Därför ska staten inte äga företag

”Därför ska staten inte äga företag.” Det hade varit en bra rubrik till gårdagens regeringsbesked om stopp för rörliga chefslöner.

Jag är inte det minsta förvånad över att regeringen tar chansen att staka ut största möjliga avstånd till allt vad bonusar heter. ”Bonus” har -aldrig varit politisk hårdvaluta och numera har -ordet ungefär samma klang i debatten som -”George W Bush”.

När regeringen dessutom får chans att ta initiativet i ersättningsdebatten, eftersom LO-ledningen sitter med skägget i brevlådan, blir det helt oemotståndligt att slå till.

De borgerliga partistrategerna måste vara till sig av förtjusning. Här rasar en het debatt om att direktörer får orimligt höga ersättningar – och det är Socialdemokraterna som har lyckats hamna i skottgluggen! Inte ens Barack Obamas smartaste spinndoktorer hade kunnat koka ihop något sådant.

Det finns bara ett problem. Utspelet om stopp för all rörlig ersättning till höga chefer i statsföretag är politiskt briljant men ekonomiskt fyrkantigt.

Jag letar upp riktlinjerna som det nya regelverket ska ersätta. De antogs av regeringen Reinfeldt i början av juli i fjol, och de öppnar inte för några ansvarslösa orgier. Tvärtom är de stramt och nyanserat formulerade. De tillåter rörlig ersättning men sätter upp klara regler för hur stora belopp det kan bli fråga om, och de kräver att faktorerna som styr den rörliga löneandelen ska vara ”tydligt utformade, mätbara och påverkbara för den anställde”.

Så där ska en stor ägare agera. Man drar upp riktlinjer som är tydliga men inte rigida, och inom de ramarna får styrelser lägga ut kursen och ta ansvar. Olika lösningar är olika bra för olika företag.

Varför skulle det vara bättre för de statliga företagen och skattebetalarna med gårdagens tvärstopp än med den disciplinerade flexibiliteten som gällde i förrgår? Den lilla frågan har vi tyvärr inte fått svar på.

Det närmaste regeringen kommer en ekonomisk motivering är att en osund bonuskultur har främjat ansvarslöst beteende ”bland banker och andra finansinstitut”. Det stämmer uppenbarligen. Om man får bättre betalt ju mer pengar man lånar ut lär det bli si och så med kreditprövningen.

Men denna kritik drabbar inte regeringens eget, återhållsamma regelverk från juli 2008. Rörlig lön i LKAB får helt andra konsekvenser än rörlig lön i Lehman Brothers eller AIG.

Det är inte tu tal om att det har funnits övertro på bonusar i näringslivet. Många ersättningssystem har premierat att man råkat vara på rätt plats vid rätt tillfälle i stället för extraordinära insatser. Men att vissa bonussystem är dåliga betyder inte att alla är det. En vettig omprövning måste ske ute i företagen, vart och ett för sig.

Att staten kastar ett rimligt regelverk i papperskorgen till förmån för ett sämre är bara alltför politiskt begripligt. Men det är orimligt att styra en jättelik bolagsgrupp genom tvära och opportunistiska kast. Därför ska staten inte äga företag.