Annons

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Jag skulle gärna ha överraskat med att skriva att Mona Sahlins kongresstal var en riktig femetta, men tyvärr kan jag inte förmå mig till det. Att jag skulle ha svårt för en del av innehållet kom inte som någon överraskning, men jag hade faktiskt inte väntat mig något så malande och trist som detta långa anförande. Strider det mot partiets stadgar att stoppa in åtminstone några små roligheter eller retoriska fyrverkipjäser?

Tonläget mot regeringen var väldigt aggressivt. Det var länge sedan jag hörde en politiker på samma sätt påstå att motståndarna inte bara gör fel, utan att de gör fel därför att de vill människor illa. Får man tro Sahlin så har regeringspolitiken egentligen bara ett enda syfte, nämligen att göra tillvaron sämre för alla i Sverige utom en liten handfull avknoppningsfantomer och stenrika hjärtpatienter. Jag tror faktiskt inte att människor tror på det budskapet och speciellt inte i de så omdiskuterade medelklasshemmen i storstad.

Det höga tonläget förklaras av att Sahlin i ett antal tunga sakfrågor vill att Socialdemokraterna ska gå regeringen till mötes. När det gäller kunskap i skolan, när det gäller värdet av att det arbetas många timmar och när det gäller människors valfrihet i välfärden vill hon ha en politik som går på tvärs mot en hel del i den rödgröna traditionen. Ska ombuden acceptera denna förnyelse kräver de åtminstone att den ska komma paketerad i rasande utfall mot de borgerliga. Risken för Mona Sahlin är då bara att väljarna inte uppfattar kunskaps- och valfrihetsbudskapen för alla hätska angrepp på Jan Björklund och vårdvalet i Stockholm.