Annons

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Vid ett möte med Folkfronten i Judeen i Month Pythons Life of Brian, säger Stan att han från och med nu vill bli kallad Loretta. Han vill föda barn. ”Du kan inte föda barn”, utbrister Reg, partiledaren. ”Du har ingen livmoder. Var ska fostret växa? I en låda?” ”Våga inte förtrycka mig!” fräser Stan/Loretta tillbaka.

Då föreslår kamrat Judith en kompromiss. ”Jag har en idé. Anta att ni kommer överens om att han inte kan föda barn, eftersom han inte har någon livmoder, vilket inte är någons fel, inte ens romarnas, men han kan ha en rättighet att föda barn.”

Och sedan, när hon var klar med att medla mellan medlemmarna av Folkfronten i Judeen, satte sig kamrat Judith och började jobba på stadgarna för det nationella sjukvårdssystemet, National Health Service. Ja, eller, dokumentet som regeringen lät publicera i måndags låter i alla fall som om hon hade varit inblandad.

Så inleder Daniel Finkelstein en mycket tankeväckande betraktelse i The Times. I korthet är poängen att det är meningslöst och hopplöst förlegat att (som i dagarna) publicera långa listor som går igenom allt vad man har rätt att få av NHS, när alla vet att den stora utmaningen är att sjukvårdssystemet kommer att få allt mindre möjlighet att leverera allt till alla. Det verkligt modiga och intressanta, det vore att publicera en lista över allt som man inte har rätt till – och tro inte att det räcker med att lista ”borttagande av tatueringar” och den sorts lättköpta grejor.

Kanske har Finkelstein rätt, kanske har han fel. I dagens Financial Times kommer flera häslovårdsexperter till tals som menar att den nya tekniken bör kunna kontrollera kostnader snarare än låta dem skena okontrollerat. Men nog är det den vuxna frågan han ställer.