X
Annons
X

Mölstads vinblogg

Mikael Mölstad

Mikael Mölstad

Hur många boxviner ska det finnas? Nyligen organiserade Systembolaget årets boxprovning. Sedan flera år är det en av årets mäktigaste provningar. Jag kan lugnt påstå att det inte är en av de skojigaste.

I år handlade det om 137 lådviner i det ordinarie sortimentet. Av dessa var 51 fyllda med vitt vin, 11 med rosé och således var 75 boxar röda. Först kan man fråga sig om det är möjligt att prova 137 boxar på en dag? Ja, det är möjligt för en tränad provare. Med en takt på cirka 30 boxar i timmen tar det fem timmar. Med lunch och några pauser blir det runt 6,5 timmes provning.

Sedan kan man fråga sig hur kul det är? Nja, tveksamt. Men det är en viktig uppgift för mig som vinskribent att få chansen att gå igenom dem alla en gång om året.

Här står det röda boxarna på rad i Systembolagets provningsrum. En grannlaga uppgift att prova sig igenom. Det blir mycket vin som ska spottas.

Det positiva är att kvaliteten har blivit bättre totalt sett. Få är riktigt dåliga. Å andra sidan är det bara ett knappt tjugotal som står ut vad gäller kvaliteten. De övriga hundratalet är en jämn smet av likartade upplevelser.

När det gäller boxviner är de flesta mycket försiktiga med att utmana med något speciellt i doft och smak. Det ska vara lite lagom söt frukt med lite lagom syra – eller för de röda lagom bittra tannintoner.

Upplevelsen är genomgående som påsen i lådan: formbart med mjuka kanter.

Rapporter om testresultaten kan du läsa i SvD-tidningen under sommaren.

 

Om Vinbloggen



Välkommen till Mikael Mölstads blogg om framförallt vin men även om mat och annan dryck.


Här skriver jag om vad jag som händer här hemma och ute i världen – trender och nyheter.


Är det något du tycker jag ska ta upp min på min blogg – eller kanske i en krönika?


Mejla på: mikael.molstad@svd.se.


Jag har skrivit om vin i tjugofem år, bland annat som skapare av En värld av vin.


Jag arbetar också med mat - och dryckeskvalitet i kombination med service i mitt arbete som grundare och redaktionschef på restaurangguiden White Guide.


Sedan 2005 medverkar jag regelbundet med vintips och krönikor i Svenska Dagbladet.

Mikael Mölstad

Djurgården har fått ytterligare en rejäl attraktion. I många år var jag en flitig besökare på Vin & Sprithistoriska museet på Dalagatan i Stockholm. Till en början handlade det om att titta på samlingarna. Sedan kom jag dit på grund av olika events som hölls i lokalerna. En vintersöndag 2005 minns jag mycket väl. Då var det tävling i Årets Näsa och jag stod som segrare. Vid många tillfällen har jag också varit där och hållit föreläsningar.

Vid alla besök har jag önskat att museet skulle få en ny plats bland kulturmuseerna på Djurgården istället för den hopplösa off-adressen vid Norra Station. Det tog några år innan den hände – och det krävde både ny styrelse och nytt huvudmannaskap för hela samlingarna. Under tiden har även Vin & Sprit sålts till Pernod Ricard.

I Absolut-utställningen Face It visas knappt 70 av de närmare 900 verken som finns i samlingarna. Att se på konsttolkningar av en flaska är faktiskt kul.

En avgörande anledning till nya museet var att hela Absolut Art Collection inte såldes utan blev en del av statens samlingar. En sådan fantastisk samling måste ju visas någonstans.

Det Vin & Sprithistoriska museet på Djurgården fick också ett nytt namn där både vin och historia försvann, Nu heter det bara Spritmuseum. Det kan jag tycka är synd. Vinet har ju också sin plats i dryckessverige. Tråkigt att man heller inte kunde visa upp lite större delar av de historiska samlingarna. Som det är nu finns 97 procent av dem i ett bergrum i Värmland.

Spritmuseum ligger i tre historiska båtskjul på Djurgården – mellan Vasamuseet och Gröna Lund. Utsikten mot Stockholms inlopp och Skeppsholmen är fantastisk.

Det mest historiska med Spritmuseum är faktiskt själva lokalen – tre gamla galärskjul från 1770-talet. Här förvarades alltså stridsbåtar redo att ta hand om fienden i Stockholms Skärgård.

Men museet är kul att besöka – det måste jag hålla med honom – och läget på Djurgården är fantastiskt. Frågan är dock om de utställningen kring spritlandet Sverige är tillräckligt lockande. Den är inte helt lätt att ta till sig – och det är definitivt inget för barn.

 

Mikael Mölstad

Vissa saker ska man undvika i det längsta. I fredagens SvD skriver jag i min krönika om luftning av vin. Det har kommit många frågor till mig om detta så jag tyckte det krävde en utredning. Räcker det med att dra ur korken ur flaskan? (Nej.) Ska man alltid häll upp i en karaff? (Ja, ofta och gärna.) Eller måste man ta till den stora blendern för att få in rejält med luft i vinet? Detta påstår i alla fall en vinentusiast i USA.

Som vanligt insåg jag att detta måste testas. Fram med alla nödiga attiraljer. Någon deciliter vin fylldes på i blendern. Amerikanen rekommenderade en till en och en halv minut på full effekt.

Det portugisiska hundrakronorsvinet fick ta mycket stryk i blendern. Och det märktes på doften efteråt.

Ni ser här hur det såg ut. Allt vin blev till ett rosa skum, inte så snyggt. Vinet lugnade dock ner sig efter körningen och såg snart ganska normalt ut. Men det verkade som om jag skadat vinet ända in i själva ryggmärgen.

Det mådde inte bra, helt enkelt. Och doften var läskigt konstig.

Läs vidare i artikeln och – don’t try this at home.

 

Mikael Mölstad

Det jäser lite överallt i Skåne. Jag har varit på Skåneturné och pratat med vinproducenter. En av de ledande figurerna heter Murre Sofrakis i Klagshamn. Han är trädgårdsutbildad men har sedan via resor i vinvärlden och egna försök och misstag blivit den mest pålitliga leverantören av både vinstockar och kunskap kring vinodling och vinmakning.

Ett av hans skötebarn är vingården i Flädie nära Lund. Flädie Mat & Vingård har alla möjligheter att bli ett stor attraktion. Murre ansvarar för den tre hektar stora vingården. Ännu mer spännande är vineriet som ska bli klart i början på juni. Där ska det kunna vinifieras upp mot 30 000 flaskor vin om året. Imponerande med svenska vinmått mätt. Murre är utsedd till vinmakare.

Martin Rosvall-Hansson på Flädie Mat & Vingård framför rummet som snart ska vara fyllt av tankar och utrustning för vinproduktion.

Mannen bakom Flädie Mat & Vingård heter Martin Rosvall-Hansson och är en sann entreprenör. Hans planer är stora men han har också räknat på det hela. Med inkomster från fester, konferenser och events kring mat och vin har han en stabil grund att stå på.

Vem har sagt att inte vin kan bli en del av den svenska upplevelseindustrin?

 

Mikael Mölstad

Aldrig tidigare har jag sett så mycket rosé på en gång. Det gick trögt till en början när svenskarnas roséintresse började vakna. Trots att jag propagerade flitigt för dessa underskattade viner för tio år sedan. Men förra året blev det ketchupeffekt och denna sommar kommer en flod av rosé att rinna nerför våra strupar.

Elva roséboxar finns i ordinarie sortimenet. Två av dem står ut lite extra: Chill Out Shiraz Rosé och De Bortoli dB Selection Rosé.

För en tid sedan fick jag prova dem alla i ordinarie sortimentet: 38 flaskor, sex enliters-tetror och elva boxar. Under de närmaste månaderna ska jag hålla dig underrättad om mina åsikter mer i detalj.

Allmänt är dock kvaliteten skiftande. Rosévin kan ibland verkligen vara den sämsta syntesen mellan rött och vitt: saftaktiga med syntetiska godisdofter – i bästa fall. De kan också vara mycket charmiga med ren bärfrukt, bra syra och en skalbitter eftersmak. Oemoståndliga att servera svala till sommarens salladsrätter.

Håll ögonen öppna så kommer provningsrapporter efterhand.

 

Mikael Mölstad

Ibland blir det fel när man tror man gör rätt. För ett par veckor sedan skrev om jag om Parador som idag är på väg ut från Systembolaget. Annat var det på 1970-talet då det var husvin i var och varannan stuga.

Jag skrev då även att det dracks flitigt av den så kallade rödvinsvänstern. En av dem som erkänner sig till denna grupp är Jan Guillou. Han påpekade, säkert med rätta, att Parador inte var ett vin som representanter för dessa vänsteraktiva drack. Det kom ju från Francos fascistiska Spanien. Så det gick inte för sig.

Saïda och Vin Rouge d’Algerie var populära drycker bland rödvinsvänstern på 1970-talet.

Vad drack det då? Ja, enligt Jan Guillou var det tunisiska Saïda, Vin Rouge d’Algerie och ungerska Egri Bikaver. Det dracks även en del vitt, menar Jan, och nämner den turkiska Beyaz och en Sylvaner från Bulgarien.

Det har hänt en del vad gäller både Jans och mina vinpreferenser.

 

Mikael Mölstad

Trio har gått i graven men uppstår som en duo. Förra året upphörde plötsligt den hajpade Malmökrogen Trio. Trist då den befann sig i den yppersta eliten i Sverige. De tre delägarena splittrades. En av dem, Erik Berne, dök upp på Grand Hotel i Lund som sommelier. Vilket gjorde att de fick Årets Vinupplevelse av White Guide.

De andra två, Ola Rudin och Sebastian Persson, har jag inte hört mycket om – ända tills nyligen. De driver en lunchkrog som kallades Saltimporten, fick jag rapport om. Spännande. Måste undersökas.

Sebastian Persson, till vänster, driver denna kantin i Malmö Hamn tillsammans med Ola Rudin. Osannolikt enkelt inredning – men ack så god mat.

Vid ett besök förra veckan blev jag både förvånad och glatt överraskad. Lokalen visade sig ligga vid ett kajområde i Malmö Hamn. Någon restaurang var det knappast. De hade inte ens ett kök. Men det ska det bli så småningom.

Under tiden kallas stället Saltimporten Canteen och är en lunchservering. Men vilken mat! Bara det bästa av vad de kan hitta för dagen, oxe, lax, gris eller tupp, tillagas på ett fantastiskt sätt.

Här kommer smakerna före estetiken. Maten serverades i en pappburk.

Vi åt en slags chili con carne gjord på skånsk gris och oxe med chorizokorvar. Med vatten och surdegsbröd, så mycket man vill, kostade det hela 85 kronor. Mycket prisvärt.

Det ska bli kul när de öppnar på allvar.

 

Mikael Mölstad

Det kommer ut en kokbok varje dag i Sverige. En av våra bästa kockar heter Johan Jureskog. Han ligger bland annat bakom succén med Rolfs Kök och nu senast köttkrogen AG:s. Johan Jureskog är också en av vår mest passionerade matlagare. Hans kompromisslöshet när det gäller råvarukvaliutet och okonstlad matlagning är välkänd.

En del av boken består av bilder på gamla recept ur en anteckningsbok från Rolfs Kök. Här visas originalet upp.

Jag tror att han är den siste av alla kända kockar att komma ut med en egen kokbok. Visserligen har han haft förlagserbjudande om att göra det i sju år. Men då var han tvungen att kompromissa om konceptet. Det ligger inte för Johan Jureskog.

Nu blev det istället en kompromisslös och ganska naken bok om hans liv i köket med massor av bilder tillsammans med några av de bästa recepten. Den skicklige matfotografen Joel Wåreus har tagit bilderna och står även för utgivningen.

Resultatet är en spännande inblick hos en framgångsrik kock. Boken är i princip ett ideellt arbete. Men så behövde varken Johan eller Joel att kompromissa med någon förlagsredaktör.

Vad den heter? 24 timmars receptbok av Johan Jureskog. Den är väl värd en framgång.