Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Det rasar skattedebatt för fullt i Danmark, och i en kolumn i den liberala nättidningen 180 Grader håller redaktören Ole Birk Olesen räfst och rättarting med det konservativa partiet. Det är klart att ni aldrig får fram några skattesänkningar, skriver han, när ni har slutat att argumentera för dem. Aldrig hör man att skatten bör sänkas därför att det är medborgarnas pengar det handlar om. Vad man i bästa fall kan hoppas på är teoretiska utläggningar om att man är tvungen att sänka skatten, eftersom det ökar arbetsutbudet.

Det är inte utan att man kommer att tänka på baseballegenden Yogi Berra och hans klassiska: ”It’s déjà vu all over again.”

PJ Anders Linder

I morse diskuterade jag fastighetsskatten med Sydsvenskans Heidi Avellan i P1 Morgon. Remissinstanserna skäller på finansieringen av fastighetsskattens avskaffande, men de gör det ur ett snävt teknokratiskt perspektiv. De starka politiska skälen för att avskaffa skatten ignoreras och sedan gräver man ned sig i detaljerna. Medborgarperspektivet saknas. Den enda organisation som verkligen företräder de berörda, Villaägarna, har också invändningar mot regeringens modeller – men säger samtidigt att även regeringsförslagen är bättre än status quo.

”Var plåga har ett ski för sig, blott hälsan tiger still”. Ungefär så står det i Skriften. Där är vi nu. Alla som tycker sig bli missgynnade på ett eller annat sätt av den förändrade boendeskatten beklaagar sig nu högljutt, medan de många som gillar vad som ska hända håller en lägre profil. När väl regeringen har tagit sig igenom ekluten och fått fram ett skarpt förslag, som blir verklighet, kommer man att upptäcka att långt fler blir nöjda än missnöja.

Vilket förstås inte hindrar att regeringen gör klokt i att studera remissvaren och ta intryck av det bästa. Det verkar finnas matnyttigheter i både Villaägarnas och Skatteverkets förslag.

PJ Anders Linder

Tidskriften Fokus tacklar skolans problem i en fyllig och läsvärd artikel. Man pekar på lärarutbildningarna och kommunaliseringen som två viktiga förklaringar till att Johnny inte kan räkna, men man kommer också in på den viktiga frågan om skolans signalsystem och vad de ansvariga har sagt är viktigt.

Att kunskapsmålet devalverats är en alldeles för stor faktor för att man ska kunna gå runt den. Det måste stå mycket mer klart än det gjort att skolans huvuduppgift är att hjälpa eleverna till kunskap. Och det är inte bara Jan Björklund och jag själv som har den åsikten. Även ordföranden i Lärarnas riksförbund, Metta Fjelkner, kommer till tals i Fokus:

”I skolutvecklingsavtalet från 1996 fanns ett förslag att vi inte ens skulle få använda ordet undervisning. I stället skulle det heta »elevers lärande«. Det sociala var det viktiga, att alla ska må jättebra i skolan.”

Inget fel med att elever mår bra. Men man måste ändå komma i håg att det är inte är välbefinnandet som är själva syftet med verksamheten.

Både Jan Björklund och Metta Fjelkner betonar vikten av undervisning av de små barnen. Lärare som har särskild skicklighet i att lära små barn att läsa, skriva och räkna är det fundament som behövs för att hela den övriga skolan ska fungera. Helt rätt!

PJ Anders Linder

Mer än var nionde niondeklassare misslyckas i antingen svenska, engelska eller matematik, rapporterade Skolverket i går. Det är det sämsta resultatet på ett decennium.

När man tittar på Skolverkets redovisning av resultaten i de nationella proven för 2006 (pdf) ser bilden ännu dystrare ut. Bara i matematik var det 12,4 procent som fick underkänt. Men då påpekar också skolverket särskilt att det saknas resultat för 13 procent av eleverna – och att det med all sannolikhet betyder att den verkliga kunskapsnivån är ännu lägre. Medelbetyget hos de frånvarande eleverna ligger nämligen långt under medelbetyget för eleverna som gjorde provet: meritvärdet var i snitt 142 för den förra gruppen, 212 för den senare. (142 i meritvärde innebär att man har ett genomsnittsbetyg per ämne på 8,9. Betyget ”godkänt” ger 10 per ämne.)

Nationella provet är för all del inte tänkt att direktöversättas till betyg. Man kan göra andra insatser som motiverar ett högre betyg än det man får i provet. Fast då bör man ju rimligen också kunna göra insatser som motsvarar lägre betyg än provets….

Skulle man ha gått efter de nationella proven, och dessutom lyckats få alla elever att göra dem, skulle alltså andelen icke godkända har legat betydligt högre än den som nu redovisas.

Jag skrev en bloggpost om Skolverkets siffror i går och har fått flera mejl från folk med insikt i skolvärlden som betonar hur siffrorna sminkar över problemen. Någon berättar om hur skolorna i en kommun har massor av IG-resultat på de nationella proven men ändå bara sätter ett fåtal IG i betyg. En annan berättar om hur skolledningen utövar tryck på lärarna att inte underkänna elever utan se till att hålla nivåerna (i statistiken) uppe. Det ger ett djupt olustigt intryck.

Och inte blir man gladare när man fortsätter att botanisera i Skolverkets statistik och upptäcker de väldiga skillnaderna i resultat mellan svenskämnets delprov i läsförståelse respektive muntliga färdighet. Totalt sett blir 9,1 procent av eleverna underkända i läsförståelse men bara 2,6 procent i muntlig färdighet. Bland pojkarna är motsvarande tal 12,3 procent och 3,4 procent.

Var åttonde kille kan alltså inte läsa på ett tillfredsställande sätt, och då ingår inte de grabbar som hållit sig borta från provet (och har klart lägre betyg i genomsnitt). Vad säger det om hur skolan förbereder de unga för vuxenlivet (och, möjligen, om proven i muntlig färdighet)?

Det är ett under att kritiken inte är långt mycket hårdare än vad den är mot den socialdemokrati som har styrt svenska skolan i decennier. Partiets egen valanalys visar att förtroendet för den socialdemokratiska skolpolitiken är fullständigt kört i botten, och det finns det goda skäl till. Mona Sahlin har nu vågat yttra det tidigare så laddade ordet ”kunskap” och öppnat för viss omprövning, men alltsammans har hittills varit ytterst halvhjärtat. Tills vidare förblir skolfrågan en paradgren för Alliansen, även om man också där underskattar hur stora utmaningarna är.

För även om det varit värdefullt med de senaste årens granskning av de höga underkännandetalen i nian, så tror jag att det har haft den oönskade effekten att det invaggat många elever och föräldrar i falsk säkerhet. Eftersom de barnen klarat godkänt tror man att det är frid och fröjd, men så är det bara i en strikt formell mening. Man blir uppflyttad – men hur mycket kunskapet flyttar det med?

Rektorer manar lärare att inte vara för stränga med betygssättningen. Betygskraven är generösa. Högskolelärare ser att även duktiga gymnasister har stora kunskapsluckor, och i en hel del ämnen får man ägna de första terminerna åt sådant som gymnasister förr väntades vara välbekanta med.

Gör man provent tillräckligt lätta kommer många att klara dem. Men det gör oss inte till en nation av välutbildade. Och det är en klen tröst att en del andra länder har liknande problem.

Som sagt, debatten om kunskap i skolan har bara börjat.

PJ Anders Linder

Jan Björklund har startat bra som skolminister, men det tar lång tid att vända en supertanker. I dag kommer Skolverket med siffror som visar att andelen niondeklassare som är behöriga att söka till gymnasiets nationella program är den lägsta på tio år: 88,6 procent.

Mer än var tionde elev lämnar nian med underkänt i matematik, svenska eller engelska – och då ska man veta att det inte behövs några orimliga prestationer för bli godkänd. Skolverkets gd, Per Thullberg, säger att skolorna måste bli bättre på att uppmärksamma enskilda elever med problem och ge dem större stöd. Det har han förstås rätt i.

Men man skulle också vilja ha svar på frågan hur mycket de 90 procenten, de som klarar ribban, egentligen kan. Sverige har tappat i internationella jämförelser på sistone, och det kan vara så att det allra största problemet med den svenska skolan är hur det går för det stora flertalet elever. De blir godkända, OK. Men vad har de egentligen lärt sig? Hur många elever och föräldrar blir invaggade i falsk säkerhet genom den väldiga uppmärksamheten på de som blir underkända. Själv har man ju ändå fått G, så då är det väl ingen fara på taket….

Men ska man tro lärarna på högskolan är förkunskaperna från gymnasiet sämre än någonsin. Hur ser då kunskaperna man har med sig från grundskolan ut?

Debatten om kunskap i skolan har bara börjat.

PJ Anders Linder

Bra liberalism är en mix av fri företagsamhet, individuell drive och frivilligt samarbete i det civila samhället. En plats där man hittar mycket av det där är min småländska uppväxtort Värnamo. Där är arbetslösheten låg, sjukfrånvaron är landets lägsta och integrationen bäst i hela Sverige enligt en rankning i tidskriften Fokus.

Den unga centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson är en fin exponent för Värnamoliberalismen. På sin blogg återger hon en krönika hon skrivit för magasinet Voltaire, i vilken hon utvecklar tankarna – och ägnar undertecknad några vänliga ord. Det tackar vi för!