigt upp nya skandaler – allra senast idag anklagas Goldman Sachs för att ha manipulerat aluminiumpriserna.

Centralbanken måste använda alla till buds stående medel för att släcka bränderna. Bostadskraschen som föranledde krisen var ett tydligt exempel på när det inte skedde. Istället för att exempelvis försöka stävja de förödande företeelser som syntes på lånemarknaden satt centralbanken relativt tyst vid sidan av. Idag tvingar de bankerna att genomgå stresstest, men de genomförs av bankerna själva.

Samtidigt handlar mycket om kommunikation, såväl inåt som utåt.

Med en förlamad kongress har Ben Bernanke otaliga gånger klagat högljutt över att centralbanken inte kan göra allt självt, att den behöver politikernas hjälp. Givetvis korrekt. Men har Ben Bernanke gjort det bästa av situationen?

Den nya centralbankschefen borde än tydligare leda och staka ut en riktning som ingjuter mod i ekonomin. Idag sitter vi med ett mellanting där centralbanken helst inte vill säga för mycket om någonting.

Det är förvånande.

Under en stor del av Ben Bernankes tid som chef på Federal Reserve har det predikats om öppenhet och tydliga besked. Sedan ett par månader tillbaka tycks det vara helt glömt.

När Ben Bernanke för första gången talade om att trappa ned de senaste årens gigantiska stödköp sparkade marknaderna bakut. Först när Federal Reserve försökte släta över uttalandet och konstaterade att allt faktiskt kan hända framöver – till och med att stimulanserna kan öka – kom lugnet tillbaka. Marknaderna, som avslöjades som stimulansberoende, har haft goda tider ända sedan dess. Idag rör sig flera aktieindex på sina högsta nivåer någonsin.

Idag är det flesta förvirrade om framtiden.

Om det trots allt visar sig att stödköpen minskar inom kort, eventuellt redan i september, är det möjligt att vi plötsligt sitter med ytterligare en flykt från marknaden. Bakslag kan vara att vänta även inom ekonomin där exempelvis näringslivet skrinlägger sina nyanställningar.

Det är svårare att vara rak med dåliga nyheter. Men att ge tydliga förvarningar är ett jobb som måste göras när det handlar om att minimera risken för obehagliga konsekvenser. Särskilt för världens viktigaste centralbank.

Daniel Kederstedt

Från 7,6 procent till 7,4 procent – den amerikanska arbetsmarknaden förbättras i en rasande takt.

Eller?

För ett år sedan stod den officiella arbetslösheten som fastkörd på 8,2 procent – idag har den funnit fäste på 7,4 procent. Utvecklingen är till synes stark. Men en ganska betydande del av förbättringen kom från dagens inte helt övertygane rapport från arbetsmarknadsmyndigheten Bureau of Labor Statistics.

Visserligen finns där inga katastrofsiffror. Men det rör sig för den skull inte heller om något styrkebesked. 164 000 nya jobb under den senaste månaden är en skaplig nivå – så också att snittet för det senaste kvartalet som nu skrivs till 174 000. Men på det stora hela är problemen så pass allvarliga att de utklassar det positiva.

Bland dessa syns att den genomsnittliga timersättningen minskar, likaså snittet för arbetade timmar. Dessutom ingår allt färre i arbetskraften – 0,3 procentenheter färre jämfört med ett år tidigare – och fler har slutat leta efter jobb.

En anledning är oftast att det är så pass uppgivna om att finna ett nytt jobb att de helt enkelt inte längre tycker att det är mödan värt. Därmed exkluderas de ur beräkningarna – en bidragande orsak till att arbetslöshetsnivån förbättras. Vanligtvis sägs att över 200 000 nya jobb behövs varje månad för att ha fullgod effekt på arbetsmarknaden.

Gårdagens siffror fungerar återigen som bränsle för diskussionen om den framtida amerikanska penningpolitiken.

Med en situation där invånarna är uppgivna om att ens finna jobb kan det bli svårt att få ned den officiella arbetslösheten till 6,5 procent – ett uttalat mål från centralbanken innan det kan bli aktuellt att lyfta styrräntan ur bottenspannet 0-0,25 procent.

Tidigast i september väntas centralbanken börja skära ner på sina obligationsköp. I dag pumpar Federal Reserve in 85 miljarder dollar i månaden i ekonomin. Utöver detta har två tidigare stödprogram lanserats sedan krisen, vilket har sett till att trefaldiga centralbankens balansräkning, som nu uppgår till närmare 24 000 miljarder kronor.

Trots de tunga stimulanserna gick det tidigare i veckan att skönja missnöje när centralbankens räntegrupp, FOMC, släppte en uppdaterad ränteprognos. Istället för, som tidigare, i måttlig takt ansågs nu ekonomin expandera i blygsam takt.

Uttalandet kom strax efter att nya BNP-siffror, av blandad karaktär, presenterats. Medan den första beräkningen visade att landets ekonomi växte oväntat mycket under det andra kvartalet – 1,7 procent plus i beräknad årstakt, ställt mot förväntade 1,0 procent – reviderades det första kvartalet ned kraftigt. Från 1,8 procent till 1,1 procent.

Igår kom dock positiva siffror i form av inköpschefsindex, vilka för juli månad landade på 55,4 – den högsta nivån sedan i juni 2011. Ett indexvärde över 50 indikerar tillväxt. Under fredagen släpptes siffror över orderingången i USA:s industri som däremot agerade sänke. Lyftet på 1,5 procent i juni, jämfört med månaden innan, var 0,8 procentenheter lägre än väntat.

Siffror likt dessa dissekeras in i minsta detalj av marknaden i ett försök att fastställa mer exakt när nedmonteringen av stimulanserna ska förverkligas. Att marknaden är på helspänn kan vi utgå ifrån.

När centralbankschefen för första gången yppade möjligheten om en nedtrappning sjönk börserna kraftigt. Några lugnande ord senare, och troligtvis van vid tanken och på väg att förbereda sig, återhämtade sig börserna. Tidigare i veckan nådde såväl Dow Jones-index som S&P500 nya all time high-nivåer.

Att marknaden har blivit stimulansberoende tycks de flesta överens om. Strax efter att dagens jobbsiffror presenterats sammanfattade Todd Schoenberger, fondförvaltare på Landcolt Capital i New York, den syn som många bortom politikerkretsar och Main Street delar med honom:

– För Wall Street är det här förträffliga nyheter. Dålig tillväxt innebär att Fed kommer att fortsätta med sina åtgärder och senarelägga nedtrappningen av sitt stödköpsprogram.