Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

I går landade Johan Hakelius nya bok på mitt skrivbord. Den heter Döda vita män (Atlantis) och handlar om författarens alldeles egna urval av brittiska intellektuella, författare, konservativa och knäppskallar. Ingen dålig tröst när augusti går mot sitt slut. Anita Gradins memoarer får vänta ett tag till…..

PJ Anders Linder

Det var med viss oro jag läste DN i morse om att Fredrik Reinfeldt skulle jämföra sig med Tage Erlander i dagens tal vid Moderaternas arbetsstämma. Men det visade sig inte handla om offentlig expansion och ”det starka samhället” utan om att M har ambitionen att bli en lika statsbärande kraft som socialdemokratin, och det är väl en rimlig vilja hos ett statsministerparti.

Reinfeldt talar om ”Föregångslandet Sverige”, och jag tycker att det i långa stycken är ett riktigt bra tal. Det handlar om frihet som mål och ansvarsfull pragmatism som metod, och det har ett medvetet och lyhört förhållningssätt till den svenska politiska kulturen.

Reinfeldt specificerar fem utgångspunkter för Moderaternas arbete:

1. Man ska vara en kraft för människans okränkbara värde.

2. Man ska fullfölja arbetslinjen.

3. Man ska se till att kvaliteten blir bättre i det skattefinansierade välfärden.

4. Man ska se till att samhället blir uthålligt och klimatneutralt.

5. Man ska ha ett pragmatiskt förhållningssätt.

Det som står där är inte så pjåkigt – allra helst som FR under punkt tre slår ett slag för min favoritkäpphäst ”valuta för skattepengarna”.

Men det är klart att jag gärna skulle ha sett ett starkare stöd för företagsamhet och entreprenörskap: utan nya arbetsgivare lär det inte bli mycket av med arbetslinjen. Och så några (positiva) ord om försvaret….

När det gäller historieskrivningen är Reinfeldt föredömligt tydlig med att välståndet har varit välfärdens förutsättning, och man får ge honom rätt i att Sverige inte har varit så unikt som både S och de borgerliga ibland vill göra gällande (åtminstone inte fram till det långa 70-talet, då Socialdemokraterna satsade på radikalism och systemskifte och ställde till det för åratal framåt). Men det tyder på lite för dåligt självförtroende när han inte kan hitta ett enda vänlig ord om sina borgerliga föregångare: Nog har till exempel PHM och ATP-striderna visat sig framsynta – för att inte tala om reformoffensiven under perioden 1991-94?

PJ Anders Linder

Det är val i Japan på söndag och regerande LDP ser ut att få en stjärnsmäll. Oppositionspartiet DPJ förväntas vinna stort. I går fick det finansministern Kaoru Yosano (LDP) att varna för ”enpartidiktatur”.

Humor i nederlagets stund, det är stort. LDP har styrt Japan sedan 1950-talets mitt…..

PJ Anders Linder

Thomas Idergard har varit på många kommunalpolitikers läppar den här sommaren, och det sällan i smickrande ordvändningar. Orsaken? Att han skrev en artikel där han pekade på att många kommuner skär ner i välfärden med ena handen och satsar stort på skrytbyggen och prestigeprojekt med den andra. Vi har hört en och hundra varianter på temat att kultur och fritid är lika mycket del av välfärdens kärna som vård, skola och omsorg.

Något ligger det väl i kritiken. Men ibland måste man driva sin tes till 125 procent för att den ska uppfattas över huvud taget och tack vare Idergard har vi fått ny skjuts i diskussionen om var det offentliga ska sluta och det privata ta vid. Det är den politiska filosofins centrala fråga allt sedan Hobbes och det går åt skogen för samhällen som glömmer bort att ställa den och reflektera över svaren.

För många kritiker är Thomas Idergard en inkarnation av ytlig nyliberalism, kommersialism och, ja, ni vet…. Så undrande de måste bli om de tar del av den stora, välgjorda intervju som finns att läsa i nya numret av Arena (4/2009). Här handlar det till dels om politik men framför allt om personlig tro. Thomas Idergard konverterade nyligen till katolicismen och i intervjun berättar han om skälen bakom och vad det betyder för honom.

Som många konvertiter framstår han som ganska ortodox. Han svävar inte på målet om påvens ofelbarhet i lärofrågor, och han bekänner sig utan att tveka till kyrkans abort- och sexualsyn. Thomas Idergard har aldrig varit feg i den politiska debatten, och han har uppenbarligen inte börjat att brinna av iver att smeka den svenska medieopinionen medhårs.

Samtidigt är det uppenbart att han har lockats av andra och djupare ting än den doktrindiskussion och de rationalistiska regelverk som utgör en stark lockelse hos Rom för svältfödda protestantiska intellektuella. Det är inte glaspärlespelet utan fromheten som ger klang i hans röst : ”Det måste finnas mer än att Gud är tröst. Finns det inte en enorm källa och skatt där bakom, att Gud har en tanke med vad jag kan bli som människa?”

Vad betyder nu detta? Ja, framför allt betyder det förstås något för Thomas Idergard, som utstrålar en stark känsla av att ha hittat hem. Men det säger också något större om svensk borgerlighet: Vår höger blir allt mindre homogen.

Högern rymmer allt fler schatteringar och kombinationer. På 1980-talet ersattes en gammal utmattad och idélös konservatism av av marknadsekonomi och liberalism. På 1990-talet kom nytt syre via EU-medlemskapet, som har fört upp Sverige på en större scen och gjort det möjligt att inte bara tala om utan också rättsligt hävda medborgerliga fri- och rättigheter. Idéer om civilsamhällets kraft och betydese har numera en given plats, och sedan en tid har en ny och modern konservatism börjat att utvecklas och göra avtryck. Och nu visar det sig att man kan vara ortodox katolik och ortodox marknadsliberal på en och samma gång.

Vad händer härnäst? Jag tror att många fler kommer att tala om sig själva som både gröna och blå: uppfyllda av engagemang för en levande natur och en god livsmiljö men allergiska mot miljöfrågor som skalkeskjul för socialistisk kontrollmani och politisering.

Den borgerliga paletten förses med många nya nyanser. Det är riktigt roligt att se.

PJ Anders Linder

Jag har burit omkring på ett oläst nummer av Business Week (Aug 24 & 31) några dagar. Men temat – ”The case for optimism” – är lockande, och när jag bläddrar igenom det hittar jag en intervju med den svenske läkaren Hans Rosling.

Rosling har blivit känd för att sprida ett ljust budskap om att det finns hopp för mänskligheten, förutsatt att vetenskapens landvinningar tas tillvara och det internationella kunskapsutbytet och ekonomiska utbytet får fortsätta att utvecklas. På många håll i världen, i många länder som intill nyligen betraktades som hopplösa fall, sker drastiska förbättringar av människors levnadsförhållanden.

”När man vet hur det ligger till med de faktiska framstegen i världen, blir man stämplad som optimist”, säger en luttrad Rosling.

Intervjun är inte så rasande lång, men Rosling berättar stora saker på litet utrymme:

• De flesta länderna blir alltmer lika varandra. Familjerna har 2-3 barn och medellivslängden är högre än 65 år.

• Egypten och Brasilien minskar barnadödligheten mellan 50 och 100 procent snabbare än vad Sverige gjorde.

• När man gör framskrivningar av utvecklingen fram till 2014 kommer den nuvarande krisen knappt att synas.

• Det är inget problem för USA att andra länder utvecklas ekonomiskt. Sverige har inte förlorat något på att Finland blivit rikare.

• Risken med krisen är att världen blir närsynt och att vi tappar intresset för att tackla långsiktiga frågor som obalanser i handeln – och jordbrukssubventionerna.

PJ Anders Linder

Enligt Edward Luce/Krishna Guha i dagens Financial Times så publicerar den amerikanska kongressens budgetkontor i dag en ny prognos, som säger att USA:s statsskuld kommer att öka med 9 000 miljarder dollar under 2010-talet. Det är 2 000 miljarder mer än man hittills har utgått ifrån – och ett alldels oerhört stort belopp.

Resultatet beräknas bland annat bli att USA:s statsskuld växer till 82 procent av BNP: nästan dubbla nivån jämfört med i dag.

Mot den bakgrunden lär höstens sjukvårdsdebatt komma att handla betydligt mer om kostnadskontroll och betydligt mindre om offentlig expansion. Och oron växer för framtida inflation.

Det sägs att recessionen går mot sitt slut eller rentav redan är över. Det är skönt att höra. Men det blir inte lika skönt om den snabba krisdämpningen visar sig komma till priset av instabilitet, penningvärdesförsämring och skattehöjningar under åratal framöver….

PJ Anders Linder

Jag lider med de fyra socialdemokraterna som skriver på DN Debatt i dag. Helene Hellmark Knutsson (Sundbyberg), Ilija Batljan (Nynäshamn), Anders Johansson (Sigtuna) och Niklas Nordström (Nacka) vill ha förnyelse av sitt parti och för fram en rad konstruktiva förslag:

• Skattesänkningar som gör det möjligt för tjänstesektorn att expandera.

• Ett avveckland av arbetsförmedlingen.

• Förändring av Las så att den handlar om rätt omskolning snarare än räknande av tjänsteår.

• En ny egnahemsrörelse för storstaden.

• Kvalitetslotsar i kommunerna som hjälper medborgarna att hantera valfriheten i t ex skolan.

• Fler undervisningstimmar.

• ”Effektivitet och kvalitet” som honnörsord för välfärdens utveckling.

• Satsning på både kollektivtrafik och vägar.

De talar också om att Socialdemokraterna måste vara ett parti som bejakar även utveckling och framgång – och i sin verklighetsbeskrivning väjer de inte för att konstatera att tjänstemannafamiljer i Stockholm kan ha lägre reell köpkraft än arbetarfamiljer på mindre orter. Kostnadsläget skiljer sig radikalt.

Jag önskar verkligen de fyra all lycka inför S-kongressen. Om de får genomslag för sina idéer kommer det visserligen att bli svårare för Alliansen att vinna i de viktiga storstadsområdena, men det priset är värt att betala ifall vi kan få en ny samsyn om en flexiblare, mer bejakande samhällsmodell.

När det gäller Las är de fyra djärvare än Moderaterna. Det förtjänar respekt.

Vad kommer då mitt inledande lidande ifrån? Jo, först och främst därför att de fyra har en väldigt lång resa framför sig. De behöver inte gå längre än till Storasyster i Stockholmsområdet, Carin Jämtin, för att träffa på en politiker som varnar för just den frihetligare linje som de fyra förordar. I Skåne och på många andra håll i Rörelsen får den här sortens förslag kinderna att blossa på alla småpåvar.

Men framför allt: Låt säga att de fyra får fira några triumfer på S-kongressen. Låt säga att de får 10-20 procent av vad de efterlyser. Då återstår likafullt förhandlingarna med Vänsterpartiet och Lars Ohly.

Småpåvarna tvingade Mona Sahlin att ge Lars Ohly nycklarna till den socialdemokratiska förnyelsen. Det var en maktdemonstration som kan utvecklas till ett av Rörelsens största missgrepp genom tiderna.

PJ Anders Linder

Först i dag får jag syn på Hans Blix utomordentligt osympatiska uttalande i senaste Fokus (21-28/8). Så här skriver han (som appendix till en artikel om Nordkorea!): ”För övrigt anser jag det oerhört glädjande att fertiliteten minskar på de flesta håll och att befolkningen minskar i en del länder. När jag var barn fanns det ungefär sex miljoner människor i Sverige. Det räckte utmärkt.”

Något säger mig att de tre miljonernas föräldrar, barn och syskon är av en annan uppfattning.

PJ Anders Linder

I dag har jag varit ute i Vaxholm och lyssnat på det Reinfeldtska sommartalet. Ännu en gång var nyheten att Moderaterna önskar sig ett steg till i jobbskatteavdraget. Det har blivit lite av en ny svensk folkhemstradition: När augusti kommer ska kräftorna kokas, barnen skickas till skolan och Fredrik Reinfeldt tuffa ut till Vaxholm och lova mer kvar i plånboken för dem som jobbar och får lön.

Personligen är jag inte alldeles övertygad om att ytterligare ett jobbskatteavdrag är den allra bästa medicinen i detta läge. Såväl i ett kortsiktigt krisperspektiv som i ett längre strukturperspektiv finns annat som är mer påkallat (lägre arbetsgivaravgifter, sänkt marginalskatt), men man kan inte annat än imponeras av den enorma envetenhet med vilken Reinfeldt och Borg håller fast vid sin arbetslinje.

Vad man saknar är åtgärder för ökad företagsamhet. Reinfeldt varnar för att en stor andel av de kanske 300 000 jobb som nu försvinner inte ska komma tillbaka när konjunkturen vänder. Så gick det nämligen på 1990-talet. Därför vill han ge ökade motiv för att söka jobb genom att se till att man får mer av lönen kvar, och han vill jobb aktivt med sökstödjande insatser.

Vackert så. Men det mest centrala skälet till att 1/3 av jobben försvann efter 1990-talskrisen var trots allt att det inte startades tillräckligt många nya företag, och att etablerade företag inte var tillräckligt angelägna om att växa. Varken storföretag eller offentlig sektor kommer att expandera och anställa på bred front när de bättre tiderna återvänder, det måste småföretagen göra, och nyföretagandet i Sverige är alldeles för skralt. Hur kan det stimuleras? Egentligen finns ingen viktigare fråga i svensk ekonomisk politik i dag, men svaren lyser i hög grad med sin frånvaro. Regeringen har för lite att säga, och oppositionen är ju inne på idéer som rätt till heltid som skadar i stället för stärker småföretagarklimatet.

PJ Anders Linder

Mona Sahlin gav Alliansen ett par riktiga smashlägen genom sitt sommartal i går.

Dels vill hon gå vidare och öka den statliga detaljstyrningen av föräldraförsäkringen. Familjernas egna beslut ska sättas ur spel. Folk ska göra och tänka som politikerna vill, inte som de själva vill ha det.

Dels lovar hon rätt till heltidsanställning för dem som i dag jobbar deltid. För många småföretagare är detta ett hot av stor betydelse. Hur ska den som driver en butik, där det finns strökunder mitt på dagen och är fullt efter 16 på eftermiddagen, kunna bemanna sin verksamht på ett rimligt sätt utan deltider. Ska McDonald’s tvingas erbjuda alla ungdomar heltid? Hur ska den som driver skidliftar eller minigolfbanor göra? Mona Sahlin må ha landstingets och kommunernas deltidare i åtanke, men vad hon gör är att rikta ett dråpslag mot utsatta småföretagare.

Nu återstår bara att se om Alliansen är pigg och alert nog att slå bollen tillbaka över nät. Vågar man lyssna på sina värderingar och på medborgaropinionen – eller fruktar man medievänstern för mycket? Svaret ger en bra indikation på hur valrörelsen kan gå.