Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Det är jämnt som tusan inför republikanernas premiärval i Florida i morgon. I den allra senaste mätningen från Rasmussen ligger toppkandidaterna helt lika: 31-31. Det intressanta är att ingendera av dem är Rudy Giuliani. Han ligger långt efter McCain och Romney på 16 procent.

I Florida får bara republikaner, inga oberoende, rösta i det republikanska primärvalet. Partifolket har hittills varit svalare inför McCain än vad allmänheten varit, men nu börjar man kanske fundera mer och mer på vem som har bäst chans att vinna över den demokratiska kandidaten i november.

PJ Anders Linder

Jag vet inte hur österrikarna tar det, kanske inte så bra, men själv har jag njutit storligen av AA Gills långa Timesartikel om Wien. Vilken blick karln har. Och vilka citat han producerar:

Vienna is a city without a future, and that’s the way they like it.

Och om socialisten och utopisten (eller kanske snarare dystopikern…):

Leopold von Sacher-Masoch, who wrote Venus in Furs and painfully gave his name to the world as masochism. Sacher-Masoch: half spanking, half cake – so very Viennese.

Gill skriver att Wienborna inte är särskilt trevliga – men däremot oklanderligt artiga. Och han älskar det.

PJ Anders Linder

Tories leder med åtta procentenheter över labour – 41 mot 33 – enligt en ny mätning, som publiceras i The Telegraph. Det är faktiskt en liten minskning av försprånget sedan förra mätningen.

Men det som David Cameron lär notera med särskild belåtenhet är att tories nu har gått om labour och får bättre förtroendesiffror när det gäller att hantera ekonomin. Här blir finansministern premiärminister till sist, efter tio långa år, och då tappar labour den ekonomiska ledartröjan.

PJ Anders Linder

När jag en gång i tidernas begynnelse studerade litteraturvetenskap för Bertil Romberg i Lund undervisades jag om begreppet peripeti, den avgörande vändpunkten i ett klassiskt skådespel. Allt har gått finfint för huvudpersonen, men plötsligt sker något som till en början ter sig ganska harmlöst för att så småningom visa sig bli ödesdigert. Upp som en sol….

Pär Nuders avgång: en peripeti? Kommer Mona Sahlin och hennes krets att betraktas med samma ögon efter som före den här solkiga historien?

PJ Anders Linder

”Sahlin: Nuder kvar i partiledningen” står det på text-tv. Och jag som hade börjat fila på några rader fritt efter Stagnelius:

Förnyelse hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger.
Förnedrad av Mona, förkastad av vu
blott dig till förhoppning jag äger….

Å andra sidan, hur länge kommer det roliga att vara? Man kan tänka sig att stämningen ändå inte kommer att vara riktigt på topp när Sahlin och Nuder blänger på varann över kaffet och landgångarna.

PJ Anders Linder

Aftonbladet i dag: ”Nu viner piskan – äntligen”

Och nej, det är inte reklam för nåt 071-nummer utan Lena Mellin som har gått i gång på EU och klimatet.

Kanske är det gamle Heidenstam som spökar:

Driv oss samman med gisselslag
och blånande vår skall knoppas.

Ja, hur ska det gå för de stackars svenskarna utan mer tukt och disciplin.

PJ Anders Linder

Varför ägnar republikanerna så lite kraft åt den lägre medelklassens ekonomiska oro? undrar Yuval Levin och Ramesh Ponnuru i Weekly Standard. Inte minst sjukvårdskostnaderna har stigit kraftigt – ja, ätit upp stora delar av reallöneökningarna för många. När kandidaterna då dessutom har vettiga idéer – framför allt att ta bort det skattemässiga missgynnandet av att man tecknar premier privat snarare än genom sin arbetsgivare – varför lyfter de inte fram dem?

Det råder defensiv stämning i USA, det har Levin/Ponnuru rätt i. Människor oroar sig mer för vad som de kan gå miste om än gläds över vad de har möjlighet att få. Det är fortfarande helt öppet vart opinionen ska ta vägen, men risken verkar växa för att det ska bli antiglobalism, antiinvandring och antistrukturomvandling som plockar mest poäng. Mitt Romneys seger i Michigan var en oroande signal – handelsskepsisen hos Clinton och Obama en annan.

Och då gäller det att brassa av vad man har för att få utvecklingen att gå i motsatt riktning.

Hmmm, och vad är det nu som gör att man börjar tänka på läget i Sverige……?

PJ Anders Linder

Man kan i alla fall inte klaga på spänningsfaktorn i de amerikanska prrimärvalen. I går kväll tog Mitt Romney hem segern i Michigan efter att ha misslyckats i Iowa och New Hampshire.

För Mitt Romney var det en nödvändig seger. Utan den skulle han ha haft svårt att hålla liv i sin kampanj. Nu kan han kanske hålla ut till den 5 februari, där hans stora kampanjresurser kan visa sig betydelsefulla.

För John McCain var det ett försmädligt nederlag. Michigan är för all del den stat där Romney växte upp, och där hans far var guvernör på 1960-talet, men det såg ändå ut att finnas möjligheter för McCain att vinna och i så fall hade han fått ett kraftfullt momentum. Nu väntar South Carolina och Florida, där ingenting kan tas för givet.

För Rudy Giuliani börjar 5 feb-strategin se ut som en djärv men misslyckad gambit. Han fick bara tre procent av rösterna i Michigan, och hans stora försprång i Florida (som röstar den 29 jan) har smält samman till ingenting.

För republikanerna är allting öppet och oklart. Fyra, eller till och med fem kandidater har chans att ta hem nomineringen.

För Europa var Romneys seger ingen god nyhet. Medan McCain talade klartext om att gamla jobb inte kommer tillbaka utan att man måste tänka framåt, talade frihandlaren och affärsmannen Romney om vikten av att regeringen hjälpte bilstaten att hitta tillbaka till the glory days, De blev varse att inåtvändhetens och nostalgins strängar vibrerade med en klang som togs väl emot. Det bådar inte i gott för framtiden i en kampanj där USA-först-idéerna redan står starka.

PJ Anders Linder

David Brooks skriver ytterst läsvärt om ”identitetsfällan” i New York Times. Det handlar om Clintons och Obamas kampanjer, som bägge försöker att krama det mesta möjliga ur det faktum att kandidaterna är kvinna respektive svart. Samtidigt vill de inte kännas vid att det är vad de håller på med.

Brooks återger ett fantastiskt citat från Hillary Clinton i helgen: “You have a woman running to break the highest and hardest glass
ceiling. I don’t think either of us wants to inject race or gender in
this campaign. We’re running as individuals.”

I ena ögonblicket kvinna och representant för sitt kön, i nästa stund – ja, bokstavligen i nästa mening – ”bara” individ och inte representant för någonting annat än sig själv.

Brooks konstaterar: ”The problem is that both the feminist movement Clinton rides and the
civil rights rhetoric Obama uses were constructed at a time when the
enemy was the reactionary white male establishment. Today, they are not
facing the white male establishment. They are facing each other.”

Tävlingen om att vara det största offret blir en absurditet, inte minst i kampen om världens mäktigaste ämbete. Det som började som kamp för lika rättigheter fortsätter som snyftduell mellan extremt framgångsrika personer om vem det är mest synd om.

Brooks avslutar syrligt med att konstatera att alltsammans gör yngre väljare lika uttråkade som konfunderade – och att den grupp som kommer att ha störst betydelse i valet i november är den spanskättade.

PJ Anders Linder

Insatserna ökar i den demokratiska kampanjen, rapporterar The Times. Kritiker av Barack Obama skjuter nu dels in sig på de legala problemen för Antoin Rezko, en affärsman som gett mycket stöd till Obamas kampanjer, dels på att pastorn i Obamas församling, Jeremiah Wright, besökte Libyen och Muammar Khadaffi i mitten av 1980-talet – i sällskap med den utomordentligt kontroversielle Louis Farrakhan.

Obamas demokratiska kritiker är förstås inte själva så påverkade av detta, o nej. Men de oroar sig hemskt mycket för vad republikanerna kan göra av det ifall Obama skulle vinna nomineringen.