Mikael Mölstad
De gustibus non est disputandum – om smak bör man inte diskutera. I en vinkrönika för några månader sedan skrev jag om oxiderade viner. Jag berättade att jag tyckte det var kul att oxidera ett vin lite grann i kylen. Det blir en extra dimension på upplevelsen. Det var min åsikt.
När viner blir gamla oxiderar de ändå – helt naturligt utan att man tagit bort korken. Oxidationen kommer sig av att det finns luft kvar i alla flaskor och under årens lopp så skapar det en långsam oxidation på vinet ända tills det inte är drickbart längre. Har korken torkat något så att det kan läcka in luft går det mycket fortare.
Ett bra skydd mot oxidation i ett vin är mycket syra, alkohol eller sötma. Det är bland därför som Sauternes-viner kan bli så gamla. Bubblor i ett vin kan också hjälpa något.
En magnum oxiderad champagne från 1975 kan väcka olika åsikter.
Nyligen satt jag på en lunchprovning där jag fick anledning att fundera över detta. På bordet stod plötsligt en nyss öppnad magnum champagne från 1975. Producenten var Bollinger så det borde vara okej. Men denna hade uppenbarligen inte skötts ordentligt under sin långa levnad. Oxidationen var kraftig. De flesta kring bordet hade svårt att svälja den numera ganska lättbubblande drycken. Men inte jag. Jag tyckte det var spännande. Inte bra – men gott på ett gammaldags sätt med sina sherry- och madeiratoner. Nästan lite nötchoklad.
Det var inte många som tog det hela på min njutningsnivå. Ja, jag är kanske lite speciell som gillar oxiderade viner. Alla är inte överens med mig förstod jag när åsikter om drickbarheten hos denna champagne från 1975 diskuterades.
Man kan inte vara överens om allt här i världen.