Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

CUF-ordföranden Magnus Andersson vill slå ihop Centern och Folkpartiet och bilda ett större liberalt parti. Han tänker fel.

Tätare borgerligt samarbete är bra. Att de fyra borgerliga partierna har kontinuerlig kontakt och dialog med varandra är bra; det skapar en bredare borgerlig identitet. Vart och ett är de borgerliga partierna klart mindre än Socialdemokraterna. Tillsammans är de klart större. En bredare borgerliga kultur motverkar den sekteristiska anda som bottnar i att de borgerliga av historiska skäl är uppdelade i fyra olika partier.

Men.

Det är enormt resursslukande att slå ihop partier och partiorganisationer. Möjligheterna till revirstrider är oändliga – och tänk på Centerpartiets väldiga förmögenhet. Tror MA att hans partistyrelse vill låta FP vara med och dela på den?

Dessutom: Varför just C och FP? Liberalism av den sort man finner i FP och C återfinns i alla borgerliga partier, ja även i KD, och det finns sannolikt fler sådana liberaler i M än i FP och C tillsammans. Om det är något som är jobbigare än fusioner i allmänhet så är det ologiska funktioner.

Jag tycker också att Magnus Andersson ger tecken om hur illa det kan gå när han talar om att folkpartisterna måste byta åsikt i den ena eller andra frågan. Vill man ha stora partier måste man ha stor tolerans för att alla inte tycker precis likadant. Det har varit en av Socialdemokraternas starka grenar: där har det funnits rum för såväl Göran Greider som Klas Eklund.

Vad ska man då göra?

För det första: Slå ihop de fyra borgerliga ungdomsförbunden. Eller, enklare, skapa en ny paraplyorganisation för borgerliga unga. Det kan ge lite kritisk massa åt de uttunnade ungdomsorganisationerna, motverka sektmentalitet och långsiktigt främja fördjupat borgerligt samarbete.

För det andra: Fördjupa allianssamarbetet. Gå till val 2010 under den gemensamma beteckningen ”Allians för Sverige” och ge svenska folket besked om att den politiska borgerligheten anser sig ha ett gemensamt uppdrag och vill ta ett gemensamt politiskt ansvar. Har man gett detta glasklara besked om samarbete efter valet blir det faktiskt också lättare att hantera meningsskiljaktigheter i sakfrågor. Många verkar tro att den stora poängen med valallians är att det räddar KD kvar i riksdagen, men det är jag övertygad om att KD ordnar på egen hand. Som defensivåtgärd är valalliansen verkningslös. Poängen med borgerlig valallians ska vara att det är en borgerlig styrkedemonstration!

Efter hand kan den här sortens fördjupade samarbete leda till en organisak förändring av partiuppsättningen, men försöker man driva fram den genom fusioner är jag övertygad om att man skapar fler problem än man hanterar.

PJ Anders Linder

Jag tycker inte att Urban Bäckström är konstruktiv, säger Sven Otto Littorin till TT efter att Svenskt Näringslivschefen har kritiserat Las.

Arbetsmarknadsministern fortsätter: Jag har nu i ett halvår rest runt i alla län och träffat företag, varslade och arbetsförmedlingar. På inte ett enda ställe har åsikten framförts att det är för svårt att säga upp ungdomar, det är inte det stora samhällsproblemet.”

Ursäkta, men vem är det som inte är konstruktiv utan försöker att dribbla bort frågan? Det finns väl inte en vettig människa som hävdar att problemet med Las är att det är svårt att säga upp ungdomar.

Problemet är två andra saker:

Att Las krånglar till företagarnas vardag och gör arbetsgivare allmänt mindre benägna till nya fastanställningar. Det drabbar främst de unga eftersom de ofta har lösare anknytning till arbetsmarknaden.

Att turordningsreglerna i Las gör att det blir ungdomar som får sluta först när företagen måste skära ner. På många arbetsplatser runt om i landet stiger nu medelåldern kraftigt när de unga, sist anställda sägs upp.

Tycker Littorin att detta är ett pris man får betala för att LO-förbunden ska få ha makten över turordningslistorna kvar. I så fall bör han säga det rent ut.

PJ Anders Linder

Bäckström pekar på en svårighet i att försöka stoppa finanskriser med hjälp av finansinspektioner och reglering: Det är sällan så att haveri i ett enskilt företag skapar eländet, det kommer genom att många aktörer springer åt samma håll på en gång.

Han vill öka kraven på bankernas kapitaltäckning – och att man inte bara ska ta hänsyn till fiskala frågor utan också monetära när Riksbanken sätter räntan. Man måste bemöta systemproblem (kriser) med systemlösningar.

PJ Anders Linder

Nu har Urban Bäckström efterträtt Rogoff. Han talar om att Sverige måste bli flexiblare om vi ska kunna undvika kriser framöver. Han talar om tre sorters åtgärder för att motverka arbetslöshet:

Differentiera ingångs/lägstalönerna. Ändra turordningsreglerina i Las. Gör lönebildningen flexiblare så att man kan ta hänsyn till situationen i enskilda företag.

PJ Anders Linder

Anlände till Visby i morse. Remarkabel upplevelse. Man kan inte gå en meter utan att bli uppvaktad av folk som tycker att man ska intressera sig för kärnbränslelagring eller lärarlöner eller att folk ska supa mindre. Vad var det nu David Batra sade: ”En Hultsfredsfestival för elevrådsordförande.”

Fast käket är bättre och oväsendet mindre.

Sitter nu på seminarium hos Svenskt Näringsliv och lyssnar på Harvardprofessorn Kenneth Rogoff, som talar om vad som ska hända efter finanskrisen.

Han är ingen vettlös optimist, om man så säger.

Ekonomin kommer att återhämta sig men knappat till den utvecklingslinje som rådde tidigare under 2000-talet. Kinas tillväxt kan inte fortsätta att vara så hög, amerikanska huspriser kan inte skena i samma tempo, amerikanska hushåll kan inte låna så mycket och spara så lite.

Statsskulden ökar nu mycket snabbt i många länder, räntorna ska betalas och det antyder att skatterna kommer att behöva höjas en hel del. Det ger ingen vitamininjektion till tillväxten. Dessutom finns det risk för att enskilda länder ställer in betalningarna, det brukar alltid hända i stora kriser.

Tillväxten kommer tillbaka, men den blir beskedligare. Långräntorna ”kan börja öka snabbt”.

PJ Anders Linder

I dagens nummer av den socialdemokratiska tidningen Efter arbetet (19/2009) intervjuar Johan Ehrenberg den rödgröna kvartetten Sahlin, Eriksson/Wetterstrand och Ohly.

Det är mycket märklig läsning.

Lars Ohly håller i taktpinnen. Mona Sahlin är passiv och hennes socialdemokratiska parti devalverat till en jämbördig part med de bägge andra. Det är helt otänkbart att en tidigare S-ledare skulle ha funnit sig i att drivas framåt av V-ledaren på det här sättet.

Eriksson/Wetterstrand blir entusiastiska ibland, till exempel när det kommer gå tal att man ska använda AP-fonderna för att driva fram miljöinvesteringar, men allt som oftas får de kalla fötter: när Lars Ohly och Johan Ehrenberg går loss om statligt ägande och statlig expansion och Mona Sahlin bara lealöst hänger med.

Ingenting handlar om ökad frihet för enskilda människor. Allting handlar om att staten ska bli större och få mer att göra.

Och Mona Sahlin berättar om sina politiska drivkrafter: ”Allt har blivit om pengar och jag vill bara tillbaks till att de flesta av oss oavsett vad vi tjänar i dag har drivits av miljö eller klasshat som ligger kvar väldigt djupt.”

Ett långt samtal ligger till grund för artikeln i papperstidningen. På Efter arbetets webbplats finns sedan några dagar en text som är längre än den i tidningen men som inte riktigt täcker allt material som tidningstexten gör. Uppenbarligen kommer ett andra avsnitt att läggas upp på sajten inom kort.

PJ Anders Linder

Katrine Kielos har en rolig spalt i dagens Aftonbladet, där hon kritiserar SvD:s och DN:s ledarsidor för att inte vara tillräckligt entusiastiska över regeringen.

Här skulle man kunna kontra med en liten reflexion över Aftonbladets ledarredaktion och dess förhållande till S-regeringarna 1994-2006, men det vore bara för taskigt.

Låt oss ta diskussionen i sak i stället.

Katrine Kielos menar att Moderaterna har varit smarta genom att inteckna det politiska mittfältet och skruva ner den ideologiska retoriken. Att hojta om borgerliga idéer utan att ha makten är ju meningslöst. Hade man gått på SvD-linjen hade det blivit ökenvandring i opposition, och Sverige hade blivit utan jobbskatteavdrag och uttunnad A-kassa.

Problemet är bara att hon inte har någon koll på vad SvD-linjen är, nämligen att varken vara lojal hejaklack eller illojal häcklare. SvD är en fristående opinionsbildare och definierar inte sitt uppdrag i partipolitiska termer. Vi är inte rädda för att berömma regeringen, men vi är inte heller rädda för att ifrågasätta politiken när vi tycker att den har blivit fel.

Vi tyckte att det var viktigt med maktskifte 2006 och stödde bildandet av Allians för Sverige. Vi hoppas att det blir fortsatt borgerlig majoritet och alliansregering efter 2010 års val. Men det får aldrig reducera oss till regeringsorgan. Vårt mål är inte att X-partiet eller Y-fronten ska ha makten utan att Sverige ska utvecklas i borgerlig riktning.

Kielos nämner jobbskatteavdraget som en framgång vi borde ha vett att uppskatta. Så har vi också skrivit många uppskattande artiklar om det. Hon nämner A-kassan. Där tycker vi att det har varit mer svajigt, med obligatorietankar och överraskande höjningar och sänkningar av avgifterna – men vi har många gånger slutit upp bakom grundprincipen att det ska löna sig bättre att jobba jämfört med att inte göra det. Regeringens insatser i sjukförsäkringen är en av dess viktigaste.

Skol-, bistånds- och integrationspolitiken är andra områden där vi har varit positiva till det mesta.

Vi har välkomnat den nya viljan att lägga fram hållfasta budgetförslag och att göra många fler människor till vinnare i skattesänkningspolitiken, och vi har inte ställt några krav på att regeringen ska skrika högt om radikalism och systemskifte.

Men vi har aldrig förstått varför man måste vara för Las och värnskatt och politisering av AP-fonderna – för att nu ta frågorna som Kielos nämner – därför att man vill genomföra sitt reformarbete på ett människonära och metodiskt sätt.

Att vänta med liberala reformer är en sak – att tala väl om illiberala lagar eller fatta illiberala beslut är något helt annat. Det är ideologiskt fel – och jo, vi tycker att det har betydelse – men vi kan inte heller se att det skulle vara någon höjdare ur taktisk synvinkel.

Menar Kielos på allvar att det har varit en smart röstvinnare gentemot mittenväljarna att sänka A-kassan, medan det skulle vara en katastrof att göra arbetsrätten smidigare? Vi delar i varje fall inte den åsikten.

Att reta upp de förhatliga traditionella borgerliga väljarna genom att slarvspara på försvaret, ta initiativ till massövervakning via FRA och vilja förbjuda privata sjukförsäkringar har inte heller varit någon succé. Det var när Moderaterna lade av med den sortens demonstrationer av att ”vi inte längre är det parti vi en gång var”, som det började vända i opinionen.

I motsats till Kielos tror vi att ord och idéer har även praktiskt betydelse. Den stora liberaliseringen av Sverige efter Socialdemokraternas galna 1970-tal ägde i hög grad rum under socialdemokratiska regeringar. De hade makten, men borgerligheten hade problemformuleringsprivilegiet. Under de borgerliga regeringarna 1976-82 var det tvärtom. Att påverka människors politiska fantasi är att påverka framtidens politik. Att acceptera andras problemformuleringar är att långsiktigt acceptera deras politiska program.

Därför finner vi det värt och viktigt att kritisera Fredrik Reinfeldt och Anders Borg när de talar om ”värnskatt eller välfärd” eller när regeringen reducerar skattepolitiken till en fråga om budgetsaldon och antalet arbetade timmar. Dels innebär det att viktiga förändringar uteblir, dels skadar det förutsättningarna för fortsatta borgerliga reformer.

Och det gör inga mittenväljare glada.

PJ Anders Linder

I en NT-ledare från förra veckan, som jag fick ögonen på först nu, konstaterar Niclas Holmberg att 80- och 90-talets frihetsfrågor som engagerade de unga – radio/tv-monopolet, utskänkningstillstånden, strömlinjeformningen i skolan – har vunnits av frihetssidan. Men det betyder inte att ungdomsväljarna har blivit borgerliga, tvärtom har vänsterblocket bedövande majoritet. Människor bryr sig mycket mindre om gårdagens än morgondagens frågor.

Dags att hitta nya frihetsfrågor och, framför allt, klä den tunga skatte-, arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitiken i frihetsdräkt.

PJ Anders Linder

Det ljuder en varningssignal genom Aftonbladets sidor i dag. Enligt en färsk opinionsmätning från Cint/United Minds tappar Alliansen (Moderaterna) fyra procentenheter, men de rödgröna går bara fram mindre än hälften än så. Resten? Piratpartiet. Pp noterar 3,9 procent och flödet utgörs av yngre, borgerliga män.

Även i den senaste Sifomätningen var Piratpartiet uppe och sniffade någonstans kring tre procent.

Ett kvardröjande EU-valsfenomen? Kanske till dels. Å andra sidan finns ingen Paulseneffekt kvar i siffrorna från Cint/UM.

En sak är säker. Det vore tjänstefel av de borgerliga partiledningarna att inte reflektera över vad som händer och sätta in motågärder. PP behöver inte få mer än fyra procent och komma in i riksdagen för att knäcka en borgerlig regering, det kan räcka med mycket mindre än så. Allt tyder på att det blir jämnt nästa höst.

Dels handlar det om granskning och ifrågasättande av de dåliga bitarna – gratiskulturen – hos PP. Dels handlar det om att lyssna och lära av det som är bra – engagemanget för frihet och integritet.

I politiken besegrar man en vision med en större vision.

Under de senaste tio dagarna har jag fått massor av mejl och kommentarer från borgerliga väljare, som är besvikna på regeringens svala intresse för frihetsfrågor. Herren allenast vet hur stor andel av valmanskåren det handlar om, men Alliansen har inte råd att ta någon avtappning med jämnmod.

PJ Anders Linder

Den 1 juli – 13 september pågår utställningen Figurationer på Edsvik konsthall i Sollentuna norr om Stockholm. Det handlar om den första stora översiktsutställningen i Sverige över modernt – norskt – figurativt måleri.

I Sverige betraktas figurativt måleri som en hopplös återvändsgränd. Ja, inte av publiken, men av konstvärldens etablissemang. Här finns inte ens en ordentlig utbildning på högskolenivå. I Norge, däremot, har man vårdat traditionen och nystartade under betydande debattumult en kvalificerad utbildning för snart 20 år sedan.

Föga förvånande verkar den svenske målaren Christopher Rådlund, som är en av utställningen curatorer, i Oslo sedan lång tid. Hans curatorskollega heter Johan Lundberg och är redaktör för tidskriften Axess. Tillsammans har de tagit fram boken Figurationer (Atlantis), som presenteras samtidigt som utställningen invigs.

Det här bör kunna bli en av sommarens intressantaste konsthändelser. Dels därför att utställningen lockar med spännande måleri, dels därför att figurativ konst har fått en sällsam konstpolitisk laddning.