Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Ekonomen Thomas Sowell läser lusen av kongressen:

”Bland de ‘ledare’ från kongressen som bjöds in till Vita huset för att utforma en ‘lösning’ på finanskrisen finns just de personer som under många år varit med om att skapa de risker som nu har lösts ut. … För fem år sedan gick [demokraten] Barney Frank i godo för ‘hälsan’ hos Fannie Mae och Freddie Mac och sade att ”jag ser ingen risk för” några allvarliga förluster för statskassan.”

Och: ”Tidigare i år hyllade [demokraten] Christopher Dodd Fannie Mae och Freddie Mac för att de ‘red till hjälp’ när andra finansinstitut skar ner på bostadslånen. Han sade också ‘behöver göra mer’ för att hjälpa dem som lånat till subprimeränta att få bättre lån.”

PJ Anders Linder

Det är illa på finansmarknaden, men det är en bra bit kvar till depression, skriver Irwin Kellner för MarketWatch.

PJ Anders Linder

Både katter och riksdagsledamöter har nio liv och stor talang för att landa på alla fyra när de varit ute på irrfärder, men likheterna slutar inte med det. De har även viktproblemen gemensamt.

Enligt ett färskt telegram från TT är en tredjedel av landets katter överviktiga, och i morse rapporterade Ekot att den genomsnittliga riksdagsledamoten går upp ett kilo om året. Vi får alltså ett och ett halv ton mer riksdag per mandatperiod, vilket jag inte kan minnas att någon gått till val på.

Drygt 20-åriga riksdagskarriärer som Carl Bildts kommer snart att bära varningstext från Socialstyrelsen, även om Bildt personligen har kommit lindrigt undan. (Lite osolidariskt kan man tycka, för det innebär väl att någon stackars backbencher har fått äta för två och lagt på sig dubbel ranson i alla år.)

Överviktiga katter drabbas enligt TT av ”torr hud och matt päls” och det har man ju sett en hel del av även i kammaren. När man sedan har hört riksdagens friskvårdare Yngve Borgström berätta om flåsande folkvalda i trapporna inser man att det måste tas i med hårdhandskarna och att stegräknare bara är början. För de tvåbenta kamraterna är inte dygdigare än sina fyrbenta vänner: Det blir wienerbröd, när riksdagsmannen själv får välja.

PJ Anders Linder

En av förklaringarna till finanskrisen hittar man i tabellenm invid denna artikel. (Om någon kan hitta motsvarande diagram på Feds webbplats, mejla gärna länken till mig.)

Mellan 2004 och 2007 steg den amerikanska styrräntan från 1 procent till 5,25 procent, dvs med 425 procent. Bolånen ökar förstås inte riktigt lika mycket, men räntekostnaderna steg mycket snabbt på kort tid.

Om då många människor har fått låna pengar till hus de egentligen inte har råd med, då blir det problem. Den lite mer kvalificerade debatten om USA:s finanskris kommer snart att börja handla om lågräntepolitikens, kärlekens till billiga pengar, fördödande effekter på långsiktig utveckling.

Och förhopningsvis blir det lite energi över till att ställa frågor till de politiker, främst inom demokraterna, som drev fram lagstiftning som tvingar bankerna att ge huslån även till tveksamma kreditrisker.

PJ Anders Linder

För en gångs skull kan man känna belåtenhet med att det startas en ny myndighet. När Skolinspektionen drar i gång verksamheten den 1 oktober utgör den ett viktigt bidrag till Skolsverige.

Det har bedrivits granskning även i Skolverkets regi, men den har inte haft det där rätta trycket och dåliga resultat har inte fått de konsekvenser som man skulle önska.

DN Debatt skriver Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler så här: ”Fokus i alla inspektioner ska vara barns, elevers och studerandes rätt till en god utbildning i en trygg miljö. Vi ska utgå från elevernas kunskapsutveckling och skolans resultat. En naturlig följd av det är också att det blir själva lärandet, och förutsättningarna för utveckling och lärande, som kommer i centrum.”

Det låter lovande. Hittills har ofta inspektionerna handlat mer om skolbespisningar och elevdemokrati än om kunskaper och resultat. Och att Begler utlovar kraftfull uppföljning där skolor har fallerat gör inte saken sämre.

PJ Anders Linder

Bo Rothstein är inte känd för att spara på krutet och på dagens Brännpunkt drar han till med att det är nyliberalernas fel att det är finanskris i USA. Att inte fler har varit inne på den linjen tidigare är faktiskt ganska förvånande. Om man betänker hur famlande och villrådig den europeiska vänstern har varit på sistone, så borde de fylkas kring det här halmstrået som ekorrar kring en hassel. Det finns fortfarande ingen ny idé till vänster om hur den ljusa kollektivistiska framtiden ska skruvas ihop, men i väntan på den kan man ju alltid racka ned på sina motståndare.

Rothstein ser inte bara finansbeteendet i sig som en orsak till krisen utan menar att den bottnar i frånvaron av välfärdssystem. När folk blir arbetslösa får de inte mycket till arbetslöshetsförsäkring, klarar inte huslånen och skapar problem för bankerna som lånat ut, som i sin tur skapar problem för de kreditinstitut som köäpt värdepappren man skapat av bolånen. Och så vidare.

Well.

Jag är inte lika tvärsäker som Rothstein. Jag kan mycket väl tänka mig att finanskrisen till dels är betingad av bristfällig tillsyn, illa hopkomna regelverk och dåliga belöningssystem i finanssektorn. Det är inte omöjligt att krisen motiverar förändringar av de lagar och regler som styr finansmarknaden, även om allmänt hojtande om mer planer, mer regleringar och mer politisk styrning inte leder någon vart. De fria finansmarknaderna är en viktig delförklaring till världens enastående tilläxt unde de senaste årtiondena och det vore vansinnigt att försöka sätta stopp för dem genom återgång till tiden före avregleringen; ni vet, då man skulle ansöka hos Riksbanken om att få ta med sig mer än 6 000 kronor som reskassa.

Men, som bloggen Insikt.se konstaterar: Hur stämmer Rothsteins modell med vad som hände i Sverige 1992. Var inte heller Sverige en välfärdsstat?

Och var är Rothsteins analys av den populistiska bankkritik från ledande politiker i det demokratiska partiet som eldade under den generösa kreditgivningen? Eller hans synpunkter på duon Greenspan/Clintons expansiva politik under 1990-talet? Tillvänjningen till billiga krediter är en stor faktor bakom det som har hänt, enligt mitt enkla förmenande.

Vad de tvättäkta nyliberalerna beträffar så motsätter de sig den amerikanska statens stora räddningsaktioner med skattemedel. Läs till exempel Johan Norberg. Jag håller inte med Johan om att staten ska hålla händerna borta den här gången, och jag tror att det kan ha att göra med hur vi värderar kort och lång sikt mot varandra och hur vi bedömer att konsekvenserna blir av ett väldigt falissemang. (Man ska inte glömma att den långa sikten är summan av alla korta sikter och att människor kan göra väldigt obetänksamma saker under hård ekonomisk press.) Däremot håller jag med om att det hela måste handla om att skydda finansmarknadernas funktionssätt snarare än ägare och företagsledningar.

PJ Anders Linder

Häromveckan diskuterade jag halvtidsläget för regeringen med den sympatiske före detta SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson. Emellanåt läser man vettiga debattinlägg av hans efterträdare Niklas Nordström.

Det är ljusår mellan de båda och dagens gapiga, omdömeslösa och sekteristiska organisation. Nu senast har några ljushuvuden i SSU Stockholm skickat ut ett pressmeddelande där man lovar rosor till dem som tar på sig ansvaret för att matförgiftningen på Svenskt Näringslivs kontor på Storgatan.

S-bloggaren Jonas Morian säger vad som behöver sägas: [SSU-ombudsmannen] Deiving hänvisar till Noam Chomskys propagandamodell om att ”vänsterrörelser hotar genom sitt blotta varande och sin ideologiska grundsatts det kommersiella mediets varande”, och att det kommersiella mediet därför alltid kommer att gestalta vänsterrörelser ”som verklighetsfrämmande, extrema och irrationella”. Själv skulle jag vilja hävda att vänsterrörelser som beter sig verklighetsfrämmande, extrema och irrationella förtjänar att gestaltas som detta.

PJ Anders Linder

Hur står det till i skolan? Döm själva, utifrån ett färskt telegram från TT:

”Mikael Grenefalk i Sveriges elevråds centralorganisation (Seco) har sett många slitna lokaler och biljardbord utan köer under sina skolbesök.
– Men de flesta eleverna går inte till skolan med en klump i magen. Vad man kan anmärka på är just att många skolor saknar kafeterior och uppehållsrum. Visst är skolan en kunskapsinstitution, men framför allt är det en social arena där man utvecklar sin identitet.”

PJ Anders Linder

Bloggaren Johan Ingerö skriver starkt kritiskt om att regeringens rättssatsning är alldeles för tafatt. Medborgarna känner stark oro för att polis och rättsväsende håller på att förlora kontrollen över brottsutvecklingen, och de konkreta exemplen är alltför många för att man ska kunna känna sig bekväm. Samtidigt saknas kraft i regeringens budskap, där kan man bara ge Ingerö rätt.

Och det blir inte bättre av att polisen nu under Malmökravallerna uppenbarligen har haft som en strategi att inte ingripa. Sydsvenskan rapporterar under rubriken: ”Massiv poliskritik mot egna insatsen.”

PJ Anders Linder

Apropå frånvaron av företagare och entreprenörskap i gymnasiets läroböcker, konstaterar nationalekonomen Dan Johansson att det är ungefär lika illa ställt i den ekonomiska forskarutbildningen. Han har tagit upp frågan i denna artikel (pdf) i Ekonomisk Debatt.