Hur de (vi!?) stal barnens framtid och hur de (vi!?) kan lämna den tillbaka

Jag har just läst Danny Finkelsteins anmälan av David Willetts nya bok The Pinch, och jag har lagt en beställning hos Amazon. Willetts är inte bara underhusledamot för tories. Han är en självständig och originell samhällstänkare, och han har alltid intressanta saker att säga.

Medan andra politiker ligger på soffan hos pr-konsulterna, när de inte trängs i samhällsdebattens trånga mittfåra, har Willetts ställt de mer grundläggande frågorna. Han utgår dock inte från abstrakta principer utan den historiska erfarenheten. England har under mycket lång tid varit ett land av små familjer, inte storfamiljer eller klaner, enligt Willetts och detta har främjat rörlighet och individualism. Den sociala solidariteten har framför allt bestått i ett ömsesidigt ansvarstagande över generationsgränserna.

Under tryck av demografi och värderingsförskjutningar har denna ömsesidighet tunnats ut, menar Willetts, som har givit sin bok underrubriken How the Baby Boomers Stole Their Children’s Future And How They Can Give it Back. Nu ser han det som en huvuduppgift för politiken att ta ansvar för frågor som har att göra med den långa sikten och en renässans för det osynliga kontraktet över generationsgränserna. Finkelstein nämner särskilt klimatförändringarna, äktenskapet, arvsfrågor, valfrihet i skolan och lägre skuldsättning.

Demografins betydelse för samhällsutvecklingen är kroniskt underskattad. Nu finns en bok som tacklar frågan dels ur ett modernt konservativt perspektiv, dels utan att fastna i statistisk kohortexercis (i alla fall om man törs utgå från vad Willetts tidigare skrivit). Jag återkommer när jag läst, men det verkar onekligen lovande.