Mikael Mölstad
Hur får en julglögg egentligen smaka? I början av 1990-talet fanns det bara en glögg. Den hette Vinglögg, kort och gott. Eller Starkvinsglögg – om den höll 15 procent. Sedan försvann tillverknings- och importmonopolen och glöggmarknaden översvämmades av nya sorter. Vinglögg blev Blossa – men den behöll nästan sitt monopol, trots all konkurrens. Blossasmaken var ju den riktiga glöggsmaken – den som alla då vuxit upp med.
Nu har det gått nästan tjugo år sedan dess – men Blossa är fortfarande rikslikaren. Traditionens makt är stor. Men ändå har det dykt upp nya smaker som tagit för sig – och dagens unga generation kommer inte ha samma relation till den gamla Blossasmaken. Nu kan glögg smaka vanilj, choklad, whisky, rom eller cognac.
I veckan provade jag hela sortimentet av glögg. Det är en tradition så här års att vi vinskribenter lockas ner i huvudkontorets källare till provning av ”julprodukter”, som det kallas.
Årets stora nyheter är en Zinfandelglögg och ett sortiment med namn Goder Afton.
Nyheterna på glöggfronten är egentligen bara två: Goder Aftonglögg i flera varianter och Ripa Zinfandel Ekologisk Vinglögg. Jag ska återkomma om recensioner av dessa. Men jag kan konstatera att de inte tillfört glöggsortimenet något speciellt kvalificerat – smakmässigt.
Istället är det fortfarande trotjänarna som levererar: Blossa, Dufvenkrook och i någon mån Tégner & Son Wilckens glögg.
Det ska också sägas: det är inget stort nöje att prova glögg i mitten av oktober. Men vad måste man inte göra för er, kära läsare av SvD!