X
Annons
X

Mölstads vinblogg

Mikael Mölstad

Mikael Mölstad

Verkligheten är inte alltid som man tror. På min argentinska turné har jag nu kommit Salta. Salta ligger nästan längst norrut i Argentina. Det är både namnet på en stad (med 200 000 invånare) och en region. Här befinner man sig alltid över 1 000 meters höjd över havet och området genomkorsas av södra vändkretsen. Med andra är detta tropiska trakter. Av detta syns dock inte så mycket då det nästan aldrig regnar.

 

Vattnet från Anderna är livsnödvändigt. Ofta samlas det i dammar där det snart skapas en tropisk växtlighet.

Vindistriktet i Salta ligger på 1 800 meters höjd, fyra timmar söder om staden. Vägen dit leder upp igenom det mest fantastiska berglandskap jag skådat. Lite som Monument Valley i USA – där gigantiska knallröda pelare fyller landskapet. Vingårdarna ligger på en högplatå kring den lilla staden Cafayate. Här finns inga problem med vinodling överhuvudtaget. Inte ens hagel och jordbävning.

Här på 1 800 meters höjd finns möjlighet att odla de bästa druvorna i hela Argentina. Bodegorna står på kö för att komma hit.

På något sätt känns det som vindalarnas Shangri-La – ni vet den utopiska paradisdalen i en berömd bok. Allt som har med vinodling är alltså hur bra som helst. Deras enda problem, som de säger själva, är att det är lite långt till civilisationen. Från Cafayate till Mendoza tar det tretton timmar med bil.

Ännu finns bara knappt 3 000 hektar vinodling – men det finns plats för många fler. Alla Argentinas stora bodegor börjar nu plantera häruppe i skuggan av Anderna.

Med tanke på vinerna jag provat gör de helt rätt. Hör görs några av Argentinas bästa viner.

 

Om Vinbloggen



Välkommen till Mikael Mölstads blogg om framförallt vin men även om mat och annan dryck.


Här skriver jag om vad jag som händer här hemma och ute i världen – trender och nyheter.


Är det något du tycker jag ska ta upp min på min blogg – eller kanske i en krönika?


Mejla på: mikael.molstad@svd.se.


Jag har skrivit om vin i tjugofem år, bland annat som skapare av En värld av vin.


Jag arbetar också med mat - och dryckeskvalitet i kombination med service i mitt arbete som grundare och redaktionschef på restaurangguiden White Guide.


Sedan 2005 medverkar jag regelbundet med vintips och krönikor i Svenska Dagbladet.

Mikael Mölstad

En dag med många överraskningar. De senaste tjugo åren har Mendoza gått från bulkvin till yppersta kvalitet. Det är mycket tack vare män som José Alberto Zuccardi på bodegan Familia Zuccardi. Med stor entusiasm och vetgírighet har han och hans medarbetare presterat bättre och bättre vin.

Provning av fem Malbec-viner från olika lägen och jordmån.

Bland annat genom att lära sig mer om jordmån och vilken som passar bäst till olika druvor och kloner. I deras experimentverkstad fick vi prova fem olika Malbec från fem olika lägen och terroirer. Det var stor skillnad. Från mer tjockfruktiga till mineraliga och örtiga toner. Malbec-druvan var densamma – men resultatet blev ändå så olika.

I det hästtokiga Argentina är hästpolo en av nationalsporterna.

På Cheval des Andes provade vi bra viner från Terrazas de los Andes. Deras koncept är att odla de olika druvsorterna på olika höjder. På lägsta höjden finns Cabernet Sauvignon och på den högsta Chardonnay. Vi fick också uppleva en av Argentinas nationalsporter: hästpolo. Alla som kan något om denna sport vet att de bästa hästarna och ryttarna kommer från just Argentina.

Fernet och cola. En överraskande blandning som är otroligt populär i Argentina.

Dagens ovanliga överraskning var provning av Argentinas nationaldryck – utanför vin och öl. Fernet-Branca blandat med Coca-cola. En något otippad kombination. Den smakade just cola med lustiga kryddörter från Fernet-drycken. Inte så illa.

Den sägs i alla fall göra gott.

 

Mikael Mölstad

Höjden över havet har betydelse. I Argentina inser man att det finns höjdskillnader bland vingårdarna. I Mendoza handlar det om upp mot tusen meters skillnad – från 700 meter över havet till närmare 2 000 meter över havet. I den nordligaste vinregionen Salta ligger vissa vingårdar på 3 000 meters höjd. Är detta då viktigt? Absolut. Och detta har bekräftats idag när vi provade ett vin som var en blandning av vin från två altituder. Samma vin från bara en höjdnivå smakade helt annorlunda. Blandningen gav en dimension till.

Det anrika vinhuset Finca Flichman gör en Malbec och en Cabernet Sauvignon med druvmust från olika höjder över havet.

Många vinhus har redan nu altituden angiven på baksidesetiketten. Fler kommer att även ange den på framsidan, kan jag lova. Mer om det i en kommande krönika här i Svenskan.

Nu till gårdagens blogginlägg där någon ojade sig över att jag inte verkade ta hagelproblemen på allvar. Det gjorde jag. Och framförallt tar druvodlarna i Mendoza det på allvar.

Här syns hagelnäten i vingården. Det finns hundratals kilometer av dem. Berget i bakgrunden är över 6 000 meter högt.

Över alla vingårdar i utsatta områden sitter sluttande skyddsnät över plantorna. Vid en hagelstorm kommer haglen att rutscha ner på marken utan att skada själv druvklasarna. Mycket fiffigt.

Vad gäller jordbävningar börjar många nu övergå till betongtankar då de klarar mindre jordbävningar bättre till skillnad från stora rostfria tankar. Någon riktigt stor jordbävning har man inte haft sedan 1986.

I övrigt är allt, som sagt, frid och fröjd vad gäller sol, vind och vatten.

 

Mikael Mölstad

Det händer mycket i Argentinas största vinregion. Sedan onsdag har det bara handlat om Mendoza på min argentinska vintur. Överallt växer det upp nya imponerande bodegor som förbättrar sin kvalitet för varje år. Utländsk kapital och skickliga argentinska vinmakare gör underverk på många håll. Och de skäms inte för att ta hjälp av de bästa vinkonsulterna i världen.

Andernas snöklädda berg är ständig närvarande bakom vinglasen.

I Mendoza är vinodlarna lyckligt lottade. Allt är egentligen perfekt för druvodling. Det enda man oroar sig över vädermässigt är en och annan hagelskur och några jordbävningar per år.

Det har blivit många stor biffar grillade på klassisk asado-vis.

På två dagar har vi hunnit prova viner från ett tjugotal vinhus. I synnerhet är vinerna från Valle de Uco mycket intressanta. Här planteras odlingar allt längre upp på sluttningarna mot Anderna. Höjdskillnaderna ger klara kvalitetsförbättringar.

José Manuel Ortega Gil-Fournier gör många spännande viner på bland annat Malbec.

En spännande nykomling är bodegan O Fournier med viner som kombinerar kraft och elegans på ett fantastiskt sätt. Firman ha grundats av en spansk investmentbanker med det stiliga namnet José Manuel Ortega Gil-Fournier. Sedan han gav sig in i vinbranschen har han blivit en personlighet här i Mendoza. Han har också skaffat sig helskägg – vilket inte hörde till utseendekoden som finansman.

Hans viner siktar mot stjärnorna med namn som Beta Crux och Alfa Crux.

 

Mikael Mölstad

Det händer saker i södra Argentina. Vi flög två timmar mot sydväst från Buenos Aires till Patagoniens största stad Neuquén. Härifrån kan man resa ytterligare 200 mil innan Argentina tar slut. Där ligger den mer sägenomspunna delen av Patagonien – det land som beskrivits i kultförfattaren Bruce Chatwins bok I Patagonien som ett tillhåll för laglösa, landsflyktiga och excentriker. Här i världens ände fann de oändliga ytor och nya möjligheter.

Patagonien är en nästan oändlig del av Argentina med ökenliknande områden och gröna oaser kring floder och sjöar.

Neuquén har 200 000 invånare där det flesta är engagerade i olja och gasindustri. Nu växer en ny företagssamhet fram kring vinproduktion och hela regionen hänger på. Vin är roligare att marknadsföra än olja och gas. Förutsättningarna för vindling är goda med varma, torra dagar och kyliga nätter. Vatten finns det gott om från floderna som för med sig Andernas smältvatten.

Vi blev överraskade av de många bra Pinot Noir-vinerna. Des Fin del Mundo gjorde några av de bästa. Det kan bli något riktigt stort av Patagonien.

För hundra år sedan fanns en stor vinproduktion i Rio Negro-området härnere. Men depressionen knäckte alla utom Humberto Canale – en framgångsrik producent idag med flera viner på Systembolaget. Störst idag är bodegan Des Fin del Mundo – det vill säga Världens Ände. Det finns totalt elva bodegor och fler är på gång. Vinerna är riktigt bra. Strålande Malbec – men framförallt imponeras vi av deras satsning på Pinot Noir.

Detta kan definitivt bli en ny Pinot Noir-region i världen i klass med Central Otago på Nya Zeeland eller Santa Barbara i Kalifornien. Pinot Noir-kvaliteteten bekräftas på flera håll när vi besöker Familia Schroeder och bodegas NQN. Unga framåtriktade producenter med de bästa ambitioner och vinanläggningar.

Som namn är Patagonien redan världskänt så det finns ett varumärke att bygga på för vinproducenterna härnere. Det kan bli riktigt bra.

Mendoza behöver inte bäva. Men de ska nog se upp.

 

Mikael Mölstad

Det har sina sidor att vara vinskribent. Ibland sitter man och provar 135 boxviner som nästan smakar likadant – ibland är man i Argentina tio dagar. Landade i Buenos Aires i söndags och fick genast uppleva denna gigantiska huvudstad från sin bästa sida. Här bor 13 miljoner människor i stor-Buenos-Aires. Det talas spanska men det italienska arvet är tydligt. Hittills har upplevelserna visat på en charmig och vänlig befolkning.

Buenos Aires är tangons huvudstad i världen. Det förstod man bara efter ett par timmar.

Det första vi upplevde på en gatumarknad var tango. En intensiv tangoförevisning i ett gathör för att locka lite pengar från åskådarna. Men det var bra. Senare stötte vi också på en fantastisk tangoorkester.

Nu bär det iväg mot Patagonien för fler upplevelser – och äntligen blir det vingårdsbesök. Det blir också en vecka med mycket asado (Argentinas nationalrätt – grillat kött) och Malbec-viner förstås.

Det kommer rapporter.


Mikael Mölstad

Frågan om hur länge man kan spara vin väcker åsikter. I min krönika förra fredagen skrev jag om hur länge man kan spara ett vin. Jag berättade också om att jag ofta får denna fråga. Av kommentarer och mejl att döma så är det många som funderar på detta. Ett i-landsproblem så gott som något.

Bland kommentarerna var det dock flera som inte förstod frågan. De ansåg att vinflaskor alltid är att betrakta som tomma efter öppnandet. Andra ansåg att vinflaskor kan man spara hur länge som helst – då de är av glas. Vilket ju är ett riktigt konstaterande. Men jag tror att även de förstod att jag med en vinflaska syftar på denna glasförpackning med sitt innehåll.

En typisk vakuumpump av känt märke. Det finns dock andra tillverkare.

På mejl har jag dock flera undrat varför jag inte nämnde vakuumpumpar. Detta är, för de som inte vet, en pump som suger ut luften ur flaskan och således skapar ett slags vakuum. Jag nämnde det inte därför att jag inte tror på det. Jag har testat många gånger – länge trodde jag det var en fantastisk uppfinning. Sedan upplevde jag det som att vinet oxiderar nästan lika snabbt. Och dessutom känns det som man suger ut alla aromer ur vinet också (vilket märks på doften). Jag har inga vetenskapliga bevis för detta. Men en lång erfarenhet säger att det går lika bra att ställa in flaska med en förslutning.

Andra nämner att man ska fylla på vinet i mindre flaskor. Det är säkert en god idé med reservationen att man då blandar in massa syre i vinet under upphällandet. Vilket inte är bra.

Det bästa systemet är annars en tung gas som man sprutar in i flaskan och som lägger sig som ett tätt lock över vinets yta.

I övrigt håller jag på mina idéer som jag presenterade i krönikan. Men var och en får bli lycklig på sin tro.

 

Mikael Mölstad

Framtiden bland kvinnliga sommelierer är tryggad. Nu är mässan Mitt Kök avklarad. Jag har presenterat tävlingar, intervjuat kockar med böcker och pratat om min senaste produkt – en vinlåda med allt om vinprovning inklusive doftflaskor.

Årets kvinnliga sommelier 2011 har också korats i tävlingen Lily Bollinger Award. I finalen tävlade Beatrice Becher (Restaurang Jonas, Stockholm), Frida Nensén (Hotell Borgholm) och Daniela Nylin (Årstiderna i Kockska huset, Malmö). Oj, vad duktiga och coola de var. Både blindprovning, tuffa teorifrågor, mat och vinförslag och serveringsövningar ingick i slutomgången. Och samtliga finaltjejer var bara 22 år.

Beatrice Becher på sin på priscykel – nyss korad till årets kvinnliga sommelier.

Allra coolast och bäst var skånskan Beatrice Becher, uppväxt i restaurangbranschen med en franskfödd far som är krögare i Malmö. Vinsten blev en resa till Champagne och en röd damcykel.

En cykel kanske verkar märkligt som sommelierpris men det finns en förklaring. Tävlingens namngivare, Lily Bollinger från champagnehuset Bollinger, var en hängiven cyklist som gärna svischade runt i vingårdarna för att hålla koll på skörden.

 

Mikael Mölstad

Tävlingen om årets bästa luktorgan har tagits upp igen. 2005 vann jag tävlingen Årets Näsa som arrangerades av Vin & Sprithistoriska museet. Det var en fantastisk känsla att ta hem denna titeln i kamp mot några av den tidens bästa luktorgan. Men – då lade de plötsligt tävlingen i malpåse. Så i sex år har jag varit regerande mästare.

Nu är det igång igen. I torsdags kväll på mässan Mitt Kök i Stockholm fick jag en värdig efterträdare i form av spritrecensenten i Dina Viner Mikael Christiansson. Han blev Årets Näsa 2011. Så nu slipper jag vara den senaste av näsor.

Så här ser min näsa ut från Årets Näsa 2005 – nu detroniserad. Originalet hänger på Nasoteket på Akademiska Föreningen i Lund.

Nu undrar du säkert hur tävlingen går till. Helt kort: de tävlande (i år tio i finalen) får dofta på tio glas med olika kryddade brännvin. De får anteckna – och ska memorera dofterna. Efter tio minuter tas glas och anteckningar bort. Därefter ställs fem svarta glas fram med fem av sorterna från första omgången. De kan alltså inte se färgen. Vinner gör den som prickar rätt på flest av dessa fem olika dofter bara genom att känna igen dem genom näsan.

Mikael Christiansson krossade sina medtävlare genom att pricka alla fem. Utan den minsta tvekan.

Så visst är han en värdig mästare.

Hoppas nu att detta blir en återkommande tävling med hjälp av Spritmuseum. Det är namnet på Vin & Sprithistoriska museet som öppnar på Djurgården i maj 2012.

 

Mikael Mölstad

Amarone ger mycket vin för pengarna. I fredags skrev jag om balanserade viner – det vill säga jag tycker att många viner idag är alldeles för baktunga med sin höga alkoholhalt. Många var helt överens med mig. Men för er som gillar mycket smak och kraft ska ni hålla plånboken öppen den 1 december. Då lanseras två av de bästa Amaronevinerna från Masi och Sandro Boscaini – vinvärldens Mr Amarone.

Masi Mazzano och Campolongo di Torbe är två eftertraktade viner i lyxklassen.

Det här är två mäktiga viner där summan av alkohol, frukt och allt annat är synnerligen bra. Men det är ju lite lustig att dricka ett vin som faktiskt är en procent starkare än Martini Rosso – och jag tror inte du skulle dricka ett helt glas med Martini Rosso utan att folk skulle undra hur du mår.

Båda vinerna har nu årgång 2003. Masi Mazzano kostar 799 kr och Masi Campolongo di Torbe 689 kr. Försvarliga priser för ett vin.

Men kostar det så smakar det.