Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

AMF Pension förvaltar ungefär 250 miljarder kronor. Alecta förvaltar ungefär 400 miljarder. Bägge kontrolleras av fack och arbetsgivare gemensamt.

Varför ska organisationer sitta på en påse med 650 miljarder kronor, som investeras i räntebärande papper och aktier? Varför ska LO, TCO/Sacoförbund och Svenskt Näringsliv styra bolag som är storägare i det svenska näringslivet?

Det borde finnas en enastående möjlighet att genom avreglering av det i dag kollektivavtalade tvångssparandet till pensioner öka det personliga ägandet i Sverige och ge löntagarna mer direkt kontroll över sitt sparkapital. Vem blir först med att rita upp en möjlig reformstrategi, som leder från korporativ kapitalism till ökad folkkapitalism?

PJ Anders Linder

Först i dag nådde jag fram till lördagens Financial Times. Intervjun med Tysklands förbundskansler Angela Merkel är utmärkt läsning:

Ett citat:

Vi måste se till krisens orsaker. Den ägde rum därför att vi levde över våra tillgångar. Efter Asienkrisen och efter 11 september har staterna uppmuntrat risktagande för att få fart på tillväxten. Vi får inte upprepa det misstaget. Vi måste bygga tillväxten på säkrare grund.

Och ett till:

Krisen inträffade inte därför att vi spenderade för lite utan därför att vi spenderade för mycket för att skapa tillväxt som inte var uthållig. Det handlar inte bara om att banker tog för stora risker. Staterna uppmuntrade dem till det genom att försumma att få på plats de nödvändiga regelverken och, till exempel i USA, genom att öka penningmängden för mycket.

PJ Anders Linder

Gordon Browns inrikesminister Jacqui Smith har råkat i svårigheter efter att hennes man tittat på beställningfilm av ”vuxen”-typ och sedan skickat notan till skattebetalarna via hustruns utgiftskonto. The Telegraph rapporterar.

PJ Anders Linder

I dagens SvD skriver jag mycket uppskattande om Johan Norbergs nya bok om finanskrisen. Den heter En perfekt storm – Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin (Hydra). Mer om boken på förlagets webbplats här.

PJ Anders Linder

Socialdemokraterna presenterar sin krispolitik på dagens DN Debatt. Det mesta är känt sedan tidigare. Men man har blivit tydligare om att det är skattehöjningar och klasskamp som gäller.

Förmögenhetsskatten ska återinföras. Det är faktiskt svårt att tänka sig något enskilt förslag som kan göra större skada just nu. I stället för att välkomna flera hundra miljarder kronor tillbaka till Sverige där de kan investeras och bidra till jobb och utveckling, sänder Sahlin och Östros en stark signal om att de gör klokast i att hålla sig borta.

Skattereformen ska urgröpas ytterligare och straffbeskattningen på höga inkomster skärpas. Sverige har redan världens högsta skatt på höga arbetsinkomster och nu ska det bli ännu värre. Det är dåligt i sak – och det sänder otroligt trista signaler om att man inte har något intresse av framgångsrikt företagande. Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och de nya moderaterna får ta på sig en god del av skulden för denna reaktionära S-politik; utan deras värnskattevänliga retorik hade det inte skapats politiskt utrymme att lägga detta förslag.

Och allvarligt talat, det är med socialdemokrater och skattehöjningar som med pilsnerdrickare och jordnötter. Tar man en, blir det flera.

Förbered er på skattechock om de rödgröna vinner 2010.

PJ Anders Linder

Det var Socialdemokraternas Skånedistrikt som ville riva upp budgettaken i statsbudgeten just när Mona Sahlin hade använt samma regler för att hålla Lars Ohly i schack. Nu är LO-distriktret i Skåne först ut med att uppmana LO att hitta en annan ordförande än Wanja Lundby-Wedin. ”Mitt förtroende för henne är lika med noll”, säger ordföranden Kenneth Björkman till Expressen.

Morgondagens bonusdebatt i riksdagen, som äger rum därför att Socialdemokraterna har krävt den, kan fördjupa mardrömmen ytterligare för S. Och vad ska partiet göra med sin Deep South!?

PJ Anders Linder
PJ Anders Linder

”Därför ska staten inte äga företag.” Det hade varit en bra rubrik till gårdagens regeringsbesked om stopp för rörliga chefslöner.

Jag är inte det minsta förvånad över att regeringen tar chansen att staka ut största möjliga avstånd till allt vad bonusar heter. ”Bonus” har -aldrig varit politisk hårdvaluta och numera har -ordet ungefär samma klang i debatten som -”George W Bush”.

När regeringen dessutom får chans att ta initiativet i ersättningsdebatten, eftersom LO-ledningen sitter med skägget i brevlådan, blir det helt oemotståndligt att slå till.

De borgerliga partistrategerna måste vara till sig av förtjusning. Här rasar en het debatt om att direktörer får orimligt höga ersättningar – och det är Socialdemokraterna som har lyckats hamna i skottgluggen! Inte ens Barack Obamas smartaste spinndoktorer hade kunnat koka ihop något sådant.

Det finns bara ett problem. Utspelet om stopp för all rörlig ersättning till höga chefer i statsföretag är politiskt briljant men ekonomiskt fyrkantigt.

Jag letar upp riktlinjerna som det nya regelverket ska ersätta. De antogs av regeringen Reinfeldt i början av juli i fjol, och de öppnar inte för några ansvarslösa orgier. Tvärtom är de stramt och nyanserat formulerade. De tillåter rörlig ersättning men sätter upp klara regler för hur stora belopp det kan bli fråga om, och de kräver att faktorerna som styr den rörliga löneandelen ska vara ”tydligt utformade, mätbara och påverkbara för den anställde”.

Så där ska en stor ägare agera. Man drar upp riktlinjer som är tydliga men inte rigida, och inom de ramarna får styrelser lägga ut kursen och ta ansvar. Olika lösningar är olika bra för olika företag.

Varför skulle det vara bättre för de statliga företagen och skattebetalarna med gårdagens tvärstopp än med den disciplinerade flexibiliteten som gällde i förrgår? Den lilla frågan har vi tyvärr inte fått svar på.

Det närmaste regeringen kommer en ekonomisk motivering är att en osund bonuskultur har främjat ansvarslöst beteende ”bland banker och andra finansinstitut”. Det stämmer uppenbarligen. Om man får bättre betalt ju mer pengar man lånar ut lär det bli si och så med kreditprövningen.

Men denna kritik drabbar inte regeringens eget, återhållsamma regelverk från juli 2008. Rörlig lön i LKAB får helt andra konsekvenser än rörlig lön i Lehman Brothers eller AIG.

Det är inte tu tal om att det har funnits övertro på bonusar i näringslivet. Många ersättningssystem har premierat att man råkat vara på rätt plats vid rätt tillfälle i stället för extraordinära insatser. Men att vissa bonussystem är dåliga betyder inte att alla är det. En vettig omprövning måste ske ute i företagen, vart och ett för sig.

Att staten kastar ett rimligt regelverk i papperskorgen till förmån för ett sämre är bara alltför politiskt begripligt. Men det är orimligt att styra en jättelik bolagsgrupp genom tvära och opportunistiska kast. Därför ska staten inte äga företag.

PJ Anders Linder

Alltför ofta tar man sig för pannan när man läser om utspel på EU-nivå. Men det är förstås också på sin plats att påminna om vilket stort värde det europeiska samarbetet ändå har. Tänk bara på vad finanskrisen och lågkonjunkturen skulle ha fått för konsekvenser om de europeiska länderna inte hade varit sammanvävda i ett nät av täta kontakter: Vi hade fått se en lavin av konkurrerande devalveringar, inomeuropeisk protektionism och allmänt höjd konfliktnivå.

Nu gnisslar det en del, men det är långt, långt till vad vi hade kunnat få uppleva.

Dessutom kommer de europeiska ledarna överens om en del kloka saker. Vid toppmötet i Bryssel har man till exempel enats om att inte gå på med nya stora utgiftsprojekt innan man har en god bild av följderna av det som redan uträttats. Regeringscheferna varnar för okontrollerat spenderande, som kan ha föga stimulanseffekt i ekonomin men däremot ökar risken för inflation, framtida skattehöjningar och ökad osäkerhet bland EU:s medborgare.

Enligt Nyhetsbyrån Direkt påpekade Fredrik Reinfeldt i går kväll att de väldiga amerikanska underskotten riskerar att dränera övrig världen, och u-världen allra helst, på krediter.

Fokus måste i stället ligga på att få det finansiella systemet att fungera.

Om nu bara Barack Obama kunde vara lika klok som Merkel och Reinfeldt….

PJ Anders Linder

KD-diskussionen fortsätter. KDU-ordföranden Charlie Weimers har skrivit ett lika långt som läsvärt inlägg på sin blogg om möjligheterna för KD som ett modernt, borgerligt och värdeorienterat parti. Om moderpartiet kunde ta intryck därav skulle mycket vara vunnet för borgerligheten i allmänhet och KD i synnerhet.

Framför allt vederlägger Weimers effektivt idén om att ett KD med mer tydligt konservativ profil skulle innebära en återgång till KDS. Han går igenom vad KDS egentligen stod för och konstaterar att detta har mycket lite med såväl konservatism som borgerlighet att göra: den gången var det blandekonomi, kärnkraftsmotstånd och en godhjärtad men ganska naiv syn på bistånd som gällde. KDS ville stå vid sidan om blocken men ter sig merd dagens glasögon som ett utpräglat vänsterparti. Weimers sammanfattar: ”Jag hade inte varit medlem i det gamla KDS. Jag är nämligen kristdemokrat och det gamla KDS var inte kristdemokratiskt.”

För övrigt fortsätter Ingerö att skriva bra i frågan. I ett nytt inlägg förundras han över hur KD har lyckats att systematiskt reta upp varenda tänkbar väljargrupp.