Debatten om kunskap i skolan har bara börjat, del II

Mer än var nionde niondeklassare misslyckas i antingen svenska, engelska eller matematik, rapporterade Skolverket i går. Det är det sämsta resultatet på ett decennium.

När man tittar på Skolverkets redovisning av resultaten i de nationella proven för 2006 (pdf) ser bilden ännu dystrare ut. Bara i matematik var det 12,4 procent som fick underkänt. Men då påpekar också skolverket särskilt att det saknas resultat för 13 procent av eleverna – och att det med all sannolikhet betyder att den verkliga kunskapsnivån är ännu lägre. Medelbetyget hos de frånvarande eleverna ligger nämligen långt under medelbetyget för eleverna som gjorde provet: meritvärdet var i snitt 142 för den förra gruppen, 212 för den senare. (142 i meritvärde innebär att man har ett genomsnittsbetyg per ämne på 8,9. Betyget ”godkänt” ger 10 per ämne.)

Nationella provet är för all del inte tänkt att direktöversättas till betyg. Man kan göra andra insatser som motiverar ett högre betyg än det man får i provet. Fast då bör man ju rimligen också kunna göra insatser som motsvarar lägre betyg än provets….

Skulle man ha gått efter de nationella proven, och dessutom lyckats få alla elever att göra dem, skulle alltså andelen icke godkända har legat betydligt högre än den som nu redovisas.

Jag skrev en bloggpost om Skolverkets siffror i går och har fått flera mejl från folk med insikt i skolvärlden som betonar hur siffrorna sminkar över problemen. Någon berättar om hur skolorna i en kommun har massor av IG-resultat på de nationella proven men ändå bara sätter ett fåtal IG i betyg. En annan berättar om hur skolledningen utövar tryck på lärarna att inte underkänna elever utan se till att hålla nivåerna (i statistiken) uppe. Det ger ett djupt olustigt intryck.

Och inte blir man gladare när man fortsätter att botanisera i Skolverkets statistik och upptäcker de väldiga skillnaderna i resultat mellan svenskämnets delprov i läsförståelse respektive muntliga färdighet. Totalt sett blir 9,1 procent av eleverna underkända i läsförståelse men bara 2,6 procent i muntlig färdighet. Bland pojkarna är motsvarande tal 12,3 procent och 3,4 procent.

Var åttonde kille kan alltså inte läsa på ett tillfredsställande sätt, och då ingår inte de grabbar som hållit sig borta från provet (och har klart lägre betyg i genomsnitt). Vad säger det om hur skolan förbereder de unga för vuxenlivet (och, möjligen, om proven i muntlig färdighet)?

Det är ett under att kritiken inte är långt mycket hårdare än vad den är mot den socialdemokrati som har styrt svenska skolan i decennier. Partiets egen valanalys visar att förtroendet för den socialdemokratiska skolpolitiken är fullständigt kört i botten, och det finns det goda skäl till. Mona Sahlin har nu vågat yttra det tidigare så laddade ordet ”kunskap” och öppnat för viss omprövning, men alltsammans har hittills varit ytterst halvhjärtat. Tills vidare förblir skolfrågan en paradgren för Alliansen, även om man också där underskattar hur stora utmaningarna är.

För även om det varit värdefullt med de senaste årens granskning av de höga underkännandetalen i nian, så tror jag att det har haft den oönskade effekten att det invaggat många elever och föräldrar i falsk säkerhet. Eftersom de barnen klarat godkänt tror man att det är frid och fröjd, men så är det bara i en strikt formell mening. Man blir uppflyttad – men hur mycket kunskapet flyttar det med?

Rektorer manar lärare att inte vara för stränga med betygssättningen. Betygskraven är generösa. Högskolelärare ser att även duktiga gymnasister har stora kunskapsluckor, och i en hel del ämnen får man ägna de första terminerna åt sådant som gymnasister förr väntades vara välbekanta med.

Gör man provent tillräckligt lätta kommer många att klara dem. Men det gör oss inte till en nation av välutbildade. Och det är en klen tröst att en del andra länder har liknande problem.

Som sagt, debatten om kunskap i skolan har bara börjat.