Annons

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

När Stockholm sade nej blev Lars Leijonborgs ställning ohållbar. Fp-ledaren hade inget annat val än att avgå. I ljuset av vad som hänt ter sig helgens riksmöte som absurd teater i den högre skolan.

Det verkar uppenbart att Jan Björklund kommer att efterträda Leijonborg. Skånedistriktet, som nu också har krävt Leijonborgs avgång, säger rent ut att det är Björklund man vill ha i stället. Cecilia Malmström är populär, men dels saknar hon inrikespolitisk erfarenhet, dels finns det många uppgifter om att hon inte står till förfogande.

Det viktiga blir nu att man hittar en lösning som gör att Björklund kan ha fortsatt ansvar för att reformera utbildningssystemet. Skolan är trots allt viktigare än fp.

Det är stor risk för att bokslutet över Leijonborg blir orättvist: att det blir fokus på tillbakagången i valet 2006, dataintrånget och de populistiska snedstegen under hans styre. Och visst, det där är en del av bilden. Men Leijonborg förtjänar också respekt för att ha återfört fp till verkligheten – att delar av ”kravliberalismen” blev fel betyder inte att det var fel på att göra upp med den Westerbergska snällismen – och för att tillsammans med Björklund ha ändrat inriktning på hela den svenska skoldebatten.

Leijonborg har också, en del piruetter till trots, varit med och burit upp Allians för Sverige. På den punkten behöver det nu komma glasklara signaler från Björklund och fp om att man avser att fortsätta att vara med och förvalta och fördjupa samarbetet. Men det finns inget som säger att detta skulle vara ett problem: om någon i fp har varit tillskyndare av allianssamarbetet så är det Björklund.