Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

I dag lägger Bertil Torekull bollen på straffpunkten åt Carl Bildt – och utrikesministern slår den i mål.

Det handlar om det Bildtska bloggandet. På Expressens kultursida har redan Per Svensson kritiserat Bildt för att genom bloggen skapa en av journalister ofiltrerad direktkanal till allmänheten. Kampanjledaren PM Nilsson har fyllt på med att tala om Bildts ”barnsliga” blogg, och nu rycker PM Nilssons mentor Bertil Torekull in för att hjälpa till.

Men det går inte så bra. Torekull kör två linjer samtidigt: Dels trivialiserar Bildt UD och utrikespolitiken genom att inte väga vartenda ord på guldvåg, dels skapar han därigenom en parallell, politikerkontrollerad offentlighet som inte står Hugo Chávez efter.

Ja, Torekull jämför faktiskt Carl Bildt med despoten i Venezuela. Inte en utan flera gånger. Jag misstänker att det hunsade oppositionen i Caracas kan hålla sig för skratt, om de skulle få höra talas om det.

Bloggande möjliggör en direkt kommunikation mellan folkvalda och allmänhet. Är det ett problem? Jag tror att det är svårt att hitta någon utanför journalistskrået som tycker det. Självklart finns ett legitimt intresse hos människor att höra en makthavares egen version av läget.

Det här skulle möjligen kunna bli problematiskt om det inte fanns några andra medier i landet, men där är vi ju inte riktigt. I själva verket finns ett väldigt utbud av såväl tv-kanaler som dagspress, som under de senaste veckorna varit fullmatade med kritiska uppgifter om Bildt. Att öppenhet och demokrati skulle hotas av att han har en kanal där han går i svaromål är med förlov sagt rena tramset.

Sedan är det självklart så, att han inte kan langa iväg halvsmälta ställningstaganden i centrala svenska utrikesfrågor i denna kanal. Men har han gjort det? Torekull är noggrann med att undvika exempel.

Summa summarum får dagens debattvända Torekull att framstå som hopplöst fast i en makthavande journalistroll, som tiden håller på att springa ifrån, medan Bildt ter sig avspänd och modern. Sedan är det upp till var och en ifall man gillar Bildts speciella blandning av mästrande tonfall, namedropping och ironi.

Men en sak är säker: en journalistisk hållning som inte går ur på att leverera läsupplevelser, nyheter och substans, utan som bygger sin ställning på att försöka ha kontroll över informationsflödet, den har inte framtiden för sig.

.

PJ Anders Linder

Ytterligare en opinionsmätning ger tories ett rejält försprång framför labour. Enligt Independent i dag står det 40-29 i konservativ favör. Det är för all del långt till nästa val, men det är samtidigt svårt att i dag se vilka frågor som ska fungera mobilserande för labour. Det kommer att vara 12-13 år sedan partiet tog makten nästa gång folk får chans att rösta och ”time for a change”-faktorn lär vara hög. Gordon Brown kan förstås ha charmat väljarna, men hur sannolikt är det?

Tories till makten får inte den väldiga inrikespoltiska effekt som man skulle kunna tro. Även i Storbritannien möts partierna i mittfåran nuförtiden. Men kanske blir han ädnå försiktigare med skattehöjningar än vad Blair/Brown har varit – och det blir andra tongångar i Europapolitiken. Den nya EU-konstitutionen ter sig alltmer avlägsen…..

PJ Anders Linder

I helgens krönika skriver jag om synen på lärarrollen i Sverige. Väldigt många verkar ha Robin Williams i Döda poeters sällskap på näthinnan och anse att bra lärare ska vara precis som han: inte ställa en massa trista frågor och kräva att man har läst på utan entusiasmera och inspirera så att ungdomarna lär sig nästan utan att märka det. Allt ska gå smidigt och lätt.

Går det så går det, och då är det väl toppen. Men för det allra mesta fungerar det inte. Vanliga hederliga lärare har inte den därsuperkarisman och då måste de luta sig mot egna kunskaper, en skolkultur av kunskapsfokus och flit och en bra läroplan, som ställer krav på eleverna.

Då är det ett problem att den nya lärarutbildningen lämnar många lärarstudenter i sticket. Kunskapskraven är låga – men fokus ligger inte riktigt på det pedagogiska hanterverket heller.

Det här tror jag är en av de mest underdiskuterade frågorna man kan hitta i svensk debatt. Lärarnas kunskaper är av stor betydelse för elevernas kunskaper, och elevernas kunskaper är av stor betydelse för både det demokratiska medborgarskapet och den ekonomiska konkurrenskraften. Signalerna om lärarutbildningens brister ‘är mycket tydliga; ändå har frågan svårt att riktigt kugga i den allmänna debatten. Den blir hellre ett varv till om A-kassan.

Jag tar gärna emot tips och information om undervisningen på lärarhögskolorna. Är det så illa som det ofta sägs? Eller är krisrapporteringen överdriven? Hör av er! Eller be vänner och bekanta på lärarutbildningarna skicka ett mejl.

PJ Anders Linder

Säga vad man vill om Carl Bildt, karln väcker starka känslor. Av agg och support. Expressen eldar på mot utrikesministern dag och natt, men bland de över 27 000 läsare som hittills har svarat på tidningens egen enkät är det majoritet (om än knapp) för dem som har förtroende för honom.

Frågan är varför man inte skulle ha det. För att han som privatperson för fyra-fem år sedan tyckte att Saddam Hussein borde avsättas? Man har förstås all rätt att tycka annorlunda, men åsikten var trots allt inte förbehållen George W Bush och högerkristna fundamentalister i Washington utan delades av regeringarna i t ex Köpenhamn, Lissabon, Madrid, Rom, Kiev, Tallinn, Canberra, Tokyo, Prag och Seoul. Nästan femtio länder var med i de villigas koalition – och moderaterna här hemma, Bildtes eget parti, var i hög grad på samma linje.

För att han har investerat i fonder, som har investerat i bolag där även mindre salongsfähiga intressen har investerat? Här susar det runt många uppgifter av guilt by association-karaktär, om allt från turkisk cementindustri till ett norskägt telefonbolag på Balkan, men har någon ännu lagt fram uppgifter om att Bildt har agerat på ett sätt som är så olämpligt eller komprometterande att det motiverar förlorat förtroende? Jag har inte sett dem.

Många kritiska inlägg i debatten speglar åsikten att man inte kan ha att göra med ekonomisk verksamhet som bedrivs i länder med diktatoriska regeringar. Det där är ingen liten fråga, men man kan säga åtminstone två saker.

Dels skulle det vara ett rätt stort slag för svensk exportindustri om det plötsligt ansågs oacceptabelt oetiskt att göra affärer i diktaturer. Bara ett ord: Kina.

Dels är det i alla fall min uppfattning att det för det mesta är bättre att dra in länder i den internationella handeln och på det sättet utsätta dem för genomlysning och externa impulser än att försöka knäcka dem genom isolering. Bara ett ord: Kuba. Om amerikanerna inte hade kört sin hopplösa bojkottpolitik hade Castro varit borta för länge sedan.

Finns det då ingen rimlig kritik mot Bildt? Jo, det har varit för mycket av sena, defensiva besked om investeringar och innehav och för mycket av svävande uttalanden. Och det dröjde för länge innan det stod klart att han sålt av i Vostok Nafta.

Men summa summarum. Bildt har kunskaper och kontakter som ingen annan svensk utrikespolitiker. Han kan ge tankelyft åt arbetet i Arvfurstens palats. Han kunde ha undviktit en hel del av stormandet genom att visa en ovan gnugga ödmjukhet i tid, nu får han rida ut stormen i stället. Men det skulle förvåna mig om han inte gör det.

PJ Anders Linder

Anmälningarna av David Anderssons nyutkomna ”Timmarna vid fönstret. En essä om Arthur Koestler” (Atlantis) ger onekligen mersmak.

Koestler är känd som den store avfällingen från kommunismen. I sökandet efter Sanningen hade han lockats av de absoluta socialistiska sanningarna, men så småningom fick han nog. Anspråken var alltför orimliga, maktspråket alltför brutalt. 1950 var han med och gav ut ”The God That Failed”. Boken, som han skrev tillsammans med författare som André Gide och Stephen Spender, skildrar ett antal intellektuellas uppbrott från kommunismen och är en av 1900-talets viktigare. Den gjorde Koestler grundligt hatad i socialistiska kretsar – all dagens vänsterism till trots är det svårt att riktigt förstå hur starkt den hårda marxismens grepp var om intelligentian långt fram under 1900-talet.

David Andersson menar att Koestler förblir relevant trots att den totalitära kommunismen inte utövar samma lockelse som förr. Det finns andra ideologier som försöker reducera människan till ett medel, ett föremål för andras manipulationer, och att läsa Koestlers många böcker utgör ett effektivt vaccin.

”Det är en alldeles utmärkt bok, kunnig, engagerad och lättillgängligt skriven”, skriver lärdomsgiganten Svante Nordin sin anmälan i SvD.

Sydsvenskans anmälare Göran Lundstedt skriver
att Andersson ”har påvisat Koestlers relevans för vår tid och dragit ut honom ur skymundan”.

I Expressen skriver Anders Ehnmark om ”ett väl tecknat porträtt” och ”en intressant essä”. Det antyder att det här är ett riktigt starkt nummer. Ehnmark har inte för vana att slösa vänligheter på skribenter med borgerlig tendens.

Pelle Andersson i Aftonbladet, däremot, sänker inte garden. Boken, som kallas ”intressant” av Ehnmark och ”utmärkt” av Nordin, är enligt AB-skribenten ”korkad på gränsen till det komiska”.

Varför? Jo, den är kritisk mot vänstern. Komiskt, var ordet.

PJ Anders Linder

Elitskola, säger Marie Granberg (s). Och då vet man att det är förfärad och indignerad man ska bli. Eliter är ju det fulaste som finns. Ja, om det inte handlar om Elitserien eller Elitloppet förstås.

Granberg är bekymrad över att utbildningsminister Lars Leijonborg i dag signalerat att intagningsreglerna till högskolan ska förändras. Bland annat ska det inte längre vara ett kriterium i sig att vara över 25 år – och det ska inte längre gå att bli antagen till högskolan trots att man saknar godkänt betyg från gymnasiet i svenska, engelska eller matematik.

Ursäkta, men vad tror ni att de gamla pionjärerna i ABF skulle ha tyckt om den här hållningen från arbetarrörelsens sida? Vad skulle Brunnsviksrektorn Alf Ahlberg ha sagt? Om att det anses anständigt och viktigt inom s att hålla kvalitets- och prestationskraven i skolan så låga som möjligt? Om att man vill erbjuda hängmattor i stället för stegar? En dag kommer ledande socialdemokrater att titta tillbaka på partiets skolpolitik – och skämmas.

PJ Anders Linder

Redan i nästa vecka ska det komma proposition om privatisering av statliga företag, rapporterar E24. Det handlar om de sex företag som redan diskuterats, och Mats Odell aviserar inga nya riktlinjer när det gäller inriktningen. Det handlar om bästa möjliga pris och möjligen lite om bästa möjliga struktur, men inte om någonting annat.

Regeringen gör ett stort misstag om man inte prövar möjligheterna att dela ut ett eller flera bolag, helt eller delvis, till allmänheten. Att ge medborgarna möjlighet att få en rejäl buffert i sin privatekonomi, en buffert som beskattningen annars omöjliggör, vore ett politiskt genombrott av rang: någonting att vara stolt över att lämna efter sig.

Att privatisera för att göra bolag privata och för att skaffa staten pengar är bättre än status quo, men det har inte alls samma laddning.

Nåväl, om man nu nobbar möjligheten den här gången bör man utreda den desto mer inför framtiden. Vattenfall finns kvar i statlig ägo: värdefullt och vinstskapande tack vare elpriser som bara lär stiga framöver. Varför inte ge svenska folket chans att direkt och perosnligen ha någon glädje av det?

PJ Anders Linder

Lagrådet är missnöjt med Jan Björklunds förslag att lärare ska kunna ta hand om mobiler och liknande från elever som stör undervisningen. Det är inte tillräckligt tydligt och rättssäkert.

Jag har inte haft tillfälle att läsa lagrådets yttrande ännu, men det kan säkert finnas skäl att nyansera och förtydliga. Förslaget är angeläget, och det är angeläget att det blir bra.

Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över lagrådets prioriteringar:

• Se till att ungdomar inte stör skolundervisningen? Suck och pust. Komplicerat. Utred mer.

• Låta FRA avlyssna hela svenska folkets kommunikation? OK. Men fixa till det hela lite grand.

Ska man skratta eller gråta?

PJ Anders Linder

De konservativa ligger 13 procentenheter före labour i en färsk opinionsundersökning, rapporterar Daily Telegraph. Duellen David Cameron – Gordon Brown slutar i dage sinnesstämning 42-29 till Cameons fördel.

Resultatet ger Camerons förändringsprojekt vind i ryggen.

Samtidigt ger det Brown en kalldusch.

Kommer labour att låta Tony Blair lämna över partiledarskapet till en person som ligger bortåt femton procentenheter efter tories i mätningarna. Brown är uppskattad för kunskap och stadga, men är det verkligen kunskap och stadga som väljarna mest av allt efterlyser nästa gång? Vill de ha kontinuitet i form av ännu mer New Labour? Eller vill de ha förnyelse i form av Camerons Blair 2.0?

På grund av valsystemets utformning behöver tories vinna stort över labour på den nationella nivån för att verkligen vinna en majoritet av enmansvalkretsarna. Men tretton procent bör räcka.

Brown har huserat länge i finansministerbostaden på 11 Downing Street. Alla har tagit för givet att han snart ska flytta till huset bredvid. I dag blev den självklarheten aningen mindre självklar.

PJ Anders Linder

Min sympatiska kollega Helle Klein i Aftonbladet har fått för sig att man måste vara ”föraktfull” visavi facket om man är ifrågasättande (som jag var i diskussion med HK i God Morgon Världen i söndags).

Där tar hon miste.

Att ifrågasätta fackligt maktspråk mot småföretagare och mot individer som inte vill vara medlemmar har ingenting med förakt att göra. Däremot med kritik.

Få organisationer har mer makt i Sverige än LO. Tanken att LO:s förbund skulle ha fribrev i debatten och kunna vifta undan kritik med att den innebär ”förakt” finner jag ytterst besynnerlig.

I själva verker vill jag gärna passa på att understryka att det finns mycket i svensk fackförereningsverksamhet som förtjänar respekt: det oftast väl fungerande lokala samarbetet, den positiva synen på konkurrens och frihandel, industriförbundens starka stöd för Sveriges EU-medlemskap, Sacos försvar för kunskap, utbildningskvalitet och rimlig beskattning.