X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

PM Nilsson, intill nyligen politisk redaktör i Expressen, skriver läsvärt om den svenska välfärdsstaten i dagens DN.

PM har framfört sin tes förut, och jag håller inte riktigt med, men den motiverar tankearbete och svar.

Enkelt uttryckt säger han att välfärdsstatens framväxt är ett uttryck för en gemensam vilja till problemlösning. De borgerliga var med på det mesta, socialdemokraterna har inte rätt att ensamma ta åt sig äran, och i och med de nya moderaterna har acceptansen av välfärdsstaten fullt ut kommit att prägla borgerligheten. Reinfeldt och Borg växte upp under 1970-talet och är vana vid att kommunen ordnar det mesta och de har ingen avsikt att ändra på det.

Rätt och fel.

Socialdemokraterna var länge marxister och ville förändra samhället radikalt och i grunden, men de hade aldrig någon riktigt bra bild av hur det skulle gå till. På 1930-talet bytte man fot och lanserade ”folkhemmet” – först som begrepp, så småningom som praktik. Arbetsfördelningen var den att s regerade och tiog initiativ, medan de borgerliga opponerade och ifrågasatte, för att så småningom acceptera när det visade sig att reformerna fungerade rätt skapligt i praktiken.

ATP blev ett konfliktfyllt undantag men under 1960-talet tog det fart igen.

Sedan ser PM Nilsson en kontinuitet och talar om 1970-talets Åmanlagar i samma termer som pensioner och sjukförsäkring. Där är jag övertygad om att han har fel (och detta medger på sitt sätt också PM, när han talar om en Erlander-Persson-linje i politiken och menar att Palme-Carlsson var ett undantag; se även chatten på DN:s hemsida).

1970-talet var ett stort undantag. Då hade socialdemokratin tröttnat på pragmatism och ville ha revolution, eller i alla fall nästan, och samhället politiserades snabbt och på bred front. Klimax var de bisarra förslagen om löntagarfonder, då LO/SAP tillsammans kom med förslag som skulle ha förvandlat Sverige till fackföreningsstyrd planekonomi (OBS ingen överdrift).

Sedan 1980-talets slut, dvs under 20 år, vilket inte är så lite, har svensk politik handlat om att hantera konsekvenserna av 1970-talets ideologiska excesser. Resultatet är självständig riksbank, budgettak, avreglerade marknader, valfrihet inom offentlig sektor.

Men resultatet vi har i dag, 2008, är mycket mer sammansatt än ett enkelt återvändande till en välfärdsstatlig huvudfåra som vi lämnade strax efter 1968.

Det fanns ingen självständig riksbank på 1960-talet, och det fanns definitivt inga avreglerade finans-, telekom- och transportmarknader. Entreprenörskap stod inte i debattens centrum: Vi hade lägre skatt än i dag men mycket större tilltro till planering och stordrift och översåtlighet. Det fanns fria yrkesutövare inom vård och apotekeri, till exempel, men det fanns inte den fria företagsamhet inom sjukvård och utbildning och andra sociala tjänster som vi nu ser växa fram.

EU-medlemskap var en fullständigt främmande tanke. Minns Erlanders ord om ”konservativa och katoliker”.

Familjepolitiken är helt annorlunda i dag, om politiseringen har slagit rot någonstans är det där. I DN:s chatt svarar PM så här på en läsarfråga: ”Hej, det finns väldigt många som inte sätter 1-åringar på dagis. Jag gjorde inte det. De flesta löser ju det där inom föräldraförsäkringen. Vårdnadsbidraget tycker jag är ok.”

Om nu PM tror att han företräder en oideoligisk pragmatism tycker jag att han ska invänta reaktionerna på det uttalandet. Bland familjepolitikerna finns fortfarande en stark Palmetradition – samtidigt som familjerna själva lever borgerligare privatliv än på länge, trivs bra med dagis, men är rätt traditionalistiska i sina livsval och motsätter sig pekpinnar uppifrån. I dag vet ingen vart det så småningom kommer att leda politiken.

Slutsats?

De nya moderaterna är inte kvittot på att socialdemokraterna – eller den svenska allmänpragmatismen – har segrat. Däremot har den politiska mittfåran förändrats väldigt mycket, men varken till tiden före Palme eller till någon nyliberal dröm utan till en mix av välfärdsstat och ekonomisk och social liberalism som vi inte har sett förut, och där trycket på förändringar är särskilt stort på ett område som arbetsrätten där 1970-talslösningarna lever kvar.

Vi har en välfärdsstat som är mycket större än vad både 1950-talssossar och borgerliga hade kunnat föreställa sig. Vi har en grad av ekonomisk liberalism, bejakande av företagsamhet och öppenhet som tedde sig utopisk även för 1980-talets 4 oktoberrörelse.

Historien upprepar sig inte. Den är ny, och vi vet inte vart den kommer att ta vägen.