Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Expressen har samlat inläggen i debatten om kulturkonservatismen här. Man hittar bland annat Johan Lundbergs inledande artikel ”Smakrevolt” (5/11). Ann Heberlein noterar att det tycks vara mer kontroversiellt att tala för kulturkonservatism och värden än att hylla Ulrike Meinhof (5/12). Jan Gradvall begår ett kostligt lustmord på ansökningarna från de svenska städer som vill bli Årets kulturhuvudstad 2014 (8/12). Författaren Karin Stensdotter rapporterar från sin franska verklighet, där kulturkonservatism är en självklarhet såväl till höger som till vänster.

Även KulturExpressen i Axess TV har ägnat ämnet ett program (8/12). Många inlägg har gjorts på Axess Mao-blogg och där kan man också hitta gott om länkar till andra bloggare och debattörer.

Och i Aftonbladet rasar Åsa Linderborg.

PJ Anders Linder

56 procent av de borgerliga politiker som Ekot tillfrågat tycker att regeringens hantering av FRA-frågan lämnar en del övrigt att önska. Efter ett sådant resultat kan man bara ställa sig en enda fråga: I vilket universum har de övriga 44 procenten hållit hus?

Annars är det uppenbarligen så att 88 procent är nöjda på det stora hela, fast den upplysningen river Ekot av i två meningar.

PJ Anders Linder

Kronan har fallit kraftigt under hösten. Det gör livet lättare för svensk exportindustri, men för importörerna är det smärtsamt – och familjerna får det kärvare när de åker utomlands. Man hör mycket om de stimulerande fördelarna med att kronan faller mot dollar och euro, men ska vi verkligen bara vara glada över att våra besparingar åker berg-och-dalbana?

Vad säger egentligen frånvaron av krondebatt om Sverige? Att vi är ett land där förmögenheter och eget kapital inte antas ha någon större betydelse?

PJ Anders Linder

Fribeloppet ska höjas till 130 000 kronor om året. Så mycket ska studenter få tjäna och ändå kunna ta lån hos CSN. Bra med en höjning, förstås. Men varför en beloppsgräns över huvud taget?

PJ Anders Linder

Människor tycker att de betalar mer än tillräckligt i skatt – 2 procent tycker att skatterna är för låga, medan 34 procent tycker att de är för höga – men väldigt många har dimmiga begrepp om hur mycket de egentligen betalar. Det visar en färsk rapport från Globaliseringsrådet.

Ett stort flertal vet inte var gränsen går för statlig inkomstskatt (ca 52 procents marginalskatt i stället för kommunalskattens ca 32). Man vet inte om man betalar statsskatt eller ej. Bara hälften känner till jobbskatteavdraget.

Det finns förstås flera förklaringar, men en är att skattesystemet bara blir mer och mer svåröverskådligt. Jobbskatteavdraget har stora poänger, men det har inte blivit lättare att hålla koll på hur mycket man betalar. Det är ingen dum idé med en långsiktig satsning på skattereform för ökad begriplighet och smidighet. Men det är klart, ska det vara någon poäng med en sådan reform måste det finnas politiska ledare som är beredda att vara åtminstone lika djärva som Ingvar Carlsson och Stig Malm var när de accepterade den stora skattereformen och en högsta marginalskatt på 50 procent.

I dag finns bara en skara mittenpartister på den partipolitiska barrikaden. Det duger inte.

PJ Anders Linder

Kärntrupperna gillar inte att ha blivit tagna för givna. Det skriver jag i den här artikeln för den norska tidskriften Minerva. Den har just blivit tillgänglig på nätet.

Artikeln är ett bokslut över de två första åren med regeringen Reinfeldt. I ena vågskålen ligger ett antal lyckade politiska reformer och ett väl fungerande samarbete i Alliansen; i den andra vågskålen ligger opinionsproblem, trubbel med handlaget och retorisk oginhet mot borgerliga väljare med borgerliga värderingar. Sedan texten skrevs har regeringen i allt väsentligt avstått från att alienera sina egna och i stället koncentrerat sig på krishantering (där man visat gott handlag). Följaktligen har också opinionsläget förbättras – mitt i den ekonomiska snålblåsten.

PJ Anders Linder

Barack Obama har tagit kommandot i amerikansk politik trots att det fortfarande är en månad kvar tills han blir president. Flera utnämningar har visat att han vill förankra sin regering i mitten snarare än långt ut till vänster, som rätt många av hans kampanjarbetare hoppats på. Den svekdebatten är redan i gång och mer lär det bli.

Nu är frågan hur hans första stora politiska initiativ ska se ut och fungera. Uppenbarligen har nya dystra prognoser fått Obama att skruva upp ambitionsnivån för sitt stora stimulanspaket; det talas om en injektion på nivån 800 miljarder dollar – som ska skapa tre miljoner jobb.

Jag har full förståelse för att Obama vill agera och visa sig kraftfull; jag tror också att en del av det som paketet ska gå ut på – kvalitetshöjning av offentlig infrastruktur som vägar, broar och skolbyggnader – är väl motiverad.

Fast ändå. Kan det vara klokt att ytterligare öka det stora amerikanska underskottet så här mycket? Ju mer man studerar krisen, desto tydligare tycker jag det framstår att skuldsättning bortom all vett och sans har varit den viktigaste orsaken. Jag har just läst Niall Fergusons utomordentligt välskrivna och upplysande The Ascent of Money – A Financial History of the World, och i en fotnot hittar jag en sakuppgift som verkligen kan göra en iskall: Vid första kvartalet 2006 stod ökad belåning av bostäder för nästan 10 procent av disponibel personlig inkomst.”

Alltså: det fanns sådana föreställningar om stigande huspriser hos människor att de började betrakta lån på värdestegring som en andra inkomst och ett naturligt sätt att finansiera löpande utgifter. Att jobba eller öka sin skuldsättning blev två olika sätt att försörja sig….

Samtidigt har staten allt större underskottsproblem. Liksom nationen: år efter år har Kinas handelsöverskott finansierat den amerikanska konsumtionen.

Mot den bakgrunden: Är det så säkert att kraftigt ökad skuldsättning är den rätta medicinen? Skulle inte Amerika må bättre av skuldsanering? Ja, inte idiotåtstramning, förstås – men politik baserad på att det finns en skuldsättningskultur som måste knäckas!?

PJ Anders Linder

På tre månader har glappet mellan blocken halverats, enligt den opinionsmätning som Synovate/DN publicerar i dag. Trenden är praktiskt taget identisk med den som kom till uttryck i decemberundersökningen från Sifo.

Krisen har injicerat en väldig massa allvar i politiken, och det gagnar uppenbarligen regeringen. Paret Reinfeldt/Borg känns tryggt i jämförelse med duon Sahlin/Ohly. Men det vore naivt att tro att trenden med självklarhet fortsätter. Nästa år börjar arbetslösheten att stiga och det kommer att vara ett väldigt öppet läge. Sverigedemokraterna är jokrar i leken, och i Rosengård driver extremvänstern redan valrörelse åt dem för allt vad man är värd.

Opinionsutvecklingen under hösten visar att Alliansen har en realistisk chans att bli omvald, men den kommer att utsättas för tuffa prov i alla mötena med krisens vardag under 2009 och 2010.

En mycket intressant uppgift i dagens Synovatemätning är att andelen osäkra är uppe i 20 procent. En femtedel av väljarna tycker sig inte kunna ta ställning. Som sagt: det är ett väldigt öppet läge.

PJ Anders Linder

Antingen har inte Anders Borg koll på statistiken, eller så vet han någonting som vi inte vet. Vid dagens pressträff sade han att vi får den sämsta tillväxten på 30 år. Hans BNP-prognos för 2009 är minus 0,8 procent, fast 2010 ska tillväxten bli positiv igen.

I början av 1990-talet var det dock tillväxten i BNP/capita (OBS!) negativ tre år på raken:
– 1,1 procent (1991) och
– 1,2 procent (1992) och
– 2,1 procent (1993) vilket summerar till -4,3 procent när man räknar ränta på ränta. Och det var för mindre än 20 år sedan….

PJ Anders Linder

Anders Borg har talat dystert klarspråk (pdf) vid en träff med riksdagsjournalisterna i dag. Det blir minustillväxt 2009 och arbetslösheten stiger till 8,5 procent året därpå. Statens budget går från stora överskott till minus under 2009 och 2010.

Vi får ännu en påminnelse om hur extremt känsligt för konjunktursvängningaar som högskattesamhällets statsfinanser är. I goda tider strömmar skatteintäkterna in, i dåliga tider strömmar bidragsmiljarderna ut.

Borg talar förtjänstfullt klarspråk om finanspolitiken. Det är inte aktuellt med allmänna efterfrågestimulanser, betonar han ånyo. Effekterna är allmänt osäkra och kostnaden för de jobb som ändå kan tänkas skapas blir astronomisk hög: fler miljoner per jobb.

De åtgärder som genomförs ska stärka förtroendet och i görligaste mån vara strukturellt riktiga. Vad man saknar är en generell garanti för banksystemet, så att kreditgivningen kan komma i gång. Visserligen talas i Borgs material om en utvidgning av garantisystemet till kapitaltillskott ”förbereds”, men allt dröjer, Det är snart en månad som bankcheferna var inkallade till finansen för överläggningar.