Annons

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Runt om i världen får Israel hård kritik för angreppet mot Libanon. Det är inte konstigt. Förödelsen och det civila lidandet är förfärliga, och förödmjukandet av den libanesiska regeringen gör ont värre. Både av mänskliga och taktiska skäl – Israel är inte oberoende av vad omvärlden anser om landet – borde man ha gått fram på ett annorlunda sätt.

Men Israelkritiken ter sig också orimligt ensidig. Många argumenterar som om Israel bara agerade utifrån allmän elakhet, våldsbenägenhet och makthunger. Som om angreppet var helt oprovocerat och helt utan legitimt syfte. Men allvarligt talat, vem tror att Israel skulle ha invaderat ifall det rådde lugn och stabilitet i södra Libanon? Och varför hör man aldrig talas om israeliska attacker mot stabila grannar som Jordanien och Egypten?

Jo, därför att Hizbollah inte fyrar av raketer från jordanska eller egyptiska positioner. Jordanien och Egypten har kraft att hävda sina territorier och tillåter inte Iranstyrda etremister att härja. Och då blir relationen till Israel – numera – en helt annan.

Det är orimligt att diskutera det som nu händer i södra Libanon utan att ta med Hizbollahs hot mot det israeliska samhället och israeliska civila i kalkylen. Israel har legitima krav på säkerhet.

Man ska nog akta sig för att skriva ut tvärsäkra råd om hur den här konflikten ska lösas. Men några saker kan man ända ha som utgångspunkter:

. Israel har rätt att existera och skydda sin existens.

. Om Libanon inte kan garantera sitt grannland säkerhet på egen hand måste landet få hjälp att göra det. Om det är någonstans FN borde gå in med en stor insats är det här.

. Hizbollah är initiativtagare till konflikten. De tände gnistan. Utan Hizbollahraketer, ingen israelisk invasion.

. Hizbollah vill inte att Libanon, eller något annat land heller för den delen, ska utvecklas till ett demokratiskt och öppet samhälle.

. Hizbollah styrs av Iran.

. President Bush har inte precis gått från klarhet till klarhet, men han hade tvivelsutan en poäng när han talade om Iran, Syrien och Nordkorea som ”ondskans axelmakter”. Dessa tre länder står för en förfärande stor del av det som hotar freden i dag. Den insikten leder inte till några enkla slutsatser om hur Väst ska agera, men utan den insikten kommer analyserna av läget att hamna fel.