Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

FRA-lagen har öppnat ögonen på Johan Norberg (i Expressen). Herre milde, de borgerliga har ju aldrig varit riktiga nyliberaler!

Det har han rätt i, och han har också rätt i att det skulle ha varit bra med en mycket starkare frihetlig tradition i det svenska samhället. Kollektivismen har varit en naturlig impuls för väldigt många; den sociala borgerligheten har varit för tunn för att bära upp en politisk borgerlighet med självförtroende. Vi har på det sättet fått en mycket mer ensartad offentlighet än likartade länder som Danmark och Holland (fast den offentliga sektorn är stor även där).

Samtidigt ligger den nära ytan i Johan Norbergs besvikna text att det inte är någon större skillnad på socialdemokrati och borgerlighet i Sverige. I beg to differ. I varje enskilt ögonblick har nog inte skillnaden varit så stor, någon enstaka procentenhet på skatten som Emil Uddhammar visade i sin doktorsavhandling ”Partierna och den stora staten”. Men böjningsmönstren är inte identiska och över tid gör det betydande skillnad vilken regering vi har. Vi skulle ha haft välfärdsstat och rejäla skatter även om de borgerliga hade dominerat 1900-talet, men pluralismen hade varit större, LO-makten mindre, civilsamhället starkare, företagarna fler, medelklassen självständigare och stadd vid bättre kassa. (Dvs lite grand så som Sverige har blivit på senare år, då borgerliga idéer har format samhällsutvecklingen trots att socialdemokrater haft makten.)

FRA-lagen är ett elände. Men det är fortfarande bättre med borgerlig regering än vänsterstyre.

(I avslutningen av sin artikel ska Johan Norberg belägga sin tes genom att visa att även borgerliga opinionsbildare varit slappsvansade medlöpare och inte stått upp för några frihetliga idéer sedan Alliansen tog över. Även jag får äran att vara med på ett hörn. De som har följt SvD:s ledarsida sedan valet får själva ta ställning till hur väl det stämmer.)

PJ Anders Linder

PM Nilsson, intill nyligen politisk redaktör i Expressen, skriver läsvärt om den svenska välfärdsstaten i dagens DN.

PM har framfört sin tes förut, och jag håller inte riktigt med, men den motiverar tankearbete och svar.

Enkelt uttryckt säger han att välfärdsstatens framväxt är ett uttryck för en gemensam vilja till problemlösning. De borgerliga var med på det mesta, socialdemokraterna har inte rätt att ensamma ta åt sig äran, och i och med de nya moderaterna har acceptansen av välfärdsstaten fullt ut kommit att prägla borgerligheten. Reinfeldt och Borg växte upp under 1970-talet och är vana vid att kommunen ordnar det mesta och de har ingen avsikt att ändra på det.

Rätt och fel.

Socialdemokraterna var länge marxister och ville förändra samhället radikalt och i grunden, men de hade aldrig någon riktigt bra bild av hur det skulle gå till. På 1930-talet bytte man fot och lanserade ”folkhemmet” – först som begrepp, så småningom som praktik. Arbetsfördelningen var den att s regerade och tiog initiativ, medan de borgerliga opponerade och ifrågasatte, för att så småningom acceptera när det visade sig att reformerna fungerade rätt skapligt i praktiken.

ATP blev ett konfliktfyllt undantag men under 1960-talet tog det fart igen.

Sedan ser PM Nilsson en kontinuitet och talar om 1970-talets Åmanlagar i samma termer som pensioner och sjukförsäkring. Där är jag övertygad om att han har fel (och detta medger på sitt sätt också PM, när han talar om en Erlander-Persson-linje i politiken och menar att Palme-Carlsson var ett undantag; se även chatten på DN:s hemsida).

1970-talet var ett stort undantag. Då hade socialdemokratin tröttnat på pragmatism och ville ha revolution, eller i alla fall nästan, och samhället politiserades snabbt och på bred front. Klimax var de bisarra förslagen om löntagarfonder, då LO/SAP tillsammans kom med förslag som skulle ha förvandlat Sverige till fackföreningsstyrd planekonomi (OBS ingen överdrift).

Sedan 1980-talets slut, dvs under 20 år, vilket inte är så lite, har svensk politik handlat om att hantera konsekvenserna av 1970-talets ideologiska excesser. Resultatet är självständig riksbank, budgettak, avreglerade marknader, valfrihet inom offentlig sektor.

Men resultatet vi har i dag, 2008, är mycket mer sammansatt än ett enkelt återvändande till en välfärdsstatlig huvudfåra som vi lämnade strax efter 1968.

Det fanns ingen självständig riksbank på 1960-talet, och det fanns definitivt inga avreglerade finans-, telekom- och transportmarknader. Entreprenörskap stod inte i debattens centrum: Vi hade lägre skatt än i dag men mycket större tilltro till planering och stordrift och översåtlighet. Det fanns fria yrkesutövare inom vård och apotekeri, till exempel, men det fanns inte den fria företagsamhet inom sjukvård och utbildning och andra sociala tjänster som vi nu ser växa fram.

EU-medlemskap var en fullständigt främmande tanke. Minns Erlanders ord om ”konservativa och katoliker”.

Familjepolitiken är helt annorlunda i dag, om politiseringen har slagit rot någonstans är det där. I DN:s chatt svarar PM så här på en läsarfråga: ”Hej, det finns väldigt många som inte sätter 1-åringar på dagis. Jag gjorde inte det. De flesta löser ju det där inom föräldraförsäkringen. Vårdnadsbidraget tycker jag är ok.”

Om nu PM tror att han företräder en oideoligisk pragmatism tycker jag att han ska invänta reaktionerna på det uttalandet. Bland familjepolitikerna finns fortfarande en stark Palmetradition – samtidigt som familjerna själva lever borgerligare privatliv än på länge, trivs bra med dagis, men är rätt traditionalistiska i sina livsval och motsätter sig pekpinnar uppifrån. I dag vet ingen vart det så småningom kommer att leda politiken.

Slutsats?

De nya moderaterna är inte kvittot på att socialdemokraterna – eller den svenska allmänpragmatismen – har segrat. Däremot har den politiska mittfåran förändrats väldigt mycket, men varken till tiden före Palme eller till någon nyliberal dröm utan till en mix av välfärdsstat och ekonomisk och social liberalism som vi inte har sett förut, och där trycket på förändringar är särskilt stort på ett område som arbetsrätten där 1970-talslösningarna lever kvar.

Vi har en välfärdsstat som är mycket större än vad både 1950-talssossar och borgerliga hade kunnat föreställa sig. Vi har en grad av ekonomisk liberalism, bejakande av företagsamhet och öppenhet som tedde sig utopisk även för 1980-talets 4 oktoberrörelse.

Historien upprepar sig inte. Den är ny, och vi vet inte vart den kommer att ta vägen.

PJ Anders Linder

Kommentatorn Bob Beckel funderar kring ”Vinter-Obama” vs ”Sommar-Obama”. I vintras var Obama rakare, mer äkta. Nu är han mer kontrollerad, taktisk. Inget konstigt med det – för en politisk analytiker som vet att kandidater brukar låta annorlunda när de vänder sig till hela folket än när de vänder sig till partikamrater. Men för många förstagångssupportrar som blev del av primärvalssäsongens Obamaska väckelse kommer pragmatismen och all spin som en obehaglig, avtändande överraskning.

PJ Anders Linder

Dvd-projektet för närvarande är tredje säsongen, avsnitt 17-24, av den danska kriminalserien Ørnen. Säsong ett och två finns i svensk box och svenska butiker men trean fick jag beställa från Danmark. Kvaliteten varierar en del, skådespeleriet är ofta bättre än intrigen, men det är kul med ett skandinaviskt alternativ och med hjälten Hallgrims isländska bakgrund och flytande spanska och tyska. Dessutom spelas hans lömske fader av Hasse Alfredsson. Man får ta det som en man att de löser en hel del av brotten genom en (orealistiskt) extremt effektiv elektronisk övervakning, som inte alltid verkar följa hela regelboken.

PJ Anders Linder
PJ Anders Linder

Gallups tracking visade fem procentenheters försprång för Obama i förra mätnngen. I den senaste är man nere i två procentenheter: 46-44. Det blir en lång het sommar och en lång, ljummen (!?) höst.

PJ Anders Linder
PJ Anders Linder

Jag lyssnar på bilradion på vägen in till tidningen. En reporter
berättar att det drar ihop sig till ”VM i lydnad” och att Sverige är
särskilt framstående i just den grenen.

Men, nej, det handlar inte om riksdagen. Det är hundutställning på Älvsjömässan.

PJ Anders Linder

Vid ett möte med Folkfronten i Judeen i Month Pythons Life of Brian, säger Stan att han från och med nu vill bli kallad Loretta. Han vill föda barn. ”Du kan inte föda barn”, utbrister Reg, partiledaren. ”Du har ingen livmoder. Var ska fostret växa? I en låda?” ”Våga inte förtrycka mig!” fräser Stan/Loretta tillbaka.

Då föreslår kamrat Judith en kompromiss. ”Jag har en idé. Anta att ni kommer överens om att han inte kan föda barn, eftersom han inte har någon livmoder, vilket inte är någons fel, inte ens romarnas, men han kan ha en rättighet att föda barn.”

Och sedan, när hon var klar med att medla mellan medlemmarna av Folkfronten i Judeen, satte sig kamrat Judith och började jobba på stadgarna för det nationella sjukvårdssystemet, National Health Service. Ja, eller, dokumentet som regeringen lät publicera i måndags låter i alla fall som om hon hade varit inblandad.

Så inleder Daniel Finkelstein en mycket tankeväckande betraktelse i The Times. I korthet är poängen att det är meningslöst och hopplöst förlegat att (som i dagarna) publicera långa listor som går igenom allt vad man har rätt att få av NHS, när alla vet att den stora utmaningen är att sjukvårdssystemet kommer att få allt mindre möjlighet att leverera allt till alla. Det verkligt modiga och intressanta, det vore att publicera en lista över allt som man inte har rätt till – och tro inte att det räcker med att lista ”borttagande av tatueringar” och den sorts lättköpta grejor.

Kanske har Finkelstein rätt, kanske har han fel. I dagens Financial Times kommer flera häslovårdsexperter till tals som menar att den nya tekniken bör kunna kontrollera kostnader snarare än låta dem skena okontrollerat. Men nog är det den vuxna frågan han ställer.

PJ Anders Linder

Det börjar röra på sig hos venstre. Fogh Rasmussens parti har varit mäkta försiktigt i skattefrågorna under lång tid, men nu öppnar den finanspolitiska talesmannen Peter Christensen för sänkt marginalskatt: ”Det er selvfølgelig topskatten, der skal sænkes, hvis man for alvor vil løse arbejdsudbudsproblemerne,”