Annons

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Barack Obama har tagit kommandot i amerikansk politik trots att det fortfarande är en månad kvar tills han blir president. Flera utnämningar har visat att han vill förankra sin regering i mitten snarare än långt ut till vänster, som rätt många av hans kampanjarbetare hoppats på. Den svekdebatten är redan i gång och mer lär det bli.

Nu är frågan hur hans första stora politiska initiativ ska se ut och fungera. Uppenbarligen har nya dystra prognoser fått Obama att skruva upp ambitionsnivån för sitt stora stimulanspaket; det talas om en injektion på nivån 800 miljarder dollar – som ska skapa tre miljoner jobb.

Jag har full förståelse för att Obama vill agera och visa sig kraftfull; jag tror också att en del av det som paketet ska gå ut på – kvalitetshöjning av offentlig infrastruktur som vägar, broar och skolbyggnader – är väl motiverad.

Fast ändå. Kan det vara klokt att ytterligare öka det stora amerikanska underskottet så här mycket? Ju mer man studerar krisen, desto tydligare tycker jag det framstår att skuldsättning bortom all vett och sans har varit den viktigaste orsaken. Jag har just läst Niall Fergusons utomordentligt välskrivna och upplysande The Ascent of Money – A Financial History of the World, och i en fotnot hittar jag en sakuppgift som verkligen kan göra en iskall: Vid första kvartalet 2006 stod ökad belåning av bostäder för nästan 10 procent av disponibel personlig inkomst.”

Alltså: det fanns sådana föreställningar om stigande huspriser hos människor att de började betrakta lån på värdestegring som en andra inkomst och ett naturligt sätt att finansiera löpande utgifter. Att jobba eller öka sin skuldsättning blev två olika sätt att försörja sig….

Samtidigt har staten allt större underskottsproblem. Liksom nationen: år efter år har Kinas handelsöverskott finansierat den amerikanska konsumtionen.

Mot den bakgrunden: Är det så säkert att kraftigt ökad skuldsättning är den rätta medicinen? Skulle inte Amerika må bättre av skuldsanering? Ja, inte idiotåtstramning, förstås – men politik baserad på att det finns en skuldsättningskultur som måste knäckas!?