Annons

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Jag har ju kommit att intressera mig en del för Japan: världens näst största ekonomi och en alltmer betydelsefull militär makt som på ett märkligt sätt går under den mediala radarn i Sverige.

Där händer saker.

Häromveckan avgick plötsligt premiärministern Shinzo Abe efter att ha suttit mindre än ett år. Han började som ungt (52) framtidsnamn och var den som skulle fortsätta den remarkable Junichiro Koizumi reformpolitik.

Så här ett år senare ligger han på sjukhus för överansträngning, och i dag blev det klart att den som tar över som ledare för LDP (och därmed som premiärminister) blir den grå eminensen Yasuo Fukuda. Där Koizumi var tydlig med att han satte reformpolitiken för sitt eget partis väl och ve satsar LDP nu på en trygg kraft, som ska lugna väljare och förtroendevalda och få allting att rulla på i mer välkända banor. ”Tillbaka till 70-talet” är en vanlig kommentar.

Fukuda är drygt 70, har en lång partikarriär och är inte känd för att hysa några starka ideologiska övertygelser. I utrikespolitiken anses han ganska duvaktig, obenägen till bråk med Nordkorea och angelägen om harmoni i relationerna med Kina.

Men det blir förstås ändå inget tillbaka till 70-talet. Vad Koizumi gjorde var att tala öppet och offensivt om förändringar som ändå ligger i korten, ungefär som avreglering och låginflationspolitik låg i korten för Sveriges del under slutet av 1980-talet. Fukuda må brinna sådär lagom för att trimma statsbudgeten, liberalisera handel och arbetsmarknad och för att trassla sig fram till en ny säkerhetspolitik där Japan kan spela en mer aktiv roll inom världssamfundet.

Utrikesredaktören i The Australian, Greg Sheridan, skriver att Japan har en ”ny strategisk personlighet” som går utöver viljan hos enskilda politiker. Det låter som mumbo jumbo à la Hegel, men jag skulle ändå säga att det ligger mycket i det. Individualisering, globalisering och USA:s avlastningsbehov i säkerhetspolitiken påverkar Japan till den grad att det är svårt att se att allting ska kunna förbli vid det gamla.

Oppositionen i Demokratiska partiet (Minshuto) plockar nu poäng genom att tala för högre subventioner, mindre omvälvande inrikespolitiska förändringar och ett japanskt återtåg från Indiska oceanen (där den japanska marinen ger bränslehjälp till insatserna i Afghanistan). Men det är en sak att rida på missnöje, en annan att få förtroendet att styra. Många japaner må känna oro inför sitt lands nya strategiska personlighet, men jag undrar om de inte också innerst inne känner vad som är på väg.

Fukuda har föga av de yviga manéren hos Koizumi, eller den nationalistiska nostalgin hos Abe, men i sak kommer nog den nya inriktningen att ändras mindre än man skulle kunna tro.