Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Jag har ju kommit att intressera mig en del för Japan: världens näst största ekonomi och en alltmer betydelsefull militär makt som på ett märkligt sätt går under den mediala radarn i Sverige.

Där händer saker.

Häromveckan avgick plötsligt premiärministern Shinzo Abe efter att ha suttit mindre än ett år. Han började som ungt (52) framtidsnamn och var den som skulle fortsätta den remarkable Junichiro Koizumi reformpolitik.

Så här ett år senare ligger han på sjukhus för överansträngning, och i dag blev det klart att den som tar över som ledare för LDP (och därmed som premiärminister) blir den grå eminensen Yasuo Fukuda. Där Koizumi var tydlig med att han satte reformpolitiken för sitt eget partis väl och ve satsar LDP nu på en trygg kraft, som ska lugna väljare och förtroendevalda och få allting att rulla på i mer välkända banor. ”Tillbaka till 70-talet” är en vanlig kommentar.

Fukuda är drygt 70, har en lång partikarriär och är inte känd för att hysa några starka ideologiska övertygelser. I utrikespolitiken anses han ganska duvaktig, obenägen till bråk med Nordkorea och angelägen om harmoni i relationerna med Kina.

Men det blir förstås ändå inget tillbaka till 70-talet. Vad Koizumi gjorde var att tala öppet och offensivt om förändringar som ändå ligger i korten, ungefär som avreglering och låginflationspolitik låg i korten för Sveriges del under slutet av 1980-talet. Fukuda må brinna sådär lagom för att trimma statsbudgeten, liberalisera handel och arbetsmarknad och för att trassla sig fram till en ny säkerhetspolitik där Japan kan spela en mer aktiv roll inom världssamfundet.

Utrikesredaktören i The Australian, Greg Sheridan, skriver att Japan har en ”ny strategisk personlighet” som går utöver viljan hos enskilda politiker. Det låter som mumbo jumbo à la Hegel, men jag skulle ändå säga att det ligger mycket i det. Individualisering, globalisering och USA:s avlastningsbehov i säkerhetspolitiken påverkar Japan till den grad att det är svårt att se att allting ska kunna förbli vid det gamla.

Oppositionen i Demokratiska partiet (Minshuto) plockar nu poäng genom att tala för högre subventioner, mindre omvälvande inrikespolitiska förändringar och ett japanskt återtåg från Indiska oceanen (där den japanska marinen ger bränslehjälp till insatserna i Afghanistan). Men det är en sak att rida på missnöje, en annan att få förtroendet att styra. Många japaner må känna oro inför sitt lands nya strategiska personlighet, men jag undrar om de inte också innerst inne känner vad som är på väg.

Fukuda har föga av de yviga manéren hos Koizumi, eller den nationalistiska nostalgin hos Abe, men i sak kommer nog den nya inriktningen att ändras mindre än man skulle kunna tro.

PJ Anders Linder

Ska det faktiskt bli riktig omprövning i den socialdemokratika skolpolitiken? Det är för all del långt kvar, men Morgan Johanssons förtjänar respekt för sin DN Debattare om gymnasiet i dag. Den andas partipolitiskt spel, försök att slå kilar in i alliansen, jodå, men också en äkta omprövning.

En fjärdedel av gymnasisterna får inte fullständiga betyg. Det individuella programmet, som var tänkt för att stötta dem som hade det särskilt besvärligt, har blivit ett av gymnasiets största. I botten finns den välvilliga tanken att alla ska rustas för högskolan, men det målet kräver för mycket teori och plugg efter nian för att passa alla ungdomar och resultatet har snarare blivit utslagning än allmän nivåhöjning.

Morgan Johansson spar inte på krutet: ”Jag vill inte dra för långtgående slutsatser, men man kan inte utesluta att de ökade krav på ungdomar som gymnasiereformen förde med sig, har ett samband med att den psykiska ohälsan bland ungdomar har ökat mycket kraftigt sedan 1990-talets början.”

Ifall socialdemokratin skulle nyktra till i skolpolitiken på samma sätt som de borgerliga har gjort skulle det var djupt problematiskt för regeringen – skolan är ett av dess viktigaste trumfkort – men det skulle vara en välsignelse för elever, föräldrar och lärare.

PJ Anders Linder

Japan får en ny premiärminister i nästa vecka. På söndag avgörs vem som blir ny ordförande i LDP, och när det valet är gjort är valet av premiärminister en formalitet. Liberaldemokratiska LDP har en väldig majoritet i parlamentets underhus; den de vill ha, den blir det.

Men vem vill de ha?

Först gissade de flesta på Taro Aso, som nyligen varit utrikesminister, och som har en politisk profil som är ganska lik den avgående Shinzo Abes. Men i ökande grad verkar insatserna söka sig till Yasou Fukuda, som också är en ringräv, men som inte förknippas med den vilja att höja profilen i utrikesfrågor som man finner hos Abe och Aso.

Fukuda är stillsammare, betonar vikten av förtroliga relationer med Kina – och det kan paradoxalt nog göra det lättare för honom att få till stånd en förlängning av antiterroristlagen, som möjliggör den japanska insatsen i Indiska oceanen till stöd för de internationella styrkorna i Afghanistan. För oppositionen i Demokratiska partiet, DPJ, blir det mycket svårare att gå tvärt emot en vänlig och konstruktiv premiärminister än en som är konfrontatorisk.

I inrikespolitiken framstår varken Fukuda eller Aso som så särdeles reformbenägen. Bägge noterade Abes kraftiga motgång i överhusvalet i somras och inser att det är svårt att få gehör för kärva förändringar modell Koizumi när man inte är någon Koizumi själv (och det är ingendera). Fast läget är förvirrat. Samtidigt som väljarna använde överhusvalet till att protestera mot reformernas effekter säger de ja till fortsatt förändring i mätningarna….

Nu försöker Aso mobilisera missnöjda lokal- och regionalpolitiker i LDP mot Fukuda, som har övertaget i parlamentsgruppen och dess fraktioner. Det kan han knappast göra utan att locka med mer subventioner och regionalpolitiska byggprojekt. Är det alltså Fukuda man ska hoppas på? För japanernas skull…

PJ Anders Linder

Hur är det så där till vardags på lärarutbildningarna i Sverige? En pusselbit får man genom det här citatet ur Pedagogiska magasinet 3/2007. Det är Inger Nordheden, lärarutbildare vid Lärarhögskolan i Stockholm, som för pennan:

”Vilka klockor ringer när vi ser olika saker? Kamouflagemönstrade byxor. Rosa sådana. På småflickor?
– Det är bara ett mönster, sa en av mina studenter häromsistens. Jag ser bara ett snyggt mönster!
Det gör inte jag. Jag ser militärer som gömmer sig för fienden för att senare anfalla den. Jag ser individualism och ”satsa-på-dig-själv-rörelsen”. Jag ser ytlighet och sexism. Jag ser regler och raka led. Jag ser tester och betyg i tidiga åldrar. Jag ser dyra väskor och plastikkirurger. Jag hör repliken ”vem bryr sig”? Jag hör inte ordet solidaritet. Eller ens ordet kreativitet.”

Jag har också en fråga: Vilka klockor ringer när vi läser olika saker?

PJ Anders Linder

Premiärministern i världens näst största ekonomi avgår. LDP-ledaren Shinzo Abe har överraskande meddelat att hans parti ska utse en ny partiledare, vilket också betyder att Japan får en ny regeringschef.

Ja, överraskande och överraskande…. Så sent som häromdagen sade Abe vid Apecmötet i Sydney att han skulle kämpa in i det sista för att få till stånd en förlängning av den lag som medger japansk assistans till de internationella trupperna i Afghanistan. (Det handlar om tankningshjälp från japanska fartyg i Indiska oceanen.) Men allt sedan den stora förlusten i överhusvalet i juli har Abe varit politiskt skadskjuten och trots en regeringsombildning han har misslyckats med att ta tillbaka initiativet. Ett kort tag såg det lite ljusare ut, men sedan blev ytterligare en minister i hans regering tvungen att lämna sin post pga oegentligheter, och det började bära utför igen.

Abe fick en bra start men hamnade snabbt i blåsväder. I slutet av september efterträdde han Junichiro Koizumi, som vunnit en jordskredsseger i underhusvalet 2005 på en radikal reformagenda. Abe sågs som ett ungt (52) framtidsnamn och fick starka sympatier i mätningarna, inte minst bland kvinnliga väljarna. Han reste omedelbart efter sitt tillträde till Beijing och Seoul och tinade upp relationer som varit rätt djupfrysta under den yviga Koizumi.

Men ganska snart blev det klart att Abes nostalgiska agenda – ökad utrikespolitisk aktivitet, patriotism i skolan, renässans för klassiska japanska värden (dock aningen oklart vilka) – inte var helt kalibrered med väljarnas oro för budgetunderskott och turbulens på arbetsmarknaden.

Dessutom visade det sig att Koizumis reformagenda hade vunnit stöd tack vare dess stämningar och förnyelsekänsla snarare än dess materiella innehåll. I överhusvalet i år lät framför allt landsbygdsväljarna förstå att de inte är helt belåtna med de kraftiga minskningarna av regionalpolitiken. Jag offrar hellre LDP än reformlinjen, sade Koizumi, och Abe var inte kapabel att hantera den laddade situation som de snabba reformerna skapat. Innerst inne anser nog många att de var alldeles növändiga, men det krävs ett helt annat ledarskap än Abes för att få människor att svälja dem.

LDP har en väldig majoritet i underhuset så Abes efterträdare lär bli premiärminister utan problem. Mycket talar för att det blir Taro Aso, som i dag är LDP:s alldeles färska generalsekreterare och fd utrikesminister. (Som bl a har representerat Japan i lerduveskytte i OS.) Men i överhuset är det numera oppositionspartiet Minshuto (Democratic Party of Japan, DPJ) som styr, och även om överhuset bara har fördröjande makt blir det struligare att regera,

Minshuto är ett mischmasch av höger och vänster, missnöjda ex-LDPare och fackföreningsfolk, och uppfattas inte som regeringsfähigt ens av de väljare som stödde dem i juli. Men Aso måste hitta ett modus vivendi med ledaren Ichiro Ozawa, som hett önskar nyval och en triumf på ålderns höst över det LDP han övergav på 1990-talet. Det blir inte enkelt.

Folket är svalt till engagemanget i Indiska oceanen, men det är en högprestigefråga för Abe att avgå på. Men i sak fäster Japans amerikanska allierade stor vikt vid att lagen och det japanska deltagandet förlängs. Aso är erfaren som få men klockan går. Dagens besked skapar inte bara förvirring i Tokyo utan också i Washington.

PJ Anders Linder

Förstör vi uppväxten för våra barn genom schemaläggning och överbeskyddande förbud mot allt spännande och självständigt? Många sliter med frågan. Jim White i The Telegraph skriver långt och engagerat om hur det oplanerade och okontrollerade barndomslivet krymper ihop. Lesley Thomas och Katie Tait argumenterar emot och håller med. Mycket läs- och tänkvärt.

PJ Anders Linder

Gissa om Lars Ohly satte morgonkaffet i vrångstrupen när han fick se resultatet från det norska kommunalvalet. Sedan i förfjol sitter v:s systerparti, socialistisk venstre, i en rödgrön norsk regering och är med och tar ansvar för rikspolitiken för första gången. Kommunalvalet ger den första stora signalen om vad deras väljare tycker om det, och svaret är att de avskyr det.

Enligt siffrorna så här långt faller SV på riksnivå med 6,2 procentenheter jämfört med förra kommunalvalet – till 6,1 procent. Partiet mer än halveras. I Oslo går man tillbaka med tio (!) procentenheter. En grupp vänsterväljares besked till Kristin Halvorsen & Co är solklart: Vi vill inte ha praktisk resultatpolitik, vi vill ha överbud, missnöjesyttringar och fantasier. Föga förvånande går också (det ännu yvigare) ytterkantspartiet radikale venstre fram med två procentenheter.

På nationell nivå stärks borgerligheten med cirka fyra procentenheter och vänstern går tillbaka lika mycket. Mittenpartiet venstre gör ett bra val och ökar med två procentenheter, medan høyre och frp noterar modesta framgångar. I Oslo blir det fortsatt borgerligt styre, I Bergen är det massiv borgerlig majoritet, i Stavanger mer än massiv.

På riksnivå noterar nog många borgerliga bedömare tacksamt att høyre gick över förväntan och venstre riktigt bra, det gör umgänget med frp något mer hanterligt. Ett tag såg det ju ut som om frp skulle bli större än alla de andra borgerliga partierna tillsammans, nu blev i stället høyre största borgerliga parti.

Om två år är det stortingsval, och statsminister Stoltenberg har fått en del att tänka på. Hans socialdemokrati går fram ett par procentenheter, men hur ska det gå med den rödgröna koalitionen? Om den här utvecklingen fortsätter finns inget kvar av SV 2009 – då har pragmatikerna gått till arbeiderpartiet och fantasterna till RV – och hur ser då vänsterns regeringsalternativ ut? Man blev framgångsrik i stortingsvalet 2005 tack vare tydligheten i det rödgröna samarbetet – en tydlig kontrast till den borgerliga förvirringen – men det blir svårt att upprepa. Vi kommer att få se bra med konvulsioner inom SV.

Och kanske även inom svensk rödgrönhet, nu när v-politikerna upptäcker att de så frestande taburetterna kan visa sig fungera inte bara som troner utan också som katapultstolar.

PJ Anders Linder

För en tid sedan skrev jag om medeljapanens stora förmögenhet och om attg man skulle kunna ersätta den japanska inkomstskatten med höjd moms till 12,5 procent: ”Inte utan att man undrar vad momsen skulle bli i Sverige om man höjde den tillräckligt mycket för att kompensera för avskaffad inkomstskatt”

Nu har Christian räknat och mejlat:

Momsintäkter 2006 var 376 miljarder; totala skatteintäkter var ca 1 400 miljarder. Skatt på arbete var 878 miljarder. Om vi antar att momssatsen var 25% och vi skulle dra in 878 miljarder extra så blir momsen – allt annat lika – över 80%. Rättvist – köper mer, betalar mer – men inte så bra för turistnäringen!

Om vi skulle ha moms som enda skattekälla närmar vi oss 95% moms!

Smidiga lösningar blir inte fullt så smidiga i högskattesamhällen…..

PJ Anders Linder

”Hjälp, vi måste tas om hand velourstaten”. Per Dahl har satt en drastisk rubrik på sin lördagsbetraktelse i Barometern, men med hjälp av en artikel av Lennart Berntson på SvD:s kultursida kastar han förklarande ljus över försvarsdebatten.

Staten har i allt högre grad kommit att intressera sig för vård och omhändertagande, och politikerna ser det som sin främsta uppgift att ta medborgarna om hand. Inom de nya moderaterna förstärks trenden av de starka signalerna om att politiken ska ha fokus på människors vardagsliv.

I en sådan politik blir intresset förstrött för de stora samhällsramarna, den infrastruktur i vid bemärkelse som bara staten kan ta ansvar för. EU, är Per Dahls exempel: Vem orkar förklara vad som händer där och vilken betydelse det har i ett läge när allt fokus ligger på sociala ersättningar och de kommunala omsorgstjänsterna? Och vem utanför de närmast berörda orkar bry sig om försvaret, rättsapparaten, grundforskningen, kulturarvet? Vi får den paradoxala utvecklingen att just det som är politikens särskilda ansvar blir det som spelar minst roll i politiken.

Per Dahl skriver: ”Demokratin har ibland förbundits med en annan tanke. Att medborgarna ska ta ansvar för nationen just som medborgare. Att de är vuxna sådant som är ovant, tungt, främmande och svårt. Att vi ibland måste sträcka oss till politiken, inte att politiken alltid serveras oss.”

När hörde ni senast våra folkvalda tala i den sortens termer? Och är den tystnaden i så fall bara deras fel?

PJ Anders Linder

Professor Naoyuki Yoshino, som sitter i flera av Finansjapans tyngsta styrelser, var också med på IFN-seminariet. Han visade några bilder som åskådliggjorde hur börs- och markbubblorna blåstes upp i Japan under sent 1980-tal och vad som hände när de sprack.

Det ruskiga var dock inte denna historielektion utan hans påpekanden att läget i Kina och Korea i dag påminner mycket om hur det var i Japan 1989. Under perioden fram till OS kommer drömmarna om storvinsten att leva, men vad händer därefter?