Annons
X
Annons
X

PJ Anders Linder om politik & samhälle

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Jag gör lite bloggpaus på den här adressen ett tag. I stället koncentrerar jag mitt skrivande till SvD:s ledarblogg och Twitter @pjsvd). Och så SvD på papper förstås!

PJ Anders Linder

Mest uppseendeväckande i SVT:s vallokalsundersökning? Vad sägs om att de röda partierna sammanlagt inte får mer än 36,1 procent!? Det är obetydligt mer än vad Socialdemokraterna ensamma fick i ”katastrofvalet” 2006.

PJ Anders Linder

Varför har Socialdemokraterna så stora problem? En viktig ledtråd finns, enligt min mening, i den nedanstående analysen. Jag har hämtat den från Tony Blairs färska memoarbok A Journey (Hutchinson), där den står på sidan 41.

[A]ll progressive movements have to beware their own success. The progress they make reinvents the society they work in, and they must in turn reinvent themselves to keep up, otherwise they become hollow echoes from a once loud, strong voice, reverberating still, but to little effect. As their consequence diminishes, so their dwindling adherents become ever more shrill and strident, more solicitous of protecting their own shrinking space rather than understanding that the voice of the times has moved on and they must listen before speaking. It happens in all organisations. It is fatal to those who are never confronted by a reckoning that forecs them to face up and get wise. The new leaders of the unions tended to ape the old, but in a context so changed that it became increasingly pointless except in maintaing the morale of those who just wanted to carry on as they were.

Det här väcker tankar inte bara om relationen mellan SAP och LO utan också om hur nära sammantvinnad S-identiteten är med industrisamhällets stora kollektiv och kollektiva modeller: avtalsrörelser, folkrörelser, miljonprogramsområden, landsting. Orkar S bryta upp och tänka nytt? Det kan bli en av eftervalsdiskussionens stora frågor.

PJ Anders Linder

Socialdemokraterna har problem i hela Europa, konstaterar tidningen Riksdag och Departement. Det finns bara en handfull vänsterregeringar kvar inom EU – den grekiska, den spanska, den portugisiska – och de är sysselsatta med att skära ned och strama åt för att få statens finanser att gå ihop. I Tyskland går det skapligt för Socialdemokraterna i opinionsmätningarna, men det handlar snarare om att den borgerliga regeringen har det motigt än om stöd för en S-märkt framtidsidé.

Enda riktiga success storyn är Norge, där man badar i oljepengar. Som strategi är det inte alldeles lättkopierat.

PJ Anders Linder

Ni är inget arbetarparti utan ett miljonärsparti, säger Mona Sahlin till Fredrik Reinfeldt hos TV4. Mobilisera mot minkpälsarna, hojtar kampanjledaren Bo Krogvig (S) på valupptaktsmöte.

Har Socialdemokraterna ingen som helst verklighetskontakt!? Pratar de inte med några människor som lever i friska luften utanför bunkern på Sveavägen 68? S-topparna låter som om det vore 1910-talets förstakammarhöger de kampanjade emot, men denna är hädangången sedan länge och dagens moderater tycks ha stöd av bortåt en tredjedel av väljarna.

Tror Mona Sahlin att det inger förtroende när hon kallar de lärare, ekonomer, projektledare, sjuksköterskor, metallarbetare och pensionärer som funderar på att lägga en M-röst i valurnan för ”miljonärer”? Tror hon verkligen att det är rätt sätt att vinna tillbaka dem till socialdemokratin? Eller menar hon rentav vad hon säger? Nästan alla tänkbara svar på de frågorna är lika neslående?

PJ Anders Linder

I dagens DI säger LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin att Alliansen går bra därför att LO-medlemmarna inte vet om hur dåligt de har fått det. De har ”inte tillräckligt med kunskap.” Jag tror inte att det är någon speciellt konstruktiv attityd för en ledare i en organisation som verkar i svår motvind. Att betrakta fotfolket som okunniga stackare utgör i alla fall ingen grund för ett lyssnande ledarskap.

Det är en sak att vilja folkbilda i komplicerade samhälleliga frågor – till exempel om hur sambandet mellan produktion, välstånd och konsumtion ser ut – en helt annan att underkänna enskilda människors personliga upplevelser.

PJ Anders Linder

SvD har talat med Miljöpartiets distriktsordförande och de flesta visar sig vara öppna för samarbete med Alliansen – antingen i riksdagen eller i fastare form i gemensam ministär – ifall SD har klarat fyraprocentsspärren och varken Alliansen eller De rödgröna får majoritet.

Peter Eriksson förnekar att det här skulle vara aktuellt. Det är riksdagsgruppen och partiledningen, inte distrikten, som avgör sådana saker, konstaterar han, och frågan finns inte på agendan.

Han säger vad han måste säga en dryg vecka före valet, men pratgladheten och öppenheten ute i landet måste komma som en kalldusch för honom – och hans samarbetspartner i S och V. OK för att partifolket tänker i den här sortens termer, OK för att de talar sinsemellan om vad man ska göra ifall…. Men att man svarar jakande på frågor om blocköverskridande samarbete när en morgontidning ringer och frågar – några dagar innan det mest laddade blockvalet i modern svensk historia ska avgöras – kan bara betyda en sak: att man har gett upp hoppet om att De rödgröna ska vinna valet och säkra en egen majoritet.

Partledningen manar till kamp. Ännu är allting möjligt. Men ute i landet hänger maskrosorna med huvudet. Ingen vet hur det går nästa söndag, men dagens besked gav inte precis förnyad kraft åt drömmen om ett rödgrönt flertal.

PJ Anders Linder

Mätningen från TV4/Novus, som publiceras i dag, är en i raden av kallduschar för De rödgröna i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet. S noterar nu sitt lägsta mätetal någonsin hos Novus med 27,3 procent. Det är hela 7,7 procentenheter sämre än valresultatet 2006, vilket betraktades som en katastrof redan det.

Valrörelsen är inte över förrän den är över och självfallet kan S ta tillbaka en del av vad man har tappat – partiet ligger något bättre till i en del andra mätningar – men det verkar utomordentligt osannolikt att man ska klara de 35 procenten från 2006. Man är tillbaka på nivåerna som rådde när förra seklet var ungt.

Samhällets allmänna utveckling talar emot en socialdemokrati som fortsätter att luta sig så tungt mot ett snabbt krympande LO och identifierar sig med centralismen och de stora kollektiven från industrisamhällets guldålder: korporatismen, landstingskolosserna, de ”kollektivanställda”, miljonprogrammet. Många människor kan nog tänka sig att stödja en kraft som är vänster även i dag, men inte om den envisas med att vara vänster på detta sepiafärgade sätt.

Jag tror att Mona Sahlin innerst inne har velat något annat, dock oklart vad, och hon har inte lyckats artikulera sin idé och vinna stöd för den. Socialdemokratin har blivit svensk politiks General Motors. Man förblir mäktig och emellanåt mäktigast, men man har tappat initiativet.

PJ Anders Linder

Per T Ohlsson är liksom Sydsvenskan liberal, men vid två tillfällen – 1994 och 2002 – har han ändå valt att rösta socialdemokratiskt. Så icke 2010. I dagens krönika går han till hårt angrepp mot att Vänsterpartiet gjorts till jämbördig medlem av den rödgröna trojkan och varnar för den ”rödbruna röra”, som vi kan få med kommunister i regeringen och rasister i riksdagen. En gång skrev Expressen att Per T Ohlsson var en liberal publicist med ett litet fönster öppet mot socialdemokratin, i dag ger Per T sin krönika rubriken ”Fönstret har stängts”.

PJ Anders Linder

Privatekonomer lägger de båda valmanifesten – Det rödgröna och Alliansens – bredvid varandra och räknar pengar. Slutsats: för vanliga löntagare och pensionärer skiljer det inte speciellt mycket mellan blocken.

Men politik är inte som stillbilder utan som film. Varje läge har en förhistoria och en fortsättning. Om det hade varit rödgrön regering sedan 2006 hade De rödgröna aldrig någonsin gått till val på så låga inkomstskatter som de nu säger sig vilja ha, för de hade aldrig genomfört jobbskatteavdraget – och därmed inte heller fått i gång trycket på att sänka skatten för pensionärer.

Och på motsvarande sätt: om blocken ligger nära varandra i valrörelsen 2014 (ifall de existerar) så kommer mittpunkten i politiken att vara helt beroende av vem som regerat mellan 2010 och då. Det statiska tänkandet, hundralappsfördelandet på max ett års sikt, skapar ingen klarhet; det bara fördunklar. Jag vrider och vänder på ämnet i min krönika i dagens SvD.