Annons

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Bo Rothstein är inte känd för att spara på krutet och på dagens Brännpunkt drar han till med att det är nyliberalernas fel att det är finanskris i USA. Att inte fler har varit inne på den linjen tidigare är faktiskt ganska förvånande. Om man betänker hur famlande och villrådig den europeiska vänstern har varit på sistone, så borde de fylkas kring det här halmstrået som ekorrar kring en hassel. Det finns fortfarande ingen ny idé till vänster om hur den ljusa kollektivistiska framtiden ska skruvas ihop, men i väntan på den kan man ju alltid racka ned på sina motståndare.

Rothstein ser inte bara finansbeteendet i sig som en orsak till krisen utan menar att den bottnar i frånvaron av välfärdssystem. När folk blir arbetslösa får de inte mycket till arbetslöshetsförsäkring, klarar inte huslånen och skapar problem för bankerna som lånat ut, som i sin tur skapar problem för de kreditinstitut som köäpt värdepappren man skapat av bolånen. Och så vidare.

Well.

Jag är inte lika tvärsäker som Rothstein. Jag kan mycket väl tänka mig att finanskrisen till dels är betingad av bristfällig tillsyn, illa hopkomna regelverk och dåliga belöningssystem i finanssektorn. Det är inte omöjligt att krisen motiverar förändringar av de lagar och regler som styr finansmarknaden, även om allmänt hojtande om mer planer, mer regleringar och mer politisk styrning inte leder någon vart. De fria finansmarknaderna är en viktig delförklaring till världens enastående tilläxt unde de senaste årtiondena och det vore vansinnigt att försöka sätta stopp för dem genom återgång till tiden före avregleringen; ni vet, då man skulle ansöka hos Riksbanken om att få ta med sig mer än 6 000 kronor som reskassa.

Men, som bloggen Insikt.se konstaterar: Hur stämmer Rothsteins modell med vad som hände i Sverige 1992. Var inte heller Sverige en välfärdsstat?

Och var är Rothsteins analys av den populistiska bankkritik från ledande politiker i det demokratiska partiet som eldade under den generösa kreditgivningen? Eller hans synpunkter på duon Greenspan/Clintons expansiva politik under 1990-talet? Tillvänjningen till billiga krediter är en stor faktor bakom det som har hänt, enligt mitt enkla förmenande.

Vad de tvättäkta nyliberalerna beträffar så motsätter de sig den amerikanska statens stora räddningsaktioner med skattemedel. Läs till exempel Johan Norberg. Jag håller inte med Johan om att staten ska hålla händerna borta den här gången, och jag tror att det kan ha att göra med hur vi värderar kort och lång sikt mot varandra och hur vi bedömer att konsekvenserna blir av ett väldigt falissemang. (Man ska inte glömma att den långa sikten är summan av alla korta sikter och att människor kan göra väldigt obetänksamma saker under hård ekonomisk press.) Däremot håller jag med om att det hela måste handla om att skydda finansmarknadernas funktionssätt snarare än ägare och företagsledningar.