Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

I dagens krönika går jag in i diskussionen som startade med Erik Wallrups artikel om bristen på tänkande höger på SvD Kultur den 8 februari. Hans artikel finns här. Jag uppehåller mig dock mest vid några kommentarer som Johan Lundberg har gjort på Axessbloggen (framför allt här och här) utifrån Lennart Berntsons kommentar på SvD Kultur.

Johan Lundberg har också skrivit i SvD-debatten. Det har även Magnus Eriksson och Roland Poirier Martinsson gjort. Förhoppningsvis kommer det mera.

PJ Anders Linder

Axess’ Johan Lundberg tar rygg på Lennart Berntson i ett spänstigt inlägg. Det handlar om konservatismdebatten som startades av Erik Wallrup den 8 februari.

Wallrup anser att högerdebatten är torftig. Berntson kontrar med att gårdagens förstockade konservatism numera företräds av den nyreaktionära vänstern (upplysningskritik, politisering av forskningen, protektionism, antiamerikanism, antisemitism). ”Klockrent”, menar Lundberg och för ett intressant resonemang om man inte kan se dagens konservatism som den sanna förvaltaren av arvet från upplysningen: ”Läser man dåtidens upplysningsfilosofer i relation till dagens vänsterliberaler och ateister så framstår upplysningsfilosoferna också snarast som företrädare för en balanserad kulturkonservatism.”

Han fortsätter: ”Överlag kan man säga att upplysningsfilosoferna inte såg den ideala människan som alltigenom autonom utan tvärtom som komplext sammantvinnad med människor i det förflutna. Det var till exempel en självklarhet att det kritiska tänkandet skulle baseras på traditionens grund.”

Lundberg har rätt i mycket, men diskussionen går vilse om man inte gör finare definitioner av ”konservatism” och ”upplysning”. I mina ögon finns det både förnämliga och förfärliga traditioner bakom rubrikerna, och man måste klargöra vad det är man syftar på.

”Konservatism” kan vara kontinental legitimism och auktoritetstro, som vördar överheten och status quo och fruktar friheten och utvecklingen. Men ”konservatism” kan också bygga på ödmjuk insikt om människans ofullkomlighet och bejaka friheten och en förändring som sker styckevis och delt så att misstag kan justeras och samhället lära av en mångfald erfarenheter.

”Upplysning” kan vara kärleken till vetenskapen och dess befriande kraft, viljan att utsträcka fri- och rättigheterna och kunskapen till alla människor och insikten om att gamla maktförhållanden inte är huggna i sten utan att samhället kan förändras så att alla blir friare och får det bättre. Men ”upplysning” kan också betyda skrivbordsrationalistiskt övermod och principrytteri, en vilja att upprätta grandiosa planer och befria människorna om det så ska kosta dem livet; den upplysningen gestaltas på ett fenomenalt fint sätt i inledningen av Wajdas film Danton, där en gosse får stryk när han misslyckats med att lära sig deklarationen om de mänskliga rättigheterna utantill….

Övermaktens konservatism och övermodets upplysning – Metternichs och Robespierres traditioner – har föga att erbjuda oss i dag. Ödmjukhetens konservatism i förening med med ödmjukhetens upplysning är däremot en utomordentligt attraktiv kombination. Vill man göra det enkelt för sig kan man tala om den anglosaxiska upplysningen, men riktigt så enkelt är det förstås inte. Adam Smith och David Hume hör visserligen till den här traditionen, liksom James Madison, men det gör även en fransman som Bastiat och så småningom tyskar som Wilhelm Röpke och Ludwig Erhard. Och, skulle man nog kunna hävda, även en Irlandsfödd engelsman (!?) som Edmund Burke: Han var starkt kritisk till franska revolutionen, men han gillade den traditionsburna friheten och Adam Smiths idéer, och han var ingen kompromisslös apologet för överheten. (Han bejakade den amerikanska revolutionen och vände sig mot maktmissbruk i Indien.) Jag tycker att Berntson i en annars tänkvärd artikel är alltför snabb med att placera honom i fel läger.

Upplyst konservatism? Liberal konservatism! Jag är med.

PJ Anders Linder

Ex-riksdagsledamoten Birgitta Wistrand (M) och statsvetaren Jørgen Elklit har en gemensam artikel i dagen Politiken, där de menar att svenska val inte håller en acceptabel internationell standard.

Argumenten är två: Dels är det svårt för nya partier att få sina valsedlar tryckta och distribuerade; det förekommer att väljar inte hittar valsedlar för det parti man skulle vilja rösta på. Dels utgör valsedelsutdelningen utanför vallokalerna en subtil påtryckning på väljarna. Valkretsarna är små och det är inte osannolikt att man känner valarbetarna och man sänder som väljare en signal vare sig man tackar ja eller nej till en valsedel.

PJ Anders Linder

Dagens ledare i Dagens Arena är en fin påminnelse om varför Dagens Arena, till skillnad från tidskriften Arena, uppskattas av hårdvänstern i kretsen kring Tvärdrag (”sektvänstern” som Helle Klein kallar Daniel Suhonen och Dan Josefsson.

Den här gången handlar det om att företagarnas organisationer är urdåliga företrädare för företagarna i Sverige? Varför? Jo, därför att organisationerna tycker som företagarna och inte som Dagens Arena. Organisationerna borde engagera sig för ”ett starkt välfärdssamhälle” och inte vara mot Las, för Las är inget problem – ja, enligt Dagens Arena alltså. Att företagarna ständigt lyfter fram arbetsrätten som ett av de mest angelägna reformområdena verkar helt ha undgått ledarskribenten, liksom att man kan vara för en god välfärd utan att älska världens högsta skatter.

Dagens Arena hävdar också att MP och V (!) har ”de bästa politiska förslagen” för företagare. Detta eftersom två skattesänkningsförslag från partierna kom högst på listan i en undersökning, som gjordes av Företagarna, där företagare fick rösta på bästa förslag från respektive parti. Nu vill vi bara att Dagens Arena ska ställa sig bakom de båda kraven och börja driva kraftigt sänkta löneskatter…

Om man inte talar om enstaka förslag utan om företagarpolitiken sammantaget blir bilden lite annan än den som Dagens Arena talar om. MP och V har marginellt stöd bland Sveriges företagare – liksom S – och Alliansen har en förkrossande majoritet. Hur kan det komma sig? Är Företagarsverige uppsnurrat av de lömska direktörerna i organisationerna?

Skulle inte tro det.

Vad sägs om att Dagens Arena börjar göra just det som man föreslår i dagens ledare: ”Ta företagare på allvar.”

PJ Anders Linder

”M-härva sänker Reinfeldt”, skriver Dagens Nyheter. Well….

Det är PR-byrån Westander som beställt en mätning där människor får ange om de har störst förtroende för Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin som statsminister. I november blev resultatet 61-21 i Reinfeldts favör, nu i februari blir motsvarande resultat 56-26. All right, det är en minskning, men efter den minskningen är avståndet 30 procentenheter. Om detta är en sänkning lär väl hela Partiledarsverige böna och be om att bli sänkt.

Westander spekulerar i att ”sänkningen” beror på ”M-härvan” kring provvalet i Stockholmsmoderaterna, men det är en förhastad slutsats. Jag har jämfört februarimätningen med mätningen i november och vad som har hänt är att Reinfeldt har gått tillbaka några procentenheter i praktiskt taget alla undergrupper: män, kvinnor, unga,äldre. Just i gruppen stockholmare, däremot, där tillbakagången borde vara särskilt svår ifall Westander har rätt, går Reinfeldt faktiskt fram några procent.

Vad man kan se är att Reinfeldt går tillbaka lite extra i grupper som LO-medlemmar och arbetare. Valet närmar sig, temperaturen stiger och gamla mönster gör sig påminda. Det är samma sorts fenomen som man ser när de borgerliga tar in på De rödgröna.

Fast en skillnad finns det förstås: I blockstriden leder de Rödgröna med 2-3 procentenheter. I förtroendestriden leder Reinfeldt med 30. Det ska bli intressant att se vad den senare differensen får för konsekvenser för den förra.

PJ Anders Linder

Det är ingen vacker Sverigebild som tecknas i denna artikel i The Sunday Times. ”Jews leave Swedish city after sharp rise in anti-Semitic hate crimes”, lyder rubriken. Reportern Nick Meo har besökt Malmö och berättar att den hätska stämningen har fått cirka 30 judiska familjer att flytta.

En ung advokat flyttar till Israel med familjen i april. Nick Meo citerar honom: ”Malmo has really changed in the past year. I am optimistic by nature, but I have no faith in a future here for my children. There is definitely a threat.”

Han och hans hustru hade övervägt Stockholm men så blev det inte: ”We decided not to because in five years time I think it will be just as bad there.”

Svenska politiker och myndigheter måste göra allt vad de kan för att ge honom fel på den punkten, och vad situationen i Malmö anbelangar har man inga fem år på sig. Det måste bli bättring NU!

PS! Mats Odell har uppenbarligen engagerat sig i frågan. Måtte han få sällskap av fler. (Tack, Harald, för tips.)

PJ Anders Linder

Smålandspostens Martin Tunström uppmärksammar att Palmecentrets medarbetare i Gaza blivit utsatt för hot av beväpnade företrädare för Hamas och fått en dator stulen. Palmecentret berättar vad som har hänt i en kommentar på sin hemsida. Man undrar hur mycket mer som ska behöva hända och hur lång tid ska det behöva dröja innan övriga delar av den svenska vänstern börjar se på Hamas med lite nyktrare blick?

PJ Anders Linder

”De senaste veckornas politiska debatter har stärkt Moderaterna”, skriver Novus Opinion i analysen av sin februarimätning som kom nu på morgonen. M ökar från 26,1 till 29,4 procent, vilket är statistiskt signifikant.

I dessa dagar av upphetsad rapportering om medlemsvärvningen inom M måste det vara extra uppmuntrande med en signal om att man går fram när man får chans att prata politik.

Skillnaden mellan blocken minskar från 9,9 procentenheter i januari till 4,7 procentenheter i februari. Miljöpartiet kommr ner till mänskligare 9,5 procent från 11,3 procent i januari. Den minskningen är inte statistiskt säker, men det var å andra sidan inte ökningen mellan december och januari heller. Jag vågar mig på spekulationen att det har funnits en Köpenhamnseffekt i MP-siffrorna – partiet ökar när miljön är särskilt på tapeten – som kommer att klinga av nu i vår.

En del av dessa MP-väljare måste erövras av Centern om det ska gå bra för Alliansen i höst., men tecknen på C-framgångar är än så länge mycket begränsade. I dagens mätning minskar snarare än ökar C: från 5,2 till 4,3 procent. Inte statistiskt säkerställt – men psykologiskt…..

PJ Anders Linder

Ekonomihögskolan vid Lunds universitet kallar förre skatteministern och moderatledaren och nuvarande riksgäldsdirektören Bo Lundgren till hedersdoktor. Motiveringen ser ut så här:

Sin mest uppmärksammade insats gjorde han som skatteminister då han fick det tidiga 1990-talets bankkris på sitt bord. Hanteringen av denna kris var enligt de flesta bedömare framgångsrik och har tjänat som föredöme i hanteringen av liknande kriser på andra håll. Bo Lundgrens erfarenheter från denna tid har gjort honom till en efterfrågad rådgivare och kommentator, nationellt och internationellt, under de senaste årens finansiella kris. Dessa erfarenheter är i hög grad relevanta för verksamheten vid Ekonomihögskolan.

Bo Lundgren rosade inte marknaden som partiledare, men hans hantering av finanskrisen vid 1990-talets början har blivit stilbildande och såvitt jag kan bedöma är han en både skicklig och uppskattad chef för Riksgälden. Han är väl förtjänt av sitt hedersdoktorat – och det känns inte konstigt att han får det i ekonomi snarare än i statsvetenskap….

PJ Anders Linder

Valet närmar sig och med det …. trumvirvel….de politiska kampanjsångerna. De flesta förfärliga, en del genanta på Friggebo-goes-to-Rinkeby-nivå.

Fast det här smakprovet, från ett Storbritannien som också har val i år, är glatt bisarrt och några snäpp mindre outhärdligt än genomsnittet: ”There’s no one as Irish as Dave Cameron”. Det börjar sådär men animationen är värd att vänta in. Men Erik Ullenhag, glöm den lika fort som du fick syn på den!