Annons

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Thomas Idergard har varit på många kommunalpolitikers läppar den här sommaren, och det sällan i smickrande ordvändningar. Orsaken? Att han skrev en artikel där han pekade på att många kommuner skär ner i välfärden med ena handen och satsar stort på skrytbyggen och prestigeprojekt med den andra. Vi har hört en och hundra varianter på temat att kultur och fritid är lika mycket del av välfärdens kärna som vård, skola och omsorg.

Något ligger det väl i kritiken. Men ibland måste man driva sin tes till 125 procent för att den ska uppfattas över huvud taget och tack vare Idergard har vi fått ny skjuts i diskussionen om var det offentliga ska sluta och det privata ta vid. Det är den politiska filosofins centrala fråga allt sedan Hobbes och det går åt skogen för samhällen som glömmer bort att ställa den och reflektera över svaren.

För många kritiker är Thomas Idergard en inkarnation av ytlig nyliberalism, kommersialism och, ja, ni vet…. Så undrande de måste bli om de tar del av den stora, välgjorda intervju som finns att läsa i nya numret av Arena (4/2009). Här handlar det till dels om politik men framför allt om personlig tro. Thomas Idergard konverterade nyligen till katolicismen och i intervjun berättar han om skälen bakom och vad det betyder för honom.

Som många konvertiter framstår han som ganska ortodox. Han svävar inte på målet om påvens ofelbarhet i lärofrågor, och han bekänner sig utan att tveka till kyrkans abort- och sexualsyn. Thomas Idergard har aldrig varit feg i den politiska debatten, och han har uppenbarligen inte börjat att brinna av iver att smeka den svenska medieopinionen medhårs.

Samtidigt är det uppenbart att han har lockats av andra och djupare ting än den doktrindiskussion och de rationalistiska regelverk som utgör en stark lockelse hos Rom för svältfödda protestantiska intellektuella. Det är inte glaspärlespelet utan fromheten som ger klang i hans röst : ”Det måste finnas mer än att Gud är tröst. Finns det inte en enorm källa och skatt där bakom, att Gud har en tanke med vad jag kan bli som människa?”

Vad betyder nu detta? Ja, framför allt betyder det förstås något för Thomas Idergard, som utstrålar en stark känsla av att ha hittat hem. Men det säger också något större om svensk borgerlighet: Vår höger blir allt mindre homogen.

Högern rymmer allt fler schatteringar och kombinationer. På 1980-talet ersattes en gammal utmattad och idélös konservatism av av marknadsekonomi och liberalism. På 1990-talet kom nytt syre via EU-medlemskapet, som har fört upp Sverige på en större scen och gjort det möjligt att inte bara tala om utan också rättsligt hävda medborgerliga fri- och rättigheter. Idéer om civilsamhällets kraft och betydese har numera en given plats, och sedan en tid har en ny och modern konservatism börjat att utvecklas och göra avtryck. Och nu visar det sig att man kan vara ortodox katolik och ortodox marknadsliberal på en och samma gång.

Vad händer härnäst? Jag tror att många fler kommer att tala om sig själva som både gröna och blå: uppfyllda av engagemang för en levande natur och en god livsmiljö men allergiska mot miljöfrågor som skalkeskjul för socialistisk kontrollmani och politisering.

Den borgerliga paletten förses med många nya nyanser. Det är riktigt roligt att se.