Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

TCO:s nya storförbund Unionen välkomnar mp:s utspel om att gör a-kassan till en del av det obligatoriska socialförsäkringssystemet. Det är ingen liten sak. Jo, kanske för världen. Men inte för umgängestonen i vänsterblocket.

Mona Sahlin känner sig uppenbart bekväm i umgänget med mp. Den gröna retoriken känns fräsch och idealistisk; den offentliga sektorn ska vara stor fast man kan tänka sig lite valfrihet, och småföretagare är helt OK. Det är bara en sak – de gröna har inte det där riktiga facktycket.

Många i LO knyter fortfarande händerna när de kommer att tänka på mp:s ”svek” som ledde fram till tvåmannaundantaget i Las och förbudet mot blockader av familjeföretag. Många i mp knyter fortfarande händerna när man kommer i håg vilken mobbningskampanj som LO drev mot de gröna när besluten skulle fattas.

Och nu a-kassan.

Och snart Lars Ohly.

I dagsläget råder stillhet och frid i de rödgröna relationerna. Så småningom friskar det i.

PJ Anders Linder

Avdelning nya grepp i ledarjournalistiken: The Times hyllar ärtan, nyckelspelare redan hos Mendel och nu i den nya biologin.

PJ Anders Linder

Michelle Obama sade för några dagar sedan att nu är första gången hon är stolt över sitt land. Det där kommer att förfölja Obamakampanjen ända in i mål. Vad menade hon egentligen? Att hon har blivit stolt över USA eftersom det låter hennes man vinna primärval – och att ett USA som inte låter hennes man vinna inte är värt att vara stolt över? Det där är mycket tunn is för hustrun till någon som vill bli president.

Peggy Noonan ställer civiliserade frågor i Wall Street Journal. Andra kommer att vara betydligt mindre artiga.

PJ Anders Linder

Times Onlines Comment Central har låtit läsarna rösta om vilket som är det största misstaget i Storbritanniens historia.

Vinnare (förlorare!?) blir den undfallande hållningen mot Hitler före kriget med 19,6 procent av rösterna. Det verkar rimligt.

Längre ned på listan, men ändå med 3,8 procent av rösterna, kommer ”avskaffandet av latin och grekiska som obligatoriska ämnen i skolan”. Rule Britannia!

PJ Anders Linder

Richard Adams, som skriver för Guardian Unlimited, sågar Hillary Clintons kampanj jäms med fotknölarna. Man hade tagit segern på Super Tuesday för given till den grad att man saknade ordentliga kampanjplaner för en fortsättning. Ännu denna dag har man till exempel inget kampanjkontor på plats i Vermont, som röstar samma dag som Texas och Ohio (4/3).

Vermont är ingen stor stat, men Obama har byggt sin ledning på att vinna i många små stater – och efter segern i Wisconsin i går har han vunnit tio gånger i följd, ofta med mycket stora marginaler. Clinton vann för all del New Jersey och Kalifornien men inte med tillräckligt stor marginal.

Obama bryr sig om de små staterna och får segrar som tack. Hans kampanjfinansiering bygger på många bäckar små – och drar in mer pengar än Clintons ”stora checkar”-strategi. Det är som att läsa ett nummer av Det bästa!

I Wisconsin, där demokraterna präglas av vit arbetarklass, vann Obama klart bland män, bland vita och bland fackföreningsmedlemmar. Bland kvinnliga väljare blev det jämnt. Obamas valbarhet blir allt mer av självbekräftande trumfkort.

Ska Clinton kunna komma i kapp måste hon, enligt Adams, vinna med stora marginaler i Texas och Ohio: säg 25 procent. Men hur troligt är det? I sin egen hemstat, New York, blev Clintons segermarginal inte större än 17 procentenheter. Det lutar åt att Bill får ägna våren 2009 åt något annat än krocket på Vita husets gräsmatta.

PJ Anders Linder

Vad har vampyrfladdermös med politik att göra? Kan det vara något med att den ena blodsugaren är så god som den andra?

Inte den här gången. Däremot skriver Daniel Finkelstein en mycket läsvärd artikel i Times Online, där han berättar om årets Oakshottföreläsning. Den ska hållas av torytänkaren David Willetts och bland annat ta upp just de bevingade kamraterna från Sydamerika.

Fladdermössen ägnar sig åt något som kallas ”ömsesidig altruism”. Fladdermöss som har hittat blod matar sina artfränder med överskottet även om de inte är nära varandra genetiskt; på motsvarande sätt har de hopp (eller vad det nu är) om att få del av andras överskott någon gång i framtiden.

Willetts menar att en viktig uppgift för den moderna torypolitiken måste bli att främja den här sortens ömsesidiga altruism även bland alla oss icke-vampyrer. Marknadens nyttotänkande är en omistlig del av det goda samhället, men det behöver kompletteras med institutioner som skapar och underhåller social gemenskap och samspel.

Finkelstein nämner decentralisering, oberoende institutioner inom den offentliga sektorn, skolor som är så små att lärare och elever får chans att lära känns varandra ordentligt. Han lyfter också fram det färska torykravet på avskaffad arvsskatt. Hårdkokta marknadsteoretiker tycker att det är ineffektivt med resursöverföring till dem som inte har gjort sig förtjänta av pengarna, men arven binder generationerna samman och skapar känslan av att ha ett gemensamt uppdrag,

Marknaden kan inte vara allt. Staten kan inte vara allt. Det måste finnas utrymme för andra sorters samspel mellan människor, och samspelet kan inte bara av trivseltyp utan måste ha genuin betydelse.

Mycket tänkvärt, tycker jag. Vad skulle det betyda för Sverige?

PJ Anders Linder

Mats Qviberg ger sig in i Norberg-Schottenius-debatten på ekonominyheterna och ger Johan Norberg helt rätt. Vilket fall framåt det är för samhällsdebatten att begåvade kapitalister som MQ inte bara sitter och mumlar i skägget utan ger sig ut i offentligheten!

Maria Schottenius står däremot för ett riktigt magplask. Läser man först hennes självömkande artikel i dagens DN Kultur och sedan Johan Norbergs försvarstal i Expressen får man historien väl belyst, och resultatet blir inte precis smickrande för Dagens Nyheter. Uppenbarligen anser inte vänsterskribenterna i DN att man behöver visa någon som helst respekt för sina meningsmotståndare – och Schottenius tar sina skribenters parti.

PJ Anders Linder

Trianguleringsgurun Dick Morris svävar inte på målet: Hillary Clinton kommer att förlora.

Hon kunde ha vunnit. Men hon förlorar.

I stället för att satsa på förändring och förnyelse och bli det stora alternativet till de gångna åren med Bush valde hon ”erfarenhet” som tema, vände blickarna bakåt och väckte associationer till det som många väljare vill bryta med. I stället för att satsa på att få brett ekonomiskt stöd gick hon till dem som har stora checkblock och bad om mycket pengar i stöten.

Obama hade ungdomen till att börja med. Clinton serverade honom förnyelsekraften och folkligheten på silverfat.

”Erfarenhet” är det perfekta budskap om man vill vinna – som republikan, skriver Morris. ”Förändring” är vad som funkar för demokraterna.

Så dagens 10 000-kronorsfråga: Ska Alliansen kampanja som republikaner eller demokrater 2010?

PJ Anders Linder

Sverige gör sig till åtlöje i EU och Tchad, skriver Bo Pellnäs på Brännpunkt i dag. Det gör han rätt i.

Sverige har inte mycket till integritetsförsvar kvar. Vår förmåga att
skydda oss mot olika sorters intrång är starkt begränsad. Det är
resultatet av medvetna beslut. Det anses inte finnas några hot mot
Sverige, i stället ska vi använda försvaret till att säkra freden på
andra håll runt om i världen.

Som i Tchad.

Fast nu visar det sig att pengarna bara räcker till att vara på plats i
4-6 veckor. Med förlov sagt, det är ju rena skämtet. Ska vi utrusta,
träna och skicka ned trupp till en helt annan del av världen – och
sedan ta hem dem strax efter att de skaffat sig minsta hum om var de
har hamnat? Nog för att Sverige är bra på mycket, men att vi ska ordna fred i ett av Afrikas största länder på en månad är kanske ändå väl förhoppningsfullt?

Antingen stannar vi hemma eller så åker vi ner på riktigt.

PJ Anders Linder

Newsweeks Fareed Zakaria har läst David Frums nya bok Comeback och är imponerad.

Kanadensaren Frum var en gång talskrivare åt George W Bush och skrev för några år sedan en förfärlig bok ihop med Richard Perle om hur USA skulle lösa alla världens säkerhetsproblem och se till att vi blev kvitt allt ont en gång för alla; den hette typiskt nog An End To All Evil.

Men nu har Frum lugnat ner sig, och Comeback är en bok om hur den konservativa rörelsen i Amerika ska sluta gasta och börja lyssna i stället. Att, som många av John McCains konservativa kritiker, ägna sig åt ideologiskt tungomålstalande och bara mässa att man måste leva upp till den rätta läran, det leder ingen vart. Många av USA:s konservativa navigerar i 2000-talets terräng men har fortfarande 1980-talets karta, och så vinner man varken O-ringen eller presidentval.

Det är inte utan att man kommer att tänka på Sverige. I en del borgerliga debattörers ögon lever vi kvar i 1980-talets löntagarfondsdebatt: socialdemokraterna är lika socialistiska nu som då och Sverige är på dekis med en BNP/capita som knappt toppar Bhutans. Fast samtidigt kan människor läsa i tidningarna att Sverige klättrar i välståndsligan och att reallönerna har ökat rekordartat. Då skorrar krisretoriken bra falskt.

Det finns massor av goda skäl till borgerlig samhällskritik 2008 som 1983. Hushållen har dåligt med disponibelt sparkapital; man har råd med platt-tv och annat skräp men inte att vara ledig en månad från jobbet. Människor med alldeles vanliga löner får betala mer än hälften av en inkomstökning i marginalskatt. Det startas för få nya företag. Skolresultaten försämras. Sjukvård och äldrevård verkar ibland finnas till för administratörerna snarare än patienterna. Men om man inte hittar en ton som klingar 2008 kan man aldrig få gehör för sina förslag och idéer. Tomgångskörning är lika skadligt för förtroendet som för klimatet.