PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Katrine Kielos har en rolig spalt i dagens Aftonbladet, där hon kritiserar SvD:s och DN:s ledarsidor för att inte vara tillräckligt entusiastiska över regeringen.

Här skulle man kunna kontra med en liten reflexion över Aftonbladets ledarredaktion och dess förhållande till S-regeringarna 1994-2006, men det vore bara för taskigt.

Låt oss ta diskussionen i sak i stället.

Katrine Kielos menar att Moderaterna har varit smarta genom att inteckna det politiska mittfältet och skruva ner den ideologiska retoriken. Att hojta om borgerliga idéer utan att ha makten är ju meningslöst. Hade man gått på SvD-linjen hade det blivit ökenvandring i opposition, och Sverige hade blivit utan jobbskatteavdrag och uttunnad A-kassa.

Problemet är bara att hon inte har någon koll på vad SvD-linjen är, nämligen att varken vara lojal hejaklack eller illojal häcklare. SvD är en fristående opinionsbildare och definierar inte sitt uppdrag i partipolitiska termer. Vi är inte rädda för att berömma regeringen, men vi är inte heller rädda för att ifrågasätta politiken när vi tycker att den har blivit fel.

Vi tyckte att det var viktigt med maktskifte 2006 och stödde bildandet av Allians för Sverige. Vi hoppas att det blir fortsatt borgerlig majoritet och alliansregering efter 2010 års val. Men det får aldrig reducera oss till regeringsorgan. Vårt mål är inte att X-partiet eller Y-fronten ska ha makten utan att Sverige ska utvecklas i borgerlig riktning.

Kielos nämner jobbskatteavdraget som en framgång vi borde ha vett att uppskatta. Så har vi också skrivit många uppskattande artiklar om det. Hon nämner A-kassan. Där tycker vi att det har varit mer svajigt, med obligatorietankar och överraskande höjningar och sänkningar av avgifterna – men vi har många gånger slutit upp bakom grundprincipen att det ska löna sig bättre att jobba jämfört med att inte göra det. Regeringens insatser i sjukförsäkringen är en av dess viktigaste.

Skol-, bistånds- och integrationspolitiken är andra områden där vi har varit positiva till det mesta.

Vi har välkomnat den nya viljan att lägga fram hållfasta budgetförslag och att göra många fler människor till vinnare i skattesänkningspolitiken, och vi har inte ställt några krav på att regeringen ska skrika högt om radikalism och systemskifte.

Men vi har aldrig förstått varför man måste vara för Las och värnskatt och politisering av AP-fonderna – för att nu ta frågorna som Kielos nämner – därför att man vill genomföra sitt reformarbete på ett människonära och metodiskt sätt.

Att vänta med liberala reformer är en sak – att tala väl om illiberala lagar eller fatta illiberala beslut är något helt annat. Det är ideologiskt fel – och jo, vi tycker att det har betydelse – men vi kan inte heller se att det skulle vara någon höjdare ur taktisk synvinkel.

Menar Kielos på allvar att det har varit en smart röstvinnare gentemot mittenväljarna att sänka A-kassan, medan det skulle vara en katastrof att göra arbetsrätten smidigare? Vi delar i varje fall inte den åsikten.

Att reta upp de förhatliga traditionella borgerliga väljarna genom att slarvspara på försvaret, ta initiativ till massövervakning via FRA och vilja förbjuda privata sjukförsäkringar har inte heller varit någon succé. Det var när Moderaterna lade av med den sortens demonstrationer av att ”vi inte längre är det parti vi en gång var”, som det började vända i opinionen.

I motsats till Kielos tror vi att ord och idéer har även praktiskt betydelse. Den stora liberaliseringen av Sverige efter Socialdemokraternas galna 1970-tal ägde i hög grad rum under socialdemokratiska regeringar. De hade makten, men borgerligheten hade problemformuleringsprivilegiet. Under de borgerliga regeringarna 1976-82 var det tvärtom. Att påverka människors politiska fantasi är att påverka framtidens politik. Att acceptera andras problemformuleringar är att långsiktigt acceptera deras politiska program.

Därför finner vi det värt och viktigt att kritisera Fredrik Reinfeldt och Anders Borg när de talar om ”värnskatt eller välfärd” eller när regeringen reducerar skattepolitiken till en fråga om budgetsaldon och antalet arbetade timmar. Dels innebär det att viktiga förändringar uteblir, dels skadar det förutsättningarna för fortsatta borgerliga reformer.

Och det gör inga mittenväljare glada.

Fler bloggar