Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

När statsministern började tala om vikten av sänkt inkomstskatt fick han plötsligt stort stöd av samma väljarmajoritet, som tidigare stödde honom när han sade att skattesänkningar inte hade prioritet. Det konstaterar 180 Grader i dagens ledare. Ibland tycks man som toppolitiker leda opinionen även när man tror att man följer den – och då är det bäst att leda medvetet.

PJ Anders Linder

Mona Sahlin satt i Perssonregeringen som lät ohälsotalet skjuta genom taket. Hon var med och såg till att förtidspensionärerna blev fler än företagarna. Nu leder hon oppositionen mot en regering, vars kombination av konjunktur och reformer gör sysselsättningen rekordhög och att Ams kan rapportera rekordsiffror var och varannan månad.

Detta kommenterar hon så här i en svårt överhettad drapa på DN Debatt: ”Regeringen Reinfeldts allra största svek handlar om detta – om jobben, nu och i framtiden.” Ja, kära hjärtanes.

Nog för att det finns ett och annat att kritisera Fredrik Reinfeldts regering för. Men att vi ”aldrig tidigare har haft en regering som konsekvent och medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda” är inte bara nonsens utan nonsens på styltor.

Tvärtom har väl Sverige aldrig haft en regering som så noggrant redogjort för vad den tänkte göra – och sedan satt det i verket. Alliansens valmanifest var kontraktspolitik så långt den kan komma. Men när löftena nu förverkligas och det går urdåligt i opinionen för regeringen kan man förstå att Sahlin känner bitterhet över att s struntade i jobbfrågan och inte lyckades ta hem spelet i fjol. Men speciellt klädsamt är det inte. Kom igen och berätta om vad vänstern har för jobbpolitik i stället.

PJ Anders Linder

I går greps Garri Kasparov av rysk polis och dömdes till fängelse, i dag fängslades presidentkandidaten Boris Nemtsov i S:t Petersburg. Vladmir Putin och putinisterna stärker sitt grepp om det ryska samhället för var dag som går. Putinpartiet Enade Ryssland har stor chans att bli enda riktiga kraft i den duma som väljs den 2 december och fokus i politiken ligger helt på att upprätta den ryska statens styrka och storhet. Upprustningen är massiv.

Samtidigt, i grannlandet Sverige, tävlar regering och opposition om att avlöva integritetsförsvaret så snabbt som möjligt.

PJ Anders Linder

De brittiska väljarna har accepterat mycket i form av ökad samhällsövervakning men nu visar det sig att skandalen häromveckan, när sju miljoner familjers ekonomiska data kom på avvägar efter att ha skickats av en myndighet i posten, får en dramatisk effekt.

Finansministerns Alastair Darling förtroendesiffror störtdyker, och toryledningen är nästan i kapp paret Brown/Darling när det gäller förtroendet för hur kapabel man är att sköta landets ekonomi. Cameron/Osborne ligger fortfarande sju procentenheter efter men bara för kort tid sedan var gapet 30 (!) procentenheter.

Enough is enough, även på engelska.

PJ Anders Linder

Marginalskatten ska ner, säger Anders Fogh Rasmusson i dagens regeringsförklaring. Se där ett välkommet besked för den hårdbeskattade danska medelklassen. Syftet är dock inte att minska den totala skattebelastningen utan sänkt inkomstskatt kommer sannolikt att finansieras med höjd skatt på energi.

Energiskattehöjning strider mot Fogh Rasmussens ”skattestopp”, som ju har varit ett löfte om att inte någon skatt ska höjas. Fast FR resonerar annorlunda: I en intervju säger han att skattestoppet ligger fast; det gäller före och efter förändringen (inkomstskatt ner, energiskatt upp) och är bara upphävt precis under själva reformen.

Kreativt argumenterat, får man säga. Men det ska bli intressant att se om hans regering kan hålla fast vid skattestoppet efter att ha gjort detta första avsteg. Och hur ilsken kommer Pia Kjaersgaard att bli?

PJ Anders Linder

Yasuo Fukuda är på sitt första officiella besök. I Washington. Den japanske premiärministern signalerar att hans regering ska göra allt den kan för att få i gång den marina hjälpen till Afghanistanoperationerna igen.

Oppositionspartiet DPJ vann valet bland annat på att agitera emot marininsatserna och lyckades också förhindra att den gamla lagen förlängdes efter den 1 november. Samtidigt har Fukuda en helt annan, resonerande och diplomatisk stil än sin företrädare Shinzo Abe, och om DPJ framhärdar i motståndet tar man risken att framstå som överdrivet konfrontatoriskt och oresonligt.

Ena dagens vinnare är nästa dags förlorare. Svart blir vitt. Japansk politik i ett nötskal.

PJ Anders Linder

Den politiska förvirringen har minskat lite grand i världens näst största ekonomi. Tillväxten under tredje kvartalet överträffade förväntningarna och ett nytt modus vivendi mellan de två stora partierna, som kontrollerar var sin kammare i parlamentet, börjar ta form.

Tobias Harris utreder läget i den här läsvärda översiktsartikeln i J@pan Inc. Hans poäng är att oppositionspartiet DPJ:s seger i överhusvalet i somras kan ha gjort livet svårare snarare än lättare för dem. Tidigare räckte det med att skälla på LDP-regeringen. Nu förväntas det fraktionsslitna DPJ att ta ansvar och vara med och styra. Handlingsfriheten blir inskränkt.

Kanske det. Å andra sidan kan man säga att DPJ plågas av frånvaron av egen regeringserfarenhet. Om det hölls val i dag skulle det knappast bli någon triumf för DPJ, även om många väljare är trötta på liberaldemokraterna. DPJ känns helt enkelt för otydligt och oerfaret. Men vem vet hur det känns när de har tränat på statsmannaskap i överhuset?

Frågan är bara hur intresserad DPJ-ledaren Ichiro Ozawa är av den saken. Han tycks vara en utpräglad konfliktpolitiker: fräck och tuff i valrörelser, men oklar i sin politiska linje och utan det tålamod som regerande kräver.

PJ Anders Linder

Naser Khaders jakt på uppmärksamhet har haft ett högt pris. I en undersökning från InFact, som redovisas i dagens Politiken, är det bara 0,6 procent av väljarna som tycker att Khader har varit valrörelsens mest förtroendeingivande partiledare. Även bland dem som tänker rösta på Ny alliance är det bara 18 procent som har honom i topp.

Anders Fogh Rasmussen kommer solklar etta i förtroendetabellen. Helle Thorning-Schmidt ligger långt efter. Ska man tro valprognosen som Gallup gjort för Berlingske kommer det att visa sig i form av fortsatt borgerligt styre.

Frågan är vad som hänt om Khader kört hårt med sakfrågor och värderingar i stället för att kana runt i ett medialt spel om regeringsbildning och regeringssamarbete. Två tredjedelar av de borgerliga väljarna fäster mycket stor vikt vid skattefrågan, visar en färsk mätning som Greens analyseinstitut har gjort för Børsen, och i skattefrågan har de borgerliga partierna inte haft mycket att erbjuda sina väljare. Ny alliance, däremot, har gått till val på en genomgripande marginalskattereform som tar ned toppskatten från 63 till 40 procent.

PJ Anders Linder

Ska man tro Gallups stora slutmätning, som presenterats i kväll, går det starkt framåt för regeringsblocket inför folketingsvalet i morgon. Enligt referatet i Berlingske tidene ser VKO (venstre, konservative samt dansk folkeparti) ut att få 93 mandat mot vänsterblockets 78. De fyra nordatlantiska mandaten (Färöarna, Grönland) som brukar fördela sig lika mellan blocken, och de fyra mandaten som tycks gå till Ny alliance, räcker inte till för att förändra läget, utan Fogh kan sitta kvar på samma regeringsunderlag som i dag.

Ny alliance blir valrörelsens stora förlorare. Om Gallup har rätt klarar man visserligen spärrgränsen med darr på ribban, men man blir inte tungan på vågen och får ingen utväxling på sina budskap om justare behandling av asylsökande och sänkt marginalskatt. Man blir ett andra radikale venstre, fast borgerligt: intelligent och sofistikerat men utan praktiskt inflytande. Det var knappast vad Naser Khader hade tänkt sig.

Men, men. Valet har inte ägt rum ännu. Många är osäkra, vänsterextrema enhedslisten ligger strax under spärrgränsen i Gallups mätning och NA är på väg ned mot den i ganska hög fart. Teoretiskt sett kan det fortfarande gå vägen för det röda laget, och det blir en spännande kväll i morgon. Fast nog verkar Helle Thorning-Schmidt ha valvinden i ansiktet på upploppet.

Frågan är vilka slutsatser Fredrik Reinfeldt drar om Fogh Rasmussen får förnyat förtroende genom en framryckning fem i tolv. Att pragmatismen betalar sig? Eller att det var mycket nära att det blev för mycket av det goda, och att det inte hade skadat med lite piggare förändringssignaler från statsministern?

PJ Anders Linder

I lördags var vi och såg Dramatens nya uppsättning av Ett dockhem. Det
var ingen dum föreställning, med flera fina skådespelarinsatser,
speciellt av Anna Björk som Nora, även om de ursprungliga
frågeställningarna har mist det mesta av sin moraliska laddning. Finns
det någon grupp som mer entydigt hyllas i debatten är kvinnor som
bryter upp från sina träiga män?

Därför blir jag rätt förundrad när jag läser min trevliga kollega i Aftonbladet Helle Klein skriva om pjäsen på sin blogg:

Ibsen har mycket att säga vår tid då reaktionära krafter i kyrka och samhälle ropar ”bevara familjen” och ”äktenskapet”.

Dels
tycker jag att det är bra förunderligt att få läsa att det är
”reaktionärt” att vilja bevara familjen och äktenskapet (allra helst
när det kommer från en person som är på väg att bli präst i Svenska
kyrkan). Och vad säger hon till de homosexuella som nu kämpar hårt för
att också få rätt att ingå äktenskap? Att de är trista bakåtsträvare
som inte förstår att det är fiffigare med friare samlevnadsformer?

Dels
missar hon Ibsens poäng. Noras slutrepliker går ju ut på att det
eftersträvansvärda är ett äkta äktenskap, en relation mellan jämbördiga
parter som tar varandra på allvar. A tall order, förvisso. Något
”vidunderligt”, med Ibsens ord. Men kanske ändå mer så 1879 än 2007.