Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

En vecka och en dag kvar till den avgörande omgången i franska presidentvalet. Resultatet kan spela stor roll för stämningarna i europeisk politik framöver: come back för vänstern med Royal, eller förnyade reformförsök med Sarkozy?

Matthew Parris i The Times
sympatiserar med Sarkozys ambitioner att reformera Frankrike och främja en starkare ekonomisk kultur av konkurrens, arbete och investeringar. Men han tror inte att stunden är kommen. Sarkozy kan för all del vinna, men det finns inget sug efter reformer i valmanskåren, ingen känsla av att ”den franska modellen” har nått vägs ände.

När Margaret Thatcher tog över i Storbritannien 1979 var folk för all del osäkra på vad de ville ha, men man var säker på att saker och ting inte kunde fortsätta som förut. Så är det inte i Frankrike i dag, menar Parris. Om Sarkozy vinner kommer reformprojektet snart att gå på grund. Bättre att Royal får segra och köra det gamla spåret i botten.

Well…. Det är en väldigt vanlig åsikt att saker måste bli sämre innan de kan bli bättre, men jag har aldrig varit för det sättet att tänka. Livet äger inte rum bara på lång sikt utan också på kort, och man ska akta sig för att önska sig en sämre morgondag i hopp om en bättre nästa vecka. När man är sportare på träningsläger kan sådant fungera, men samhällen är inga idrottslag.

Jag tror att Parris har rätt om den franska opinionen. Men om Sarkozy kan vinna och åtminstone få lite liberalisering gjord är det bättre än en socialistseger för Royal med allt vad det innebär av mer stat, mer politisering och mer olyckliga impulser till andra kandidater runt om i EU.

På kort sikt. Och lång.

PJ Anders Linder

Bloggaren Jonas Morian tycker att det är sakligt fel men taktiskt rätt av Mona Sahlin att lägga om kurs i skolpolitiken och satsa mer på kunskap.

Jag tror att det är både sakligt och taktiskt rätt. Frågan är bara om det kommer att hända.

Det var liksom inte i går som SAP övergav idéerna om kunskaper till alla och ”från mörkret stiga vi mot ljuset”, utan försvaret för flumskola och kravlöshet har pågått i decennier. Det har hela tiden funnits dissidenter i partiet, även om de har talat med låg röst, och om Mona Sahlin kan få stöd av dem och verkligen få förändring till stånd, är hon all heder värd.

Men jag tror det när jag ser det.

PJ Anders Linder

När Stockholm sade nej blev Lars Leijonborgs ställning ohållbar. Fp-ledaren hade inget annat val än att avgå. I ljuset av vad som hänt ter sig helgens riksmöte som absurd teater i den högre skolan.

Det verkar uppenbart att Jan Björklund kommer att efterträda Leijonborg. Skånedistriktet, som nu också har krävt Leijonborgs avgång, säger rent ut att det är Björklund man vill ha i stället. Cecilia Malmström är populär, men dels saknar hon inrikespolitisk erfarenhet, dels finns det många uppgifter om att hon inte står till förfogande.

Det viktiga blir nu att man hittar en lösning som gör att Björklund kan ha fortsatt ansvar för att reformera utbildningssystemet. Skolan är trots allt viktigare än fp.

Det är stor risk för att bokslutet över Leijonborg blir orättvist: att det blir fokus på tillbakagången i valet 2006, dataintrånget och de populistiska snedstegen under hans styre. Och visst, det där är en del av bilden. Men Leijonborg förtjänar också respekt för att ha återfört fp till verkligheten – att delar av ”kravliberalismen” blev fel betyder inte att det var fel på att göra upp med den Westerbergska snällismen – och för att tillsammans med Björklund ha ändrat inriktning på hela den svenska skoldebatten.

Leijonborg har också, en del piruetter till trots, varit med och burit upp Allians för Sverige. På den punkten behöver det nu komma glasklara signaler från Björklund och fp om att man avser att fortsätta att vara med och förvalta och fördjupa samarbetet. Men det finns inget som säger att detta skulle vara ett problem: om någon i fp har varit tillskyndare av allianssamarbetet så är det Björklund.

PJ Anders Linder

Det franska presidentvalet känns inte precis som något glädjeämne. Sunday Times publicerar en opinionsmätning i dag (det är förbjudet att offentliggöra mätningar i Frankrike så här nära valet), som visar att det bara skiljer en procentenhet mellan högerns Sarkozy och vänsterns Royal – och att Jean Marie Le Pen har seglat upp till tredje plats med 17 procent av väljarsympatierna. Två styra-och-ställa-politiker kappas om segern i första omgången med en fascist på tredjeplats: quelle depression!

Sarkozy är ett bättre val för Frankrike än socialisternas Royal, men man skriver det inte med någon entusiasm. Därtill har det varit för mycket aktivistisk nationalism och protektionism i hans kampanj. Över huvud taget har det varit mer flaggviftande än framtidstänk i denna valrörelse. Royalisterna har sjungit Marseljäsen för full hals, om och om igen.

Vi får se hur valets andra omgång så småningom utvecklar sig. Osvuret är bäst och allt det där. Men nog känns det som att de som har hoppats på att Paris ska ge Europa den så välbehövliga injektionen av liberalism och reformvilja har varit väldigt, väldigt förhoppningsfulla.

PJ Anders Linder

Per T Ohlsson i Sydsvenskan kastar in handduken för den borgerliga regeringen. Han tycker sig redan se beteenden som gör att det blir omöjligt för den att bli omvald.

Det tycker jag är att gå händelserna i förväg – det är tre och ett halvt år till nästa val, en väldig tidsrymd i politiken – men det skadar å andra sidan inte med en smula alarmism. Det går inte så bra som det borde för regeringen. Till skillnad från Per T Ohlsson tror jag dock inte att det har med fastighetsskatten och statsfinanserna att göra.

Varför går det då så knackigt?

• Regeringen har genomfört ett antal impopulära förändringar, inte minst i a-kassan.
• Socialdemokratin har seglat på en räkmacka sedan valet och inte granskats ett dugg.
• Fredrik Reinfeldt har hållit låg profil och inte gjort tillräckligt för att förklara för väljarna vad hans regering håller på med.
• Alliansen har inte fungerat som allians. Känslan är att fyra partier, snarare än EN allians, som regerar. Det gillar varken borgerliga kärnväljare eller marginalväljare i mitten.

Allt det här kan se helt annorlunda ut om några år. Men det är en uppmaning till att handla och förändra, inte till att vänta och hoppas.

PJ Anders Linder

Japan är världens näst största ekonomi, och ett land med växande militär betydelse (trots att man formellt sett inte har någon armé), men i väst får man betydligt mindre uppmärksamhet än Kina. Nu har Wall Street Journal träffat premiärministern Shinzo Abe.

Abe har haft en trög start sedan han tog över i höstas: ett par utrikespolitiska framgångar i början kompenserar inte för känslan av att han gör bisak till huvudsak i inrikespolitiken – eller för hans stötande uttalanden om hur den japanska armén behandlade kvinnor under andra världskriget.

I WSJ-intervjun säger han sig vilja genomföra en bred liberalisering av den japanska ekonomin med avregleringar, mer utländska investeringar och ökad konkurrens. Men programmet är brett och vagt, och det händer förfärligt lite.

I juli är det val till överhuset. De börjar alltmer ses som en folkomröstning om Abe. I dagsläget har han egentligen bara en sak som talar till hans fördel: om man själv och regeringspartiet LDP är sega och handlingsförlamade är det ingenting mot hur vilset det är i oppositionen.

Kulturellt och industriellt är Japan en stormakt. Politiskt ser det lite annorlunda ut.

PJ Anders Linder

Fp i Kronoberg sällar sig till distrikten som kräver Lars Leijonborgs avgång. Hur tänker de? Varför är det så rasande viktigt att fp-debatten ska handla om interna stridigheter i stället för om skolpolitiska framgångar och de bättre villkor för företagsamheten som regeringen tar initiativ till?

Det är klart att Leijonborg inte har rosat marknaden på sistone och att det finns frustration över dåliga siffror, men för den skulle behöver man inte låta känslorna rusa iväg. Det är ju inte precis 19-åriga ungliberaler vi talar om.

Fast ibland undrar man…. SvD rapporterar i dag om att en arbetsgrupp i fp, ledd av Karin Pilsäter, vill kvotera rättten till ledighet för vård av sjukt barn. De praktiska konsekvenserna är kanske inte så stora, men signalvärdet är desto större. Fp tror kanske att huvudsignalen är jämställdhet; jag är övertygad om att folk snarare kommer att uppfatta det som ännu ett exempel på beskäftig styrning uppifrån som underkänner deras egen förmåga att fatta beslut och gör det ännu knepigare att få det berömda livspusslet att gå ihop.

Om fp tror att detta är vägen tillbaka till folkets kärlek är partiet mer illa ute än man hade kunnat ana.

PJ Anders Linder

Personalchefer sätter större värde på en termins jobb på McDonald’s än på en extra termins studier i statsvetenskap på högskolan. Att ha lärt sig arbetslivets grunder – att komma i tid, att ta praktiskt ansvar, att uppgiften är att serva kunden – är värt mer än ytterligare 20 poäng. Det är väl inte så konstigt, men det är viktigt att det sägs och blir tydligt.

Kunskaper och bildning är jätteviktigt, men samtidigt finns det en våldsam övertro på att tillbringa tid i utbildningssystemet. Jag gissar att mer än en personalchef nickade luttrat åt SvD-nyheten i morse om att heltidsstudier ofta betyder något helt annat och tunnare än krävande studier på heltid. Tänk om utbildningspolitikerna kunde lägga krutet på kvalitet i grundskolan och gymnasiet i stället för att försöka få unga att gå kvar i halvdan utbildning så länge som möjligt. Mötet med verkligheten blir en bitter upplevelse för många.

LO höll seminarium om arbetslinjen i dag och Wanja Lundby-Wedin är ute och cyklar i
Dagens industri om att det är bra om det inte är någon större ekonomisk skillnad på jobb och bidrag och att det kan vara farligt att vara för snabb med att
tacka ja till ett jobb.

Samtidigt skapar McDonald’s jobb efter jobb till ungdomar som har vett att tänka själva och se värdet av att arbeta och ha egen inkomst. Medan LO varnar för arbete ger McDonald’s ger väldigt många unga deras första jobb – och därmed förutsättningen för att få ett andra. Det är nya tider….

PJ Anders Linder

Jonas Hafström har lång erfarenhet av utrikesfrågor både som diplomat och politisk tjänsteman. Han var ambassadör i Thailand under tsunamikatastrofen och klarade det svåra provet bättre än de flesta andra i ansvarig ställning. I fri tävlan skulle han mycket väl kunna bedömas vara den mest lämpade för att bli ny ambassadör i Washington. Han har varit posterad i USA förut – och i Teheran.

Men enligt Ekot i dag har det inte bedrivits någon fri tävlan utan rekryteringen har skötts i en sluten process; tjänsten ska inte ha annonserats ut. Det var likadant när Per Unckel blev landshövding i Stockholm i höstas, men då fanns det relevanta motargumentet att regeringen var alldeles ny och inte hade hunnit utforma det öppna ansökningsförfarande som de borgerliga argumenterade för i valrörelsen.

Det argumentet känns betydligt svagare i dag. Det är inte lätt att förstå varför regeringen gör som den gör i Washingtonärendet. Synd för kraften i en ny borgerlig utnämningspolitik; synd för Jonas Hafström.

PJ Anders Linder

Avtal utan konflikt? Så har aldrig Byggnads tolkat den svenska modellen. Det gäller att hävda sin maktställning och visa att man är stark och stridslysten, oavsett om det finns några vettiga skäl att bråka eller inte. Konfliktreglerna gör visserligen att Byggnads i stort sett får sin vilja fram även utan konflikt, men om man gör upp utan konflikt alltför ofta blir det ju inte riktigt synlig hur farlig man är. Följaktligen är det byggstrejk sedan några timmar.

Byggnads har förstås också behov av en face saving operation efter det monumentala nederlaget i Europadomstolen nyligen. Tro inte att Hans Tilly & co tänker börja respektera medborgerliga fri- och rättigheter utan att skrika och sparka.

Casus belli är denna gång framför allt att man insisterar på att fackliga ombudsmän snarare än medarbetarna själva ska slutförhandla lön även på alla små arbetsplatser. Kan detta verkligen vara 2007? Det känns som att kamraterna ligger så där femtio år efter sin tid.