Annons

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Axess’ Johan Lundberg tar rygg på Lennart Berntson i ett spänstigt inlägg. Det handlar om konservatismdebatten som startades av Erik Wallrup den 8 februari.

Wallrup anser att högerdebatten är torftig. Berntson kontrar med att gårdagens förstockade konservatism numera företräds av den nyreaktionära vänstern (upplysningskritik, politisering av forskningen, protektionism, antiamerikanism, antisemitism). ”Klockrent”, menar Lundberg och för ett intressant resonemang om man inte kan se dagens konservatism som den sanna förvaltaren av arvet från upplysningen: ”Läser man dåtidens upplysningsfilosofer i relation till dagens vänsterliberaler och ateister så framstår upplysningsfilosoferna också snarast som företrädare för en balanserad kulturkonservatism.”

Han fortsätter: ”Överlag kan man säga att upplysningsfilosoferna inte såg den ideala människan som alltigenom autonom utan tvärtom som komplext sammantvinnad med människor i det förflutna. Det var till exempel en självklarhet att det kritiska tänkandet skulle baseras på traditionens grund.”

Lundberg har rätt i mycket, men diskussionen går vilse om man inte gör finare definitioner av ”konservatism” och ”upplysning”. I mina ögon finns det både förnämliga och förfärliga traditioner bakom rubrikerna, och man måste klargöra vad det är man syftar på.

”Konservatism” kan vara kontinental legitimism och auktoritetstro, som vördar överheten och status quo och fruktar friheten och utvecklingen. Men ”konservatism” kan också bygga på ödmjuk insikt om människans ofullkomlighet och bejaka friheten och en förändring som sker styckevis och delt så att misstag kan justeras och samhället lära av en mångfald erfarenheter.

”Upplysning” kan vara kärleken till vetenskapen och dess befriande kraft, viljan att utsträcka fri- och rättigheterna och kunskapen till alla människor och insikten om att gamla maktförhållanden inte är huggna i sten utan att samhället kan förändras så att alla blir friare och får det bättre. Men ”upplysning” kan också betyda skrivbordsrationalistiskt övermod och principrytteri, en vilja att upprätta grandiosa planer och befria människorna om det så ska kosta dem livet; den upplysningen gestaltas på ett fenomenalt fint sätt i inledningen av Wajdas film Danton, där en gosse får stryk när han misslyckats med att lära sig deklarationen om de mänskliga rättigheterna utantill….

Övermaktens konservatism och övermodets upplysning – Metternichs och Robespierres traditioner – har föga att erbjuda oss i dag. Ödmjukhetens konservatism i förening med med ödmjukhetens upplysning är däremot en utomordentligt attraktiv kombination. Vill man göra det enkelt för sig kan man tala om den anglosaxiska upplysningen, men riktigt så enkelt är det förstås inte. Adam Smith och David Hume hör visserligen till den här traditionen, liksom James Madison, men det gör även en fransman som Bastiat och så småningom tyskar som Wilhelm Röpke och Ludwig Erhard. Och, skulle man nog kunna hävda, även en Irlandsfödd engelsman (!?) som Edmund Burke: Han var starkt kritisk till franska revolutionen, men han gillade den traditionsburna friheten och Adam Smiths idéer, och han var ingen kompromisslös apologet för överheten. (Han bejakade den amerikanska revolutionen och vände sig mot maktmissbruk i Indien.) Jag tycker att Berntson i en annars tänkvärd artikel är alltför snabb med att placera honom i fel läger.

Upplyst konservatism? Liberal konservatism! Jag är med.