Annons

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Göran Hägglund talar för hederlighet på DN Debatt i dag. Ingen däremot, allra helst som Hägglund insiktsfullt skriver att ”ett hederligare Sverige kan inte konstrueras av byråkrater”. Det handlar om kultur.

Men en rak plädoyer för hederlighet hade väl knappast varit sexig nog för DN Debatt, så Hägglund har kryddat upp anrättningen med ett hätskt och oprecist generalangrepp på näringslivschefer och bonusar.

Det borde han ha låtit bli. Eller, rättare sagt, om han nu skulle ge sig in i detta ämne hade han behövt vara betydligt konkretare och mer principiell. Som det nu står blir det mest populism och röstfiske. Marita Ulvskog hade inte kunnat skriva det bättre själv.

Hägglund går till storms emot ”en grupp som skor sig själva, inte längre förstår pengars värde och arbetarnas insatser och som anser sig värda mångmiljoner för sitt så kallade ansvarstagande, men som ändå inte förmår ta ansvar”. Han nämner inga namn på vare sig personer eller företag, men några rader längre ner angriper han ”bonusar, löner och pensioner” i ”de 26 största börsbolagen”. Jag har svårt att tro att Göran Hägglund vill underkänna moralen hos alla som har ansvar i den svenska storföretagsamheten, men varför skriver han då som han gör? Ord har betydelse.

Hägglund tar i till den grad att han hotar med att lägga ned hela arbetet för bättre företagarvillkor: ”Jag vill medverka till att en ny regering gör allt för att skapa ett fantastiskt företagsklimat. Men jag är inte beredd att göra det till priset av att fler direktörer svävar i det blå.”

Det kan inte tolkas på annat sätt än att han inte vill jobba för bättre företagsklimat ifall ersättningarna fortsätter att vara höga till ledningarna i de stora svenska exportföretagen. Hur genomtänkt är det? Hur allvarligt är det menat? Ska småföretagare, ungdomar och arbetslösa, och alla andra i vårt land som har allt att vinna på mer företagande, jobb och tillväxt, straffas för att börsbolagens chefer får höga löner?

Självfallet kan det finnas skäl att ifrågasätta höga chefsersättningar, men för att återvända till Hägglunds egna ord om kultur contra byråkrati: Det är väl snarare en fråga för företagens ägare än för politikerna? Under senare år har också ägarna blivit betydligt mer noggranna med att utforma ersättningspaketen till företagens ledningar.

Men därav följer inte nödvändigtvis lägre ersättningar. Sverige är hemort för ett antal ytterst framgångsrika världskoncerner. De är extremt hårt konkurrensutsatta, omsätter väldiga belopp och spelar en nyckelroll för hela folkhushållet. Utan fortsatta framgångar för dem ligger vi risigt till. Det är en romantisk illusion att tro att deras ledningar ska ha betydligt sämre ersättningar än i dag. Jag säger inte att varje enskild individ definitionsmässigt får rätt betalning, men vi ska inte inbilla oss att just svenska, världsledande företag ska kunna betala ersättningar som om de var någonting helt annat och mycket sämre.

Sverige behöver både fler småföretag och stora, globaliserade koncerner. Däremot är behovet väldigt litet av ännu mer ogenomtänkt skäll på näringslivet. Hur mycket valtider det än må vara: måtte den här artikeln av Marita Hägglund vara den första och sista i sitt slag.