X
Annons
X

Mölstads vinblogg

Mikael Mölstad

Mikael Mölstad

Klassiska Riojaviner tycks kunna bli hur gamla som helst. Nyligen fick jag vara med om en upplevelse som är få förunnat. Jag fick prova en Marques de Murrieta, Castillo Ygay, från 1959. Det fantastiska var att vinet fortfarande var fräscht – läckert kryddbärigt med en underbar mjuk bärig syra.

En Castillo Ygay från 1959 var en fröjd att nosa på. Vilka dofter!

Ett av skälen till att vinet hade hållt sig så länge var att det legat osannolika 320 månader på fat. Jo, jag menar 320 månader eller 26 år och 8 månader. Det betyder att vinet inte tappades på flaska förrän runt 1985-86.

Vinet presenterades under ett Stockholms-besök av ägaren till Marques de Murrieta. Han heter i efternamn, håll i er nu: V. Dalmau Cebrián-Sagarriga y Suaréz-llanos. Hans namn är alltså lika imponerande som vinet.

En stilig samling Castillo Ygay som bjöd på klassiska Rioja-upplevelser.

Castillo Ygay-vinerna är deras prestigeviner – och de yngre årgångarna höll minst lika hög nivå. Även om de inte legat 320 månader på fat.

 

Om Vinbloggen



Välkommen till Mikael Mölstads blogg om framförallt vin men även om mat och annan dryck.


Här skriver jag om vad jag som händer här hemma och ute i världen – trender och nyheter.


Är det något du tycker jag ska ta upp min på min blogg – eller kanske i en krönika?


Mejla på: mikael.molstad@svd.se.


Jag har skrivit om vin i tjugofem år, bland annat som skapare av En värld av vin.


Jag arbetar också med mat - och dryckeskvalitet i kombination med service i mitt arbete som grundare och redaktionschef på restaurangguiden White Guide.


Sedan 2005 medverkar jag regelbundet med vintips och krönikor i Svenska Dagbladet.

Mikael Mölstad

Det är inte alla druvor som är ens favoriter. I söndags stod jag med en flaska Barista Pinotage i handen. Kan det vara något till en entrecôte med bea, tänkte jag. Nej, det kändes konstigt med ett vin som doftar kaffe latte och chokladkaramell till denna superfranska rätt. Det fick bli en fransk klassiker istället – en Crozes-Hermitage. Ett utmärkt val.

Det blev ingen barista-pinotage till söndags-entrecôten.

Som vinskribent ska man ju inte avslöja vilka druvor man har lite svårare för. Men faktum är att pinotage är knepig. Det finns flera bra. Men de mer gammaldags har ofta ett lätt dassig ton och de moderna doftar espressomaskin.

För att inte göra alla pinotagevänner missmodiga ska jag här ge en lista på alla de viner som blev best-in-show i en sydafrikansk pinotage-tävling nyligen. I Sydafrika är man stolt över sin nationaldruva.

Här är vinerna som vann: Beyerskloof Reserve 2008, Diemersdal Reserve 2010, Fairview Primo 2009, Kanonkop Pinotage 2006, KWV The Mentor’s Pinotage 2009, Laibach 2010, Naledi 2009, Rijk’s Private Cellar 2007, Schalk Burger & Sons Meerkat 2009 och Windmeul Reserve 2010.

Dessa pinotage-viner kan rekommenderas.

 

Mikael Mölstad

Systembolagets julsortiment har sina goda sidor – och del sämre. Jag är nu i full gång med att prova Systembolagets kommande juldrycker. Mycket lustiga glöggar som vanligt, snapsar, julöl och en del annat. Jag provar allt utom julölen. Jag ska inte säga att det känns skönt att slippa julölen. Men efter femton års provade av dessa skummande brygder känner jag jag mig ganska mätt på rostade söta malt och vörtupplevelser.

Blir detta julen då alkoholfri snaps slår igenom på bred front?

Ännu är jag inte klar med alla provningar. Men redan nu kan jag delge er en nyhet: alkoholfri snaps. Det är essensföretaget Saturnus i Malmö som vill ge världen denna sensationella produkt. Jag har all respekt för dem som inte vill dricka alkohol. Men varför de ska låtsasdricka snapsar som bara smakar vatten med lite kryddning kan jag inte förstå. Det måste finnas andra sätta att göra detta på.

Om det ändå ska vara så kan man ju själv blanda ihop vatten med lite citronsmak eller annat. Det här små flaskor med texten alkoholfri lockar ju mest till skratt.

 

Mikael Mölstad

Systembolaget har koll på etiketterna. Det svenska vodkaföretaget Znaps har låtit reklambyrån Amore gör om designen på sina etiketter. Nu finns det djur med blommor, frukt, instrument – och vapen på etiketterna. Kul och lekfullt tycker man på Znaps. Systembolaget tycker det är mindre lustigt. Åtminstone bilden med vildsvinet (eller vad du nu är för djur) i trenchcoat och med ett gevär i knäet går inte hem.

Djur med vapen ogillas av Systembolaget. Rätt eller fel?

Vapen och alkoholkonsumtion får inte förknippas med varandra, meddelar Systembolaget.  Och det kan man väl hålla med om. Znapsfolket tycker de har blivit orättvist behandlade och har överklagat till Alkoholsortimentsnämnden. Jag tror inte de får något gehör.

 

Mikael Mölstad

Viner med låg alkoholhalt är viktigt, tycker Systembolaget. Viner med en volymprocent alkohol under tio finns knappast – jo, det förekommer i de norra tyska vinregionerna, men knappast någon annanstans. Inte naturligt i alla fall. Det vanliga är ju att vi ser allt fler viner med en alkoholhalt upp mot 15 procent. Det är för mycket, tycker nog det flesta. Dessa viner kräver mycket smak och syra för att bli hyggligt balanserade.

Den 1 oktober lanserar Systembolaget fyra lågalkoholviner.

Men är inte 9-10 procent för lite för att vinet ska upplevas som gott? Alkoholen är ju smakbärare och håller ihop vinets karaktär. Ja, snart kan du testa själv. I Systembolagets oktobersläpp finns fyra viner med en alkoholhalt på 9 eller 9,5 procent. Det är Systembolaget som uttryckligen frågat efter denna typ av lågalkoholviner i sina offerter.

Jag tycker att flera av dem var bra. Vilka det är avslöjar jag nästa fredag.

 

Mikael Mölstad

Det är kul och nyttigt att leka vinmakare. I förra veckan skrev jag om att man ska inte ha för stor respekt för vin. Att blanda ihop lite olika viner kan lära en mycket. Samma dag som krönikan publicerades stod jag själv i ett rum med massor av flaskor, mätglas och spottkoppar.

Det är inte lätt att blanda sju druvrena viner så att det blir bra.

Det var Cheval Blancs lyxvin från Argentina, Cheval des Andes, som presenterades. Jag och några kollegor fick då möjlighet att labba med vinerna som ska ingå i det kommande vinet.

Jag hade nogsamt mätt upp min vinkomposition och den blev hygglig – men inte mer.

Cheval des Andes vinmakare Nicolas Audebert var på plats och gick igenom de olika druvrena vinerna – tre olika malbec, tre olika cabernet sauvignon och en petit verdot. Uppgiften var att skapa något med delar ur dessa flaskor som kunde likna en välbalanserad Cheval des Andes. Det var inte lätt – men kul.

Jag var väl sådär nöjd med mitt resultat. Vinmakare Nicolas Audebert doftade och gav mig några uppmuntrande ord. Men det syntes att han inte var begeistrad.

Vinmakare Nicolas Audebert doftade och gav sitt utlåtande till alla som var med på blandningsövningen.

Men detta skedde ju i Frankrike. I slutet av november räknar jag med att vara i Mendoza och då kanske det blir bättre med mina blandningsförsök.

 

Mikael Mölstad

Betong och äggform sprider sig. För några veckor sedan skrev jag en krönika om äggformade vintankar som den senaste trenden. Nu har jag nästan fått se det i Cheval Blancs nya fantastiska vineri i Saint Emilion.

Cheval Blancs nya vineri är en stilig arkitektritad skapelse med svepande linjer.

Deras jäsningstankar är klart äggformade men ändå inte helt runda inuti. De har fortfarande en platt botten. När jag frågade den tekniske chefen om det inte var dags för helt äggformade tankar höll han inte med. Inte för rödvin, menade han. Men för vitt vin var det absolut det bästa. Då kunde vinet dansa runt med jäsresterna under alkoholjäsningen.

I de femtio jästankarna hos Cheval Blanc får druvorna från varje odlingslott jäsa separat.

Tankarna var dock i betong vilket tycks vara på återtåg. Alltfler överger de rostfria kolosserna och väljer betong – något som var det senaste för mer än 70 år sedan.

Anläggningen är precis invigd så vi får vänta ett antal år för att uppleva om de nästan äggformade tankarna i betong ger ett så mycket bättre vin.

Bra blir det dock säkert. Det cabernet franc-dominerade vinet från Château Cheval Blanc är ju ett av världens mest respekterade.

 

Mikael Mölstad

Vissa viner blir mer som en antikvitet än en dryck. Jag var nyligen och hälsade på i slottet där det lyxigaste av alla lyxiga ädelsöta viner görs. Château d’Yquem i Sauternes har sedan 1700-talet varit kungarnas och presidenternas söta favoritvin. Ännu idag behåller de sin status trots – eller tack vare – att slottet nu ingår i lyxkoncernen LVMH (Louis Vuitton Moët Hennessy).

Grunden i kvaliteten är extrem noggrannhet i urvalet av druvor. Druvorna är för det första ädelrötade – det vill säga de är drabbade av botrytissvampen som gör att skalet perforeras och vattnet dunstar. De små torkade druvorna plockas en och en i upp till 5-6 omgångar. Ja, ibland går plockarna igenom fälten över tio gånger. Genomsnittsskörden är 800 liter vin per hektar – vilket betyder ett litet glas per vinplanta. Normalt för ett fint vin är 4-5000 liter per hektar – motsvarande en flaska per vinranka.

Vinet jäses på nya ekfat och lagras sedan flera år innan det släpps på marknaden. Jag fick prova den senaste årgången 2008 och det var en upplevelse. Honung, blomdoft, torkade aprikoser, citrusskal, karamell, nötighet med rostad ton i bakgrund – är mina noteringar.

Château d’Yquem 2008 är en magnifik årgång väl värd att dricka. Fast de flesta buteljerna lär hamna i olika vinkällare under lång tid.

Det produceras 100 000 buteljer av detta vin. Frågan är hur många som dricks. Dessa viner är så eftertraktade som samlarobjekt att det finns anledning att tro att det bara är en mindre del som verkligen dricks upp. De andra ligger i vinkällare och väntar på att stiga i värde. De köps sedan av andra samlare som sparar dem till nästa tillfälle då de ligger bra till för att tjäna pengar.

Det är bara att titta på Systembolagets vinauktioner för att konstatera att mer än hälften av de söta vinernas som auktioneras ut kommer från Château d’Yquem.

Gamla Château d’Yquem-flaskor har ett enormt samlarvärde och säljs till höga priser.

Allt detta inbjuder naturligtvis till fusk. Av detta skäl har nu alla flaskor ett ingraverat serienummer så att de kan spåras. Etiketten har också ett vattenmärke och pappret är detsamma som används för EU:s sedlar.

När drack du själv en Château d’Yquem senast?

 

Mikael Mölstad

Det pågår en tävling om glöggsmaker varje år. Innan du anar det kommer tidningarna att vara fyllda med recensioner av årets nya glöggvarianter. En av dem är en ny glöggserie från Galatea kallad Ripa. Deras starkvinsglögg kommer med en smak av peppar och chili. Mer från andra är att vänta.

Blossa låter dock ingen vänta. Deras nya årgångsglögg har redan presenterats för pressen. Förra årets variant med saffran och stjärnanis utlovades som ”en av de bästa kryddsammansättningarna någonsin”. Det var den inte, kan jag intyga.

Årets variant är dock en säkrare utflykt i smakernas värld. Glöggen är smaksatt med mörkrostat kaffe av Arabica-bönor från El Salvador. Kaffet har extraherats i sprit och därefter blandats med vin och glöggkryddor.

Blossa satsar på en rejäl kaffesmak i årets årgångsglögg som lanseras redan den 1 oktober.

Hur det smakar? Ja, som en klassisk glögg med smak av kaffe. Faktiskt gott – om än lite mäktigt. Inte speciellt lättdrucket och friskt.

Det är bara att vänta på vad konkurrenten Dufvenkroks ska hitta på i år?

 

Mikael Mölstad

Mat- och vinkombinationer kan vara överraskande. Amarone är som bekant ett alkoholstark vin med massor av kryddig frukt. Det känns lite sötaktigt trots att det är helt torrt. I förra veckan var den stora Amarone-producenten Masi på besök för att visa upp sina Amarone-drycker tillsammans med svensk husmanskost.

De gick ut hårt: matjessill med kokt potatis, brynt smör och krutonger på kavring till en Campolongo 2004. En oväntad bra kombination där sötmatonen och alkoholen dämpar sältan och syran. Det brynta smöret blir en snygg smakbrygga.

En Janssons Frestelse fick mäta sig med en Costasera 1997. Det mäktiga vinet balanserar Jansson-smaken på ett spännande sätt. Karaktären på frestelsen försvinner något – men gott är det.

Den kokta piggvaren med kantareller, rimmat fläsk och rödvinssky tog sig an en Vaio Armaron 2005. Den heta körsbärsnötiga frukten i vinet var ett kul ackompanjemang till piggvaren – dock förtogs lite av den fina fisksmaken.

De fem Masi-vinerna gick en framgångsrik kamp mot svensk husmanskost.

Det fjärde vinet, en Costasera Riserva 2004, utmanade norrländska specialiteter i form av renskav med mandelpotatispuré med kaffe-chokladton. Vinet gick bra ihop men mer som ett tillbehör, en extra upplevelse till den smakrika rätten.

Skånsk Kalops med rödbeta blev avslutningsvis en riktigt bra kombo till en Mazzano 2004.

Ja, där ser man – ett norditalienskt vin med anor från medeltiden kan funka alldeles utmärkt till svensk husmanskost. Det är aldrig försent att testa nya vin- och matkombinationer.

Bonus! Alla bilder på rätterna och en intressant intervju med Masi-ägaren Sandro Boscaini hittar du här.