Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Finns det personligt ansvar? Den danska nättidningen 180 Grader ställer frågan till socialrådgivaren Hanne Reintoft. Hon är inte vem som helst utan ytterst välkänd som värd i en av danska radions längsta långkörare, ett brevfrågeprogram typ ”Fråga socionomen”.

Reintoft är inte riktigt bekväm med frågan men bestämmer sig för att det nog ändå finns: ”Det er jo en lang og indviklet debat om gener og fri vilje, men jeg mener, der findes et personligt ansvar. Spørgsmålet er bare, hvem der kan tage det. Jeg synes, man har et personligt ansvar, når man er privilegeret og rask og stærk.”

Har man däremot inte fått ”samhällsmässiga” förutsättningar för att ta personligt ansvar, så tycker inte Reintoft att man har något. Om det inte finns jobb att få har man till exempel inget ansvar för att man är arbetslös.

Men, frågar då 180 Graders Ole Birk Olesen: I dag finns det ju i princip ingen arbetslöshet. Har man inte ett personligt ansvar då?

Det tycker inte Reintoft. Det har alltid varit 25 procent av ett samhälles vuxna som inte kan arbeta, förr brukade de vara hemmafruar och så där. Alva Myrdal skulle ha nickat igenkännande.

Men hon får inte medhåll hos utbildningsministern Bertil Haarder. När 180 Grader går med frågan till honom blir svaret: ”[H]vis man siger, at den enkelte ikke har noget som helst personligt ansvar, så siger man jo til den pågældende, at vedkommende er et pjok.”

Vad skulle samma frågor få för svar i Sverige?

PJ Anders Linder

Efter att ha tappat greppet om Polen gör nu Moskva anspråk på Nordpolen i stället. Den som tar lätt på det nya ryska ledarskapets maktambitioner gör klokt i att tänka två gånger. Detsamma gäller dem som tror att man kan använda den svenska försvarsbudgeten som outtömligt ymnighetshorn.

PJ Anders Linder

Det ser kämpigt ut för den nye toryledaren David Cameron. Hans parti gjorde dåligt ifrån sig i fyllnadsvalen häromsistens, och Gordon Brown har överraskat genom att få gynnsamma siffror i opinionsmätningarna. Uppenbarligen har många – partierna inkluderade – underskattat hur trötta britterna hade blivit på Tony Blair.

Nu angrips dessutom Cameron inifrån de egna leden. Några backbenchers har skrivit till gruppledningen i parlamentet och begärt en omröstning om partiledarskapet. De tycker att Cameron i sina försök att göra tories valbara igen har sålt ut vad partiet står för.

Fast frågan är hur mycket problem ett sådant angrepp egentligen är. Alla som har det minsta intresse av att de konservativa ska vinna nästa val begriper att en stor ledarskapskris stavas S-J-Ä-L-V-M-O-R-D, och i allmänhetens ögon plockar Cameron bara poäng på att bli angripen av de mest reaktionära figurerna som tories över huvud taget kan visa upp.

Problemet är inte att Cameron vill ändra framtoningen hos partiet; det är nödvändigt. problemet är ifall man mer allmänt får känslan att ändringarna helt drivs av opportunism och kan bli av vilket slag som helst. Janet Daley skriver om det i The Telegraph.

Avgångskrav mot Cameron skadar honom inte; intern kritik för att han i opportunistisk iver lägger om utbildningspolitiken är desto farligare, därför att det onekligen ser ut som att omläggningen sker i syfte att förändra bilden av partiet snarare än för att förbättra utbildningspolitiken.

Efter tio år med Tony Blair vid makten är folk inte bara trötta på honom personligen; de har också blivit ganska allergiska mot allt vad ”profil”, ”bild” och ”varumärke” heter. De har bjudits modekäk under så lång tid att de börjat längta efter kött och potatis. Om Cameron ger trevlig profil åt strama verklighetsförankrade förslag kan han bli framgångsrik; om han börjar låta svajig och inställsam kan han få det riktigt besvärligt.

PJ Anders Linder

Tony Blair har fått många välförtjänta rosor i samband med sin avgång. Men man ska vara klar över att hans fögderi förtjänar kritik också. Under hans tid vid makten har labour visserligen brutit med sin gamla planekonomiska historia och bejakat entreprenörskapet, men man har också expanderat den offentliga sektorn och höjt skatterna och, mest allvarligt, visat förfärande likgiltighet för medborgerlig frihet och rätt till sitt privatliv.

Inrikeschefen på The Times, Philip Johnston, levererar en lika magnifik som tänkvärd bredsida. Friheten har inskränkts i en hel mängd avseenden:

Övervakning av en sofistikationsgrad som Orwell inte drömde om ens i sina värsta mardrömmar; det gradvisa avvecklandet av juridiskt skydd för anklagade i kriminalmål, ända till den punkt där man ifrågasätter om man ska utgå från att anklagade är oskyldiga; kriminaliseringen av dussinvis av aktiviteter som aldrig tidigare har betraktats som olagliga: begränsningar av yttrandefriheten; restriktioner på rätten att förflytta sig och gripanden utan rättegång eller ens anklagelser; skapandet av databaser som innehåller information om oss alla och som kommer att bevaka resandet hos våra barn och deras barn från vaggan till graven.”

Före första världskriget hade britterna i stor sett inga andra myndighetskontakter än en årlig betalning till Skatteverket, som historikern AJP Taylor konstaterat i ett klassiskt citat. I dag är människor bevakade vareviga sekund.

Ja, det gäller till och med skolbarn, som ska äta sin lunch, påpekar Vicki Woods i The Telegraph. Överallt är överheten framme och snokar.

Fast så är det ju förstås bara i Storbritannien. Eller?

PJ Anders Linder

Naturvårdsverket har sålt tidningen Miljöaktuellt, noterar Martin Tunström i Smålandsposten. Få andra har uppmärksammat affären.

Goda nyheter. Staten ska inte hålla på med opinionsbildning, och framför allt ska inte myndigheterna försöka granska sig själv. Vad ska en tidning om det miljöaktuella bevaka om inte vad Naturvårdsverket har för sig?

Och det finns värre exempel: en del myndigheter är snarare kampanjkontor än ämbetsverk. Dags för regeringen att tillsätta en antipropagandatsar?

PJ Anders Linder

Kronprinsessan fyller 30 år i dag, vilket har fått statsvetaren Per Andersson att utbryta i föreläsning på DN:s debattsida.
PA anser att monarkin inte tål något inflöde av ofrälse i kungahuset
utan att kungen, om han vill rädda det nuvarande statsskickets
fortlevnad, måste säga nej till förlovning och giftermål mellan
Victoria och Daniel Westling.

Hans argument är att mystiken försvinner om allmänheten får ta upp
kampen med de europeiska furstehusen som leverantör av regentgemåler.
Tro det? Kan inte någon av hans kolleger ta och berätta för honom om
drottningen.

Meanwhile på Expressens ledarsida hävdas det att ”I demokratier går inte ämbeten i arv, allra minst den
symboltunga posten som statschef.” Tro det? Kan inte någon ta med en
kopp kaffe in till PM Nilsson och berätta om Storbritannien, Spanien,
Belgien, Holland, Luxemburg, Danmark, Norge och Sverige.

Expressen har för sig att monarkin blivit omodern. Så trodde man om
gamla stadskärnor runt om i Sverige också. Men om vi skulle avskaffa
monarkin i dag skulle vi hysa samma känslor inför det beslutet om 30
år, som vi i dag har inför dem som offrade det charmiga och oplanerade
till förmån för vindpinade torg med Försäkringskassa, Konsum och
Systembolag. Svensk demokrati behöver inte bara ögonblickets självförtroendestinna rationalism utan också lite ödmjukhet och känsla för historia.

För 30 år sedan slängde företag sina arkiv och höll med Henry Ford om att ”history is bunk”. Nu gör det sitt yttersta för att knyta an till rötterna och ge identitet åt verksamheten. Då vill man bara vara ny. I dag är man modernare än så.