Annons

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Det ser kämpigt ut för den nye toryledaren David Cameron. Hans parti gjorde dåligt ifrån sig i fyllnadsvalen häromsistens, och Gordon Brown har överraskat genom att få gynnsamma siffror i opinionsmätningarna. Uppenbarligen har många – partierna inkluderade – underskattat hur trötta britterna hade blivit på Tony Blair.

Nu angrips dessutom Cameron inifrån de egna leden. Några backbenchers har skrivit till gruppledningen i parlamentet och begärt en omröstning om partiledarskapet. De tycker att Cameron i sina försök att göra tories valbara igen har sålt ut vad partiet står för.

Fast frågan är hur mycket problem ett sådant angrepp egentligen är. Alla som har det minsta intresse av att de konservativa ska vinna nästa val begriper att en stor ledarskapskris stavas S-J-Ä-L-V-M-O-R-D, och i allmänhetens ögon plockar Cameron bara poäng på att bli angripen av de mest reaktionära figurerna som tories över huvud taget kan visa upp.

Problemet är inte att Cameron vill ändra framtoningen hos partiet; det är nödvändigt. problemet är ifall man mer allmänt får känslan att ändringarna helt drivs av opportunism och kan bli av vilket slag som helst. Janet Daley skriver om det i The Telegraph.

Avgångskrav mot Cameron skadar honom inte; intern kritik för att han i opportunistisk iver lägger om utbildningspolitiken är desto farligare, därför att det onekligen ser ut som att omläggningen sker i syfte att förändra bilden av partiet snarare än för att förbättra utbildningspolitiken.

Efter tio år med Tony Blair vid makten är folk inte bara trötta på honom personligen; de har också blivit ganska allergiska mot allt vad ”profil”, ”bild” och ”varumärke” heter. De har bjudits modekäk under så lång tid att de börjat längta efter kött och potatis. Om Cameron ger trevlig profil åt strama verklighetsförankrade förslag kan han bli framgångsrik; om han börjar låta svajig och inställsam kan han få det riktigt besvärligt.